Det här har min farbror berättat för mig . Det hända hans kompis , den person som spökena antagligen tycker bäst om … Han arbetade en gång på Ekenäs slott . Folk sade att det spökade men han ville endå prova att sova där , en natt , i den så kallade Vita fruns sovrum där vita frun gick igen . Sent på kvällen lade han sig ner trött på soffan . Han hade hela dagen försökt att få igång klockan i tornet men det hade inte börjat slå . Dessutom hade de tagit upp förslaget på att flytta tavlan på Hönsagumman till något museum . Det förslaget hade blivit nedröstat . Han drog täcket över sig och försökte somna . Men det gick inte . Han hade hela tiden en konstig känsla i kroppen . Han vred och vände sig . Han kollade ut i korridoren en gång och skymtade en vit dam . Han satte sig upp i soffan och började trava ut i korridoren . Ingen var där . " Är någon där ? " ropade han . Han hörde endast vinden som tjöt i fönstrena till svar . Han kallsvettades och satte sig på soffan igen . När han gjorde det kändes det som någon pustade honom i nacken . Han ställde sig fort upp igen . Han sprang ner för trapporna till utgången . Där hängde som vanligt tavlan på Hönsagumman . Men hennes vanliga leende var utbytt mot ett flin som verkade säga " Det var jag som räddade slottet . Om ni flyttar på mig kommer det brinna ner för jag är skyddshelgonet . " Precis som vaktmästaren hade berättat att det var . Att om man flyttade på tavlan skulle slottet brinna upp eftersom det en gång varit Hönsagumman som räddat det . Han hörde hasande ljud från källaren . Nisse ! tänkte han . Pojken som en gång blivit igenmurad för att inte berätta var skatten låg . Han sprang ut ur slottet . Han var otroligt nervös och rädd . Han gick till grannarna som bodde där i närheten för att sova där . Det fick han ! Han somnade fort men vaknade lika snabbt igen . Klockan i tornet slog . Halv ett ! Det värsta var att han visste att den inte kunde gå igång . Var den här natten gastarna på Ekenäs slotts natt ? Vem vet . Han berättade händelserna för sina vänner . Och aldrig mer … aldrig mer vill han sova där ! / Magdalena