Hej Eewee! Har en fråga om en mycket likasinnad kompis till mig som befinner sig i Uppsala (där vi först träffades). Då han är en VÄLDIGT starkt troende kristen (även jag själv är kristen men det var han som fick mig att läsa och inspireras av bibeln) samt delar skrämmande mycket av mina egna värderingar, undrar jag varför våra vägar egentligen korsades. Han dök bokstavligen upp som en ängel i mitt liv när jag verkligen behövde det, och har ofta varit ett enormt stöd för mig. Problemet är bara att de allra flesta andra som träffat honom, inklusive min familj, anser att han inte är någon jag borde tillbringa för mycket tid med – utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Hela situationen gör mig förvirrad för jag är ju trots allt extremt tacksam för allt han har gjort för mig. Hur tycker du att jag borde förhålla mig till honom i fortsättningen? Är han bara missförstådd? eller är det jag som är en "dålig människokännare"? Mycket tacksam för svar.

Hej! Jag kan förstå att dina vänners och andras reaktioner blir lite förvirrande för dig då de på sitt sätt vill varna dig för något de inte kan sätta fingret på (som du själv skriver). Det de uppfattar men inte kan sätta fingret på är en del i hans personlighet som de känner av. Det finns ett underliggande behov av kontroll som kan gå överstyr. Så länge som ni "står på samma nivå" och är jämlikar är det ingen fara men om du "ställer dig under honom" och "ger upp en del av din egna vilja" kommer detta kontrollbehov att förr eller senare att märkas och bli ett problem. Jag förstår att du kan uppfatta denne som en "ängel",som dykt upp i rätt tid då du var i behov av stöd och det är tryggt att luta sig mot honom. Men för att denna relation ska fungera i längden behöver du stå på samma nivå som honom. Det är vad jag kan säja om den saken. Mvh EeWee