Jag brukar spendera mycket av min tid på mitt rum, som självklart ligger på vinden. Jag och min familj bor i ett gammalt hus som är byggt sent på 1800-talet. Min styvfars farfar ägde huset, men han gick bort för ganska längesen. Hur som helst så låg jag i min säng uppe på rummet och läser en SOLO tidning. Plötsligt hörde jag steg utanför mitt rum. Jag som är ganska rädd av mig ligger blixtstilla, blek i ansiktet och bara kollar ut i tomma intet. Vågar inte röra en enda min. Men efter några sekunder som kändes som timmar vågade jag mig ut i hallen utanför mitt rum. Jag öppnade dörren och såg med stor lättnad att det va mors katt som hade orsakat stegen. Så jag lät sötnosen komma in till mitt rum och kela. Någon minut senare gick jag ner och ut för att röka. Men min mor hindrar mig. Jag ser att hon gråter men hon försöker dölja att. Jag frågar vad som står på och hon säger med gråt i halsen att hennes älskling gått bort. Jag blev förvånad och frågar om hon menar min styvfar, men då säger hon att det är hennes katt hon menar. En kall kår går längs ryggen på mig. Jag vänder på klacken och går till toan. Jag kollar mig i spegeln och ser hur min ansikte blivit kritvitt. Andra kanske hade gått upp till vinden för att kolla om "spök" katten fortfarande va kvar men jag vägrade gå upp så jag tvingade min lillebror att hämta mina kudder och täcke. (va ska man göra? jag va ju skiträdd) Den natten sov jag i soffan. Men vaknade av att någon satt på soffan vid min mage och tittade ut rakt i luften. Sedan tittade gestalten på mig. Ännu en gång reste nackhåren på mig och jag började svettas fruktansvärt mycket. Vågade inte röra mig, och plötsligt så lutade sig gestalten över mitt ansikte. Måste jag säga att jag trodde jag skulle skita på mig? Jag försökte skrika men inte ett ljud kom. Efter några ögonblick försvann gestalten och jag hörde mig själv skrika som en stucken gris. Min styvfar som hörde mig skrek till mig och frågade vad jag höll på med. Men jag svarade inte. Jag låg med huvudet under täcket och grät. Sen dess har jag inte sett gestalten igen. Men hört ett och annat steg utanför mitt rum. Jag kan ju säga att jag aldrig sover i den soffan igen.