Förra sommarn vikarierade jag på ett vårdhem, och från första dagen kändes allt så olustigt, det gick inte att sätta fingret på det men det kändes inte bra iaf. Jag jobbade kväll några gånger, och man kunde höra steg i korridorerna, och när man gick in i speciella rum frågade de boende varför man hade ringt på dörren för när dem sov och skällde på en för att man tände lampan mitt i natten. Jag hade inte sagt något till dem jag jobbade med, men det gjorde jag efter den här händelsen: den våning jag jobbade på hade vi 14 lägenheter, och när jag skulle gå in i 13 eller 14 så var det som om jag blev iakttagen, ibland var det något som snuddade vid min axel och såna grejer. Lgh 14 tyckte jag aldrig om, så fort jag öppnade dörren dit var det som om jag omslöts av ett rent kaos, ett osynligt kaos, jag fick kämpa för att ta mig in i lägenheten, det var som om ngn sa åt mig att hålla mig borta därifrån. Jag och en jämnårig jobbarkompis städade där inne en gång, hon tog toaletten, jag sovrummet, dammade av alla saker,dammsög (och kände mig allmänt olustig) och bäddade till sist, varpå det blir kallt i rummet och ett fotografi ramlar ner från en hög bokhylla med 3 cm kant upptill där fotot stod. Jag tänkte att det kanske berodde på vinddraget från när jag bäddade, så jag ställde upp fotografiet så som det stod, sedan började jag skaka med täcket igen och fotot stod kvar, det var totalt orubbligt. Jag sa till henne jag jobbade med att jag går ut nu, det är något som är fel. Jag kunde aldrig gå in i det rummet igen, jag gick in som i en vägg när jag öppnade dörren.