hej , läste några av spalterna och grubblar på om det finns andar eller människor som vill ta kontakt från andra sidan. jag har ett minne från när jag var liten cirka 6 år gammal eller 7. jag skulle gå till min farmor och farfar en sen eftermiddag kl 4 . det var på vintern och ganska mörkt ute. jag var inte rädd för mörker när jag var liten och bråka me mamma om att jag skulle ha reflex på mig . min farmor och farfar bor väldigt nära oss och det är ingen lång väg att gå. vi bor nära en gammal herrgård och så gör farmor och farfar som bor i det lilla huset brevid herrgården. jag gick på en väg som liknar en alle där man kan se herrgården framför sig när man går på vägen. jag var helt lugn kan jag minnas. helt plötsligt när jag närmar mig slottet och gården , så åker en bil förbi slottet väldigt snabbt och kommer i riktning mot mig. jag fortsätter gå och till min stora förvåning och ångest så ser jag 2 gestalter på gårdsplan som bara kommer upp ur tomma intet. en av gestalterna är vuxen och har en svart vinter rock på sig , den andra gestalten är ett barn me mörka kläder på sig. dom går brevid varandra och håller hand. bara några meter från mig. jag kan inte se deras ansikten för det är så mörkt och dom går mot slottet me ryggarna mot mig. allt går väldigt fort och deras steg och rörelser är obeskrivliga , nästan som dom svävar på mark och går ändå så långsamt .nästan som att se på en film duk. jag skriker och gråter av ångest och en känsla av att något me människorna inte stämmer. gestalterna fortsätter bort mot slottet och försvinner mellan husen. efter händelsen springer jag till farmor och farfar och gråter. jag berättar allt som hänt men såklart är det ingen som tror mig. dom säger att det säkert var grannarna som var ute och gick , men ingen av dom har ett barn i samma ålder som jag. denna händelse blev såklart bortglömd ett tag och jag som 6 åring glömde också bort den ett tag.men nu på senare tid har jag grubblat på den och undrar än vilka dom var . varför blev jag så rädd ? jag var ju bara 6 år och viste inget om spöken. hur kunde gestalterna göra mig så rädd , dom gjorde ju mig inte illa.idag är jag lite rädd när jag går mot herrgården på kvällen . jag vet att jag aldrig kommer att se dom igen. min mamma säger att barn är lätt mottagliga till att se saker som inte vuxna ser. jag vill absolut inte vara me om samma upplevelse som då och inte känna känslan av att nåt inte stämmer och ångesten i några sekunder. den här berättelsen är inte påhittad om den kanske låter så. jag vill bara dela me mig och kanske nån har upplevt samma sak.