Ugerups säteri ligger vackert beläget mitt ute på den nordöstskånska slätten, men det ruvar på många mörka minnen. Och vissa är i högsta grad levande. Uppfarten till boningshuset, som är fyra våningar högt och hyser ett 30-tal rum, går genom en allé och mynnar ut i en gårdsplan. Husets fasad är målad med ljusröd färg, som på sina ställen har nötts bort av väder och vind. De robusta entrédörrarna i brunmålat trä skyddas dock av en överbyggnad i sten med fyra pelare och två trappor. Ovanför pelarna finns en inskription med betydelsen “Må Gud bevara dem som bor här”. Sedan 1970 bebos säteriet av Karin och Per Eriksson, men de är bara två i raden av många människor som har bott där sedan det byggdes i början av 1500-talet. Innan dess låg det ett kloster på samma plats. – Från den tiden finns det en munk som inte har fått ro, för han stal vid ett tillfälle en kyrkoskatt, berättar Karin Eriksson. Skatten ligger enligt henne nergrävd under golvet i en av säteriets stenlängor, där den har fått ligga orörd sedan dess. – Det sägs att den som gräver upp den dör och att en far och son som gjorde det av oförklarliga anledningar dog under ett och samma år, så vi har inte vågat röra den. Och när vi skulle bygga om längorna vågade ingen gräva där, så vi fick bygga nya, förklarar hon. Att munken går igen tror hon beror på att han vill gottgöra stölden genom att se till djuren i stallarna. – Vi hör hans tunga steg när han är på väg dit genom huset, för han har bosatt sig här, medan de andra spöken bara kommer på besök, berättar hon. Till dem hör överste Kjell Christoffer Barnekows änka Margareta von Ascheberg, som under sitt liv bland annat bodde på Vittskövle slott. – Säteriet byggdes en gång som jaktstuga till slottet, så därifrån kan man se Margareta von Ascheberg komma åkande i en svart, täckt vagn, som dras av sex svarta hästar, berättar Karin Eriksson. Pelarsalen på första våningen är också hemsökt, för där hörs röster och ljud av klirrande glas som från ett gästabud om nätterna. – Och ibland kan man se män klädda i pudrade peruker, byxor som slutar ovanför knäna, vita strumpor och lackskor, berättar Karin Eriksson. Att det spökar visste hon och hennes man om redan innan de flyttade in med sin första dotter. – Det tror jag att alla i byn vet och många undrade om jag skulle våga vara ensam här, men vi har aldrig haft något ont av spökena och barnen älskade dem när de bodde här, berättar hon. Familjens två hundar, labradortikarna Mika och hennes dotter Olga, är dock inte lika förtjusta i spökena. – De blir ibland oroliga mitt i natten och vågar inte sova själva, utan sover i våra sängar, men de har börjat vänja sig, berättar Karin Eriksson. Och helt orädd är hon inte själv heller, för det finns ett ställe i huset hon helst undviker och det är en av källartrapporna, där det har begåtts ett mord. Ugerups säteri Gårdens förste kände ägare är Jens Holgersen som dog 1390 och även ägde Glimminge i sydöstra Skåne. 1443 ägdes Ugerup av Jens Pedersen och senare av hans son, som var den förste som antog namnet Ugerup. Han sonsons yngre bror, riddaren Arild Ugerup tog över gården i mitten av 1500-talet. Carl von Linné fick se hans balsamerade kropp i Gärds Köpinge kyrka under sin skånska resa 1749. Sedan Skåne avträtts till Sverige kom Ugerup, liksom många andra herresäten, i svenska händer. 1690 köptes det av överste Kjell Christoffer Barnekow till Vittskövle, Örtofta och Rosendal. Han gjorde största delen av sitt liv krigstjänst utomlands. Sedan han hemkallats av Karl XII, för att sätta upp ett nytt regemente i Kalmar, dödades han där i en duell 1700. Hans änka Margareta von Ascheberg, dotter till fältmarskalken och generalguvernören över Skåne, Rutger von Ascheberg, fick efter makens död ta över ansvaret för alla hans egendomar. Vid hennes död 1753 ärvdes Ugerup av dottern Brita Barnekow. Kjell Henrik Barnekow blev den siste av sin släkt på Ugerup. Därefter avyttrade arvingarna 1865 egendomen, varefter godset haft många olika ägare. Hur det medeltida Ugerup sett ut vet man inte. Några rester av den bebyggelsen syns inte ovan jord. Den äldsta kända bilden av gården är en teckning av Anders Sigfrid Rålamb från slutet av 1700-talet. Källa: Skånska slott och herresäten.