min berättelse är väl inte jätteintressant men jag tror väldigt mycket på det här med andar och så… när jag va liten, kanske runt 7 år så va jag ibland ensam hemma för pappa va ute å jagade eller va han nu gjorde. (va hos han på helgerna) han bor i ett stooort hus mitt ute i skogen. hans föräldrar bodde där innan men min farfar dog och farmor flyttade. jag brukade sitta på understa våning och se på tv. då brukade jag höra att nån gick i källartrappan. jag VET vad jag hörde och jag VET ju hur steg låter så självklart satt jag där å va livrädd. (men att va ensam va inga problem såå för ja e lite av en ensamvarg) 🙂 kunde också höra hur saker ramlade ner i källaren men mest va det stegen i trappan. pappa sa ju förstås att jag inbillade mej. är man runt 7 vet man väl inte så mycket om andar men jag trodde på allvar att en död människa liksom fanns kvar i huset på nåt vis. Sen en gång när jag va runt 13 hade jag en dröm. jag drömde att jag va ute på gården och så tittade jag mot huset. där i ett fönster på övervången stog farfar och tittade på mej som en vit genomskinlig ande! jag blev livrädd och tog bilen och åkte därifrån i full fart! men det va ju bara en dröm 🙂 hur som helst så klarar jag inte att va ensam hemma om nätterna, (tråkigt nog bor ja nu i ett hus i skogen me en kille som jobbar natt)… men ja e så rädd att få se nåt eller höra konstiga ljud. förstår inte varför jag är så rädd för en ande kan ju inte skada en. men så är det..