I en helt vanlig skola någonstans utanför Malmö utspelar sig detta. På vår skola vart tredje år på spökens dag den fjärde mars, kommer en flicka från sjuan i helt vita kläder, oftast omedvetet. Andra gånger medvetet. Flickan jag kommer berätta om hette Malin, hon var en glad och lite udda tjej som oftast gick klädd i färglada kjolar av tyll. På spökens dag kom hon klädd i vitt och under dagen så blev hon blekare och blekare, och tystare och tystare. I slutet av dagen tyckte hennes två bästa vänner Elna och Ebba att flickan verkade konstig, de sökte upp henne. Deras lust att prata med Malin försvann när de såg att hon hade någon slags dimma runt sig, det var knappt att man såg dimman, men om man ansträngde sig så såg man. Flickan såg ganska olycklig ut, antagligen förstod hon att hon skulle bli ett spöke. Men det fladdrade till i hennes mungipa och Malin tog en bit papper ur sitt skrivhäfte och ritade ett pentagram på och sedan stoppade i sin mun. Pappret och pentagrammet gjorde Malin till människa igen, men hon blev märkt för livet, sedan den dagen kunde hon förstå och kalla fram spöken.