Min mamma jobbade många år på Valla sjukhem i Linköping. Hon jobbade oftast natt och dom brukade vara 3-4 personer som jobbade då. Huset bestod av 3 våningar men endast dom första 2 fick användas eftersom det fanns risk att inte hinna få ut alla vid brand. Dom hade 3 lampor i olika färger som började lysa när någon patient tryckte på sin klocka. 1 färg för varje våning för att kunna hjälpa så fort som möjligt. Alla patienterna som låg på hemmet var så sjuka att dom inte kunde gå ur sängen utan hjälp. Mamma och hennes jobbarkompisar satt och fikade på 1a våningen och alla patienterna sov. Plötsligt började lampan för 3dje våningen att lysa,alla blev förvånade och dom gick i samlad trupp upp för trapporna,väl uppe stod vindsdörren vidöppen trots att den alltid var låst. Dom ropade utan att få svar,dörren stängde dom och låste,på väg ner började larmet från toaletten att tjuta,dom gick dit,det lös men ingen var där. Lite smått rädda satt dom sig och fika igen,då hörde dom tunga släpande steg på 2dra våningen,dom gick dit,kollade alla patienter men dom sov så lugnt. Det höll på så här i dom 10 år mamma jobbade där, hela nätterna! 1995 las sjukhemmet ner och revs för att bli något "viktigare". Håller med om det mamma sa när det revs: Dom gamla som gått bort här kommer finnas i det nya huset med,d en här platsen var deras sista trygghet, förstår att dom inte vill lämna den"