Jag har en fråga om min vän Sara. Hon tog livet av sig i oktober 2008. Jag kan inte sluta tänka på henne, jag kan inte acceptera att hon är borta. Jag söker efter svar, söker efter "ledtrådar", rannsakar mig själv, tvångsupprepar minnen o.s.v. Saken är den att vi inte kände varandra så väldigt väl. Vi måddde båda dåligt psykiskt och våran behandling tog all våran tid. Vi kände nog båda att vi skulle ha mer tid för varandra sedan. Men hon var ändå en sådan där vän som man kan prata med ytterst sällan, men ändå känna det som att man pratade igår. Man tar liksom vid där man slutade sist. Som jag skrev, så kan jag inte förstå att hon är död. Jag VILL VERKLIGEN INTE att hon ska vara död. Det känns så konstigt, jag sitter bara och väntar på att hon ska höra av sig, att vi ska umgås, att vi ska prata, träffas… Hur har hon det? Kommer vi att träffas igen? Hur ska jag bära mig åt för att låta minnena gå vidare, för att kunna inse att det jordiska är över? /Anna
Hej Anna! Att sörja tar sin tid och det är något du får vara beredd på. Försök minnas de ljusa stunderna ni hade ihop. Ni kommer att träffas igen när det är tid för det och hon kommer till dig i dina drömmar när hon känner att du är stark nog att klara av det. Du behöver någon att dela din sorg med, finns det någon du kan prata med? Evy