Hej. Måste börja med att tacka för alla svar och goda råd du ger, du är underbar! Har ett "bekymmer" som är mycket duktig på att få mig att må riktigt dåligt och det är tyvärr min pappa. Han är hopplös men att kunna lyssna och han förstår absolut inte vad psykisk ohälsa är, att jag och min son mår dåligt psykiskt pga. allt som hänt under åren har han absolut ingen förståelse för, det är bar att gå vidare och strunta i det som hänt menar han och sen börjar han gnälla och klaga på att allt är så jobbigt för att min älskade stackars mamma är dålig och han får ta sig an hushållsarbetet trots att det till huvudsaken är jag som lagar alla middagar och sköter deras tvätt när det gäller lakan och hjälper till hemma minst en gång i veckan. Känns som om han aldrig kan bli nöjd utan hela tiden ska vi tycka synd om honom för han har svårt med andningen (han har KOL) utsliten höft o prostata problem och sen är det såååå jobbigt med mamma. Vi försöker hjälpa till så gott vi kan men vi är inte helt friska heller men det bryr han sig inte om, så min fråga är kommer han någonsin att kunna acceptera oss för de vi är och vara åtminstone lite tacksam för det vi hjälper honom med?? Pappa har aldrig kommit riktigt överens med mig eller mina bröder och har väl varit lite svartsjuk för att vi alltid tytt oss till mamma, vet att åtminstone min ena bror längtar tills pappa ska gå över till andra sidan och jag skäms för att säga att när jag är som mest ledsen och sårad av honom så önskar jag det med för att sen få ångest för min önskan. Kommer det att bli någon bättring eller är han ett "hopplöst" fall?? TACK TACK för ditt svar vad det än blir… Kram, jag mår inte bra, vet inte hur länge till jag orkar…

Hej! Jag försöker svara men så fort jag försöker får jag upp error på just dig så jag ska inte skicka dig mitt svar just nu.. Skriv igen och jag ska se om de låter mig svara. Tack för dina fina ord de värmer! Kram!