Jag tänkte berätta om första gången då jag åkte till ericsbergs slott. Några vänner till mig hade hört om den såkallade pintorpafrun och hade varit där kanske två-tre gånger innan men aldrig sett något. Dem hade dock märkt av lite andra konstiga saker. I vilket fall som helst så blev jag väldigt intresserade av den här pintorpafrun och frågade om vi inte kunde åka dit. Så vi hörde runt lite med flera kompisar och till slut var vi två fulla bilar som åkte dit en regnig lördagnatt. Redan när vi åkte igenom allen kände jag hur det knöt sig i magen, jag kände mig riktigt nervös även fast jag var säker på att jag inte skulle se någonting. Våran bil var först på plats pga att de andra hade svårt att hitta. Vi åker bort mot slottsträdgården och tittar ivrigt in bland mörkret. när vi kommit bort mot en grind så reagerar dem där fram på att det var något ändrat med grinden, den hade inte sett ut så innan. Rätt var det var hör vi där bak hur dom börjar skrika där fram och två sekunder senare när jag tittar upp så står där självaste pintorpafrun bakom muren två meter ifrån bilen. Alla skrek utav bara den och vi backade snabbt med bilen i ren rädsla. Vi stannar med bilen och sitter och tittar vart hon tog vägen då ser vi henne gå alldeles sakta igenom trädgården. Det lustiga var att när man tittade bort för en sekund så kunde hon vara alldeles längst bort i trädgården men endå när man tittade på henne så gick hon så sakta så sakta. Jag kan nästan inte beskriva med ord hur det här var. Det finns ingen tvekan om att vad vi såg var ett spöke. Hon var klädd i hatt med sån där spets ner mot pannan, Någon svart blus med lite krås på bröstet, en hög svart kjol som dem ofta hade förr och så en vit sjal eller liknande som hon bar över axlarna. Hennes ögon var mörka, såg nästan korpsvarta ut. Samtidigt som dom såg tomma ut kändes det som hon såg rakt igenom en själv, så kände alla. Hon hade en bestämt min och hennes läppar gjorde att hon såg väldigt sammanbiten ut. Smalt ansikte men förövrigt kunde man inte se några speciella drag då hon var som kritvit i ansiktet. Håret var mörkt och uppsatt i någon sorts knut eller fläta. Hela hon omgav ett ljus som inte var mänskligt och genom att se henne vandra omkring i hennes trädgård i dessa gamla kläder kändes det som om man nästan förflyttades till den tiden, då hon faktiskt gick omkring där på riktigt. En sak är säker, två fulla bilar med folk kan inte alla se fel. Vi hade endå tur vi fick se henne under kanske en tio minuter en kvart och inte bara i någon minut och vi fick se henne rätt detaljerat.