På 1300-talet härskade här en feodaherre som lade under sig allt större domäner, han hette Helge Gregorson Ulvstrand, ”Rige Holger”. I sitt övermod red han omkring på en guldskoklädd häst och kallade sig själv ”Lille kungen av Skåne”. När den danske kungen fick höra om detta lät han halshugga den dumdristige feodalherren. Men Rige Holger kunde inte skiljas från sina ägor, fortfarande kan man se hans vålnad med det avhuggna huvudet fastsurrat vid kroppen och irra omkring i slottet. I en närbelägen skogstjärn spökar hans hustru som blev så förtvivlad att hon dränkte sig, därför kallas vattnet Fruasjön.

Skånes mest kända slott och ett nationalmonument bland svenska medeltidsborgar. Många spökhistorier, sagor och sägner har frodats bakom de två och en halv meter tjocka murarna. Både djur och slottsherrar går igen i slottet. de numera utdöda svartråttorna, en höna med kycklingar och en stor best till hund dyker upp ur ingenstans på nätterna. Hunden sägs vara en onskefull slottsherre som ibland tar djurgestalt (hamnskifte). Tre genoskinliga 1700-talsdamer och en mystisk droska dragen av sex svarta hästar är andra skepnader som kan visa sig på Glimmingehus.

Vissa augustikvällar kan man få se en svartklädd ryttare på en självlysande vit häst flyga fram ur Hörrödskogen, över heden och ner mot havet. Där försvinner den huvudstupa ner i havet i en virvel av vitt skum. Spökryttaren är ett varsel om bränder och svåra olyckor, den som ser honom måste gömma sig snabbt, annars kan det gå illa. Enligt en 300 år gammal legend är ryttaren snapphanehövdingen Ulv. Han var en grym och hänsynslös ledare som drev sina män till vilda härjningar och plundringståg mot traktens bönder. Till slut fick bönderna nog och omringade snapphanarna i skogen. det blev ett fruktansvärt blodbad där ingen överlevde förutom Ulv själv. Han vägrade att ge sig levande utan störtade i havet med häst och allt.

I Munka-ljungby, en by vid Ängelholm, finns en herrgård som det sägs spöka vid och runt. På undervåningen går vita jungfrun på natten och letar efter sitt barn. Hon själv blev dränkt i dammen som ligger vid huset. Svarta stora hundar jagar en i en del av huset, i ett rum hörs ljud och saker flyttar på sig lite varstans. En vagn dragen av felrtalet svarta hästar galloperar förbi på grusvägen i skogen och i 8- vägskorset (som nu för tiden inte är det längre, där fanns även en lyckta förr) har människor försvunnit. Det sägs att om man som vilse kom dit på natten stod där en vacker kvinna i ett ljus. Hon lockade dig sedan in i ljuset för att föralltid försvinna från tid och rum. Herrgården är dock privatägd och de som äger det vill nog inte ha massa personer springandes där. Men de erkänner att de har sett både det ena och det andra.

Enligt gamla sägner är ätten Trolles stamfar den ondskefulle hedningen Gunnar Gröpe (gröp=grym) som levde på 900-talet. De sades att han på nätterna förvandlades till varulv. Gröpe låg i ständig fejd med trollet Skratte som han till slut lyckades hugga huvudet av. Därav ättens namn och vapen – med ett huvudlöst troll på skölden. På Trollenäs ska både Gröpe och trollet Skratte ha återföddts i olika gestalter genom århundradena. Gröpe tar oftast skepnaden av en stor svart hund med lysande ögon som brukar hugga mot strupen, oftast visar sig hunden nere i källaren.

På Dybäcks slott i Skåne finns en gravhög där slottets grundare ligger begravd. Rykten säger att han begravdes tillsammans med en värdefull skatt. Många nyfikna har därför försökt gräva efter den, men alla har råkat illa ut. En blev svårt sjuk, en bröt ryggen och dagen efter att den tredje herren grävt i graven föll hans son ut genom fönstret och dog. En förbannelse vaktar så att inga obehöriga ska komma i närheten. Men ingen vet ju vem som är behörig.

På Snogeholms slott strax utanför Sjöbo finns ett spöke som brukar kallas Vita Karin. Det sägs att hon var en ung, vacker piga på slottet som våldtogs och misshandlades till döds av några adelsmän någon gång på 1700-talet. Hennes ande brukar visa sig som ett vitt ljussken eller som en vit “blixt”, därav namnet Vita Karin.