För nio år sedan valde min systers sambo att lämna jordelivet, 23 år gammal. Allting slutade fruktansvärt tragiskt, de väntade barn när han gick bort (Det blev en son som föddes en månad efter händelsen)

Det var min syster som fann honom i deras lägenhet tidigt en söndagsmorgon. Jag kan inte ens föreställa mig vilken bild som måste ha fastnat på hennes näthinna efter att ha sett sin bästa vän hänga i ett rep i taket.

Efter händelsen väntade en jobbig tid för vår familj. Alla tyckte om pojken! Det var inte lätt att inse att han faktiskt var borta. Han lämnade aldrig ett meddelande efter sig. Han hade försökt att skriva, men det enda som fanns i lägenheten var en hög med sönderrivna papper. Däremot hade han städat hela lägenheten och gjort så fint.

Vi var på middag en dag hos ett par goda vänner. De ville att vi skulle komma bort från den sorgsna vardagen ett tag. Då händer det!
Det ringer i mammas mobil och det är vårt hemnummer. Men vem är hemma? tänker vi allihop. Alla mina syskon var med oss, pappa var på jobbet. Vi ringde honom, han var kvar på jobbet. Vi hann inte svara heller, vilket vi önskar att vi hade gjort.

Hur som helst….vi kom hem! Checkade av nummerpresentatören. Inget samtal till mammas mobil fanns. Då förstod vi att det var honom det handlade om.

Tre veckor senare födde min syster en underbar liten pojke. Hon har berättat för mig att hon låg i sängen på BB en dag med sin lilla parvel bredvid sig. Just när hon tänker på hur stolt hennes sambo skulle ha varit hör hon hur någon andas i hennes öra och att hon blir kall om ena kinden.

Min syster bodde hemma ett tag efter händelsen, men när pojken var runt sex månader kände hon sig så pass stadig på benen att hon orkade skaffa en egen lägenhet. En kväll när hon låg i sin säng bad hon rätt ut i luften “visa ett tecken på att du finns hos oss” Då släcktes hall lampan. Samma natt drömde hon att hon sprang och sprang på en krokig väg. Tillslut möter hon sin älskade. Han tar hennes hand och säger: Du måste förstå att jag inte finns längre, gå vidare. Bli lycklig! Sedan försvann han.

Sen dess har det hänt småsaker hela tiden. Det är numera vardag för oss. Vi vet ju vem som hälsar på när det väl händer.

Det finns vissa saker jag ärvt från min pappa, och att känna andlig närvaro är en av dem. Jag är född och uppvuxen i Skellefteå i Västerbotten i en gammal trävilla från 1917. Ett mycket trivsamt hus, men mina föräldrar flyttade nyss ut, i och med att både jag och min bror lämnat boet för flera år sedan, men under åren som jag bott där, så har jag varit med om så många märkliga (och ibland skrämmande) saker.

Spontant tänker jag på flera saker, men en särskilt två saker har etsat sig fast i mitt minne för alltid. Under min första berättelse, så gick jag i 6:e eller 7:klass. Det var en solig och fin dag, och mina föräldrar hade åkt för att storhandla inför helgen, och frysen hade de lämnat på avfrostning. Först spelade jag lite TV-spel, men tröttnade då det gick riktigt dåligt, så jag stängde av spelet efter kanske en halvtimme, 45-minuter, och satte mig och läste en bok istället.

Efter en liten stund, så hörde jag ett ljud; det lät som att någon kom in i hallen genom ytterdörren. Jag hade inte hört bilen på uppfarten, och den var ändå inte synlig från där jag satt, så jag gick ut i hallen och tänkte att jag kunde i alla fall hjälpa till med att bära kassarna – men hallen var tom och dörren fortfarande låst. Jag tänkte att jag inbillade mig, så jag gick in på mitt rum och plockade upp boken och fortsatte läsa.

En stund senare hörde jag precis samma ljud, och jag gick ut återigen i hallen för att kolla läget; fortfarande tomt. Nu började jag känna mig lite ängslig. Det började kännas obehagligt, men jag gick mot mitt rum igen, och då hörde jag fotsteg, som började MITT i trappan, och som gick neråt (trappan mot övervåningen fanns just i hallen). Sakta neråt, förbi mig och in i köket. Nu började jag höra viskande röster, däribland hörde jag mitt namn nämnas. Stegen promenerade flera varv runt köksbordet och sen blev det knäpptyst i flera sekunder – och sen small det rejält från frysen och det sprutade ut is över hela köksgolvet (och jag hoppade högt). Bara minuter senare körde pappa upp på gården med bilen.

Nästa händelse utspelar sig flera år senare. Jag hade nu hunnit börja på gymnasiet, och hade gått ut årskurs ett på Samhällsprogrammet. Det var alltså högsommar, och mitt rum var numera på övervåningen (en våning pappa varit med om massor med saker, som jag först numera fått ta del av). Jag hade två dörrar in till mitt rum; en mot hallen på övervåningen och en annan dörr som gick in till kontoret, som jag tidigare haft som rum också.

Det var väldigt varmt ute, men av någon anledning hade jag inget fönster öppet, men jag sov gott – tills jag blev väckt. Det var en väldigt(!) tryckt atmosfär i rummet, och yrvaket såg jag mig omkring; det var helt plötsligt mörkare än vad det normalt skulle vara. I Norrland blir det aldrig mörkt om nätterna, särskilt inte i Västerbotten och Norrbotten. Dagsljuset är mer eller mindre konstant sommartid. Men nu var det mörkt, och gardinerna fladdrade trots att fönstren var stängda, och då såg jag det; en mörk skepnad iklädd huva haltandes från dörren där kontoret var. Tunga, släpande, haltande steg – och den gick rakt mot mig, där jag låg i min säng. Jag har alltid varit en religiös kristen människa, så jag sa högt “gode Gud…!” och tände min nattlampa. I samma sekund lampan tändes så var ALLT som vanligt igen; det var inte kallt, gardinerna fladdrade inte och det blåste inte längre och atmosfären var varm och inbjudande igen. Aldrig någonsin före det har jag känt mig rädd över att vara ensam på en våning i det huset.

Jag måste bara berätta det här innan jag slutar skriva… fram till i november 2013 hade vi en hund som tyvärr gick bort i sjukdom blott sju år gammal. Den hunden har flera gånger blivit skrämd av saker i huset, och ibland rentav rest ragg och morrat nästan aggressivt mot saker som “inte funnits”. Pappa gav honom vatten en morgon, och han började då dricka som vanligt – men sen tjöt han till och sprang ut ur köket för att sedan vända sig om igen och gjorde just det; reste ragg, blottade tänder och morrade mot något i köket som inte var synligt. Den här hunden har aldrig ens gjort något sånt mot en kattunge ens. Flera gånger har det hänt.

Kort efter hundens bortgång, som vi alla tog mycket hårt, bestämde jag mig för att besöka huset innan de flyttade ut för att göra en liten undersökning. Enligt Bibeln är allt levande ett Guds verk, och därmed bör allt levande inneha en själ. Nu skulle jag testa just det, i och med att det finns så starka emotionella avtryck i huset från alla år som vi haft hunden. Jag gick runt i huset (mina föräldrar var inte hemma just då och det visste jag), och pratade högt och nämnde hundens namn flera gånger, satte mig på de platser han själv brukade ligga på, tugga på ben eller sova. Och jag sa till sist “är du nu här, så ge mig ett tecken”.

Kalla mig psykotisk, men enligt min arméläkare är jag frisk som en nötkärna, men jag kunde svurit på att jag hörde en hund morra lekfullt och jag hörde fyra tassar smyga från vardagsrummet in i mina föräldrars sovrum till hörnet där han hade sin bädd, och där var det en fläck med iskall luft. Efter det hände inte så mycket, fastän jag fortsatte prata med honom, så jag bestämde mig för att gå… då var det som att själva atmosfären i rummet tvärvände och blev sorgsen som för att säga “gå inte”. Jag stannade en stund till, men då jag sen väl gick och hade hunnit till min bil på uppfarten, så hörde jag krafsande tassar inifrån huset och en hund som gnällde. Då grät jag. Fortfarande blir jag tagen då jag tänker tillbaka på det. Jag välsignade huset, platsen och hans själ i Guds namn och det blev då tyst i huset.

Som jag skrev i mitt förra (långa) inlägg, så har jag förmågan att känna av andlig närvaro. Min sambo sedan många år, har sedan barndomen förföljts av en ande som bara vill henne ont. Anden har alltså glatt sig åt då hon mått dåligt, såväl psykiskt som fysiskt.

I lägenheten som vi bott i sedan 2011 hade det hänt en del konstiga saker på väldigt kort tid. Ibland kände man hur någon nästan flåsade en i nacken då man gick från toaletten tillbaka till sovrummet om nätterna, och ibland hur något stod på andra sidan sovrumsdörren och tittade på en. Vissa morgnar var det iskalla spår på golvet runt sängen.

Under en period, som min sambo vet, vaknade jag exakt samma klockslag varje morgon – oavsett hur länge jag sovit under natten; 07:44. Jag berättade det för min sambo, och vi kontaktade ett medium som bekräftade vad vi trodde; det var anden som förföljt min sambo sedan barnsben som gjorde allt det här. En tanke jag hade, var att 7:44 kunde ha något bibliskt i sig, så jag letade igenom evangelierna, men hittade inget som kunde knytas till rådande situation.

En morgon hade min sambo åkt på jobbet tidigt (hon började kl. kvart i sju), så jag sov vidare innan jag skulle stiga upp. Jag var elev på en folkhögskola vid den tidpunkten, och vi hade sovmorgon den morgonen. Jag sov riktigt djupt – och sen slets täcket av mig samtidigt som jag hörde en mycket arg och hotfull röst väsa mitt namn. Givetvis vaknade jag med ett ryck – och kollade på klockan: 07:44. Då blev jag rädd. Ingen var ju hemma förutom jag?

Då hon kom hem från jobbet på aftonen så berättade jag om det, och hon blev också oroad. En period senare vaknade jag mitt i natten och det var kolsvart… inte ett normalt mörker, utan det var som att t.om. mörkret förmörkades (låter helkonstigt, jag vet). Jag vaknade, som sagt, och försökte väcka min sambo utan resultat. Hur hårt jag än ruskade och hur högt jag än pratade med henne så vaknade hon inte. Jag ruskade henne och sa “det är något här, som inte ska vara här! vakna!”. Inget resultat.

Jag såg mig omkring i rummet, och direkt jag kollade mot sovrumsdörren, som var stängd, kände jag direkt hur något på andra sidan tittade tillbaka på mig; tittade mig rätt i ögonen genom dörren. Detta något var på mycket dåligt humör… stämningen var så mörk och så ond, så jag tänkte direkt “demon!”, men så var naturligtvis inte fallet. Detta något kom dock aldrig in i sovrummet. Vad jag tror gav mig skydd, är det krucifix jag har hängandes på väggen bredvid sängen.

Jag tittade på krucifixet, gjorde korstecknet, läste en liten bön för mig själv och sen gick jag fram mot sovrumsdörren och sa med hög och bestämd röst: “här är du inte välkommen. Försvinn från mitt hem!” Då skallrade dörren till bara sekunder senare.

Jag upprepade mig: “du hörde mig; försvinn härifrån. Jag beordrar dig i Jesu Kristi namn att lämna mitt hem och lämna oss ifred, ty välsignad vare Han som kom i Herrens namn och lyser upp de ondas boning i sin härlighet. Saliga äro de som i själ och hjärta bekänner Jesus Kristus som frälsare, skyddade och trygga skall de vara ifrån ondo…” och jag fortsatte mässa och be och predika, och atmosfären blev alltmer mörk och hotfull. Dörren till sovrummet skallrade högljutt och det började smälla i väggarna i hela lägenheten. Då visste jag inte hur länge jag stått vid dörren och mässat och kämpat för att få lugn, men jag kände hur närvaron började avta och jag avslutade med ett “i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn; försvinn härifrån och kom aldrig mer igen!” tillsammans med ett korstecken.

Det small mot sovrumsdörren som att någon försökte tackla upp den med all sin kraft, och sen blev det helt tyst och mörkret avtog och försvann, tills det normala nattmörkret återstod. Min sambo vaknade alldeles kallsvettig och likblek; hon hade hört mig, men inte kunna röra sig. Men alldeles lugnt somnade vi båda två om igen. Jag kollade på klockan också; i närmare 50 minuter hade jag stått vid dörren och mässat.

Jag är fullt medveten om att jag med viss risk får ta emot både det ena och det andra, och kanske t.om. det tredje och det fjärde för att jag blandar in kristen tro i min berättelse, men nu är fallet så att jag är av stark kristen tro, och jag gjorde vad jag gjorde den natten – och det fungerade. Numera är allt helt lugnt här hemma.