Hej. För snart 24 år sedan sommarjobbade jag på Städet vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. En eftermiddag skulle jag – utanför planen – städa i omklädningsrummen till akut/ambulansmottagningen. När jag rullade in städvagnen i ett av omklädningsrummen vräktes en jättevåg av ovilja mot mig. Jag kan bara beskriva det som en tsunami av ovilja. Jag kände mig icke önskvärd i omklädningsrummet. Snabbt som ögat backade jag ut vagnen ur rummet och flydde iväg. Tio är senare besökte jag och en kompis en ödekyrkogård utanför Pajala. När jag närmade mig en grav där en köpman och hans fru låg begravda kände jag samma ovilja. Jag har aldrig – vare sig förr eller senare – känt samma ovilja. Visst var det olika andeväsen som ville tala om att jag inte var önskvärd på platsen? Jag önskar alla på Spökwebben – Crew likväl som medlemmar och besökare – en riktigt god fortsättning på det nya året och jag önskar Er alla många ljusa tankar.

Hej! Du har helt rätt i vad du säger när det gäller känslor. Vad gäller omklädningsrummet så känns det som om någon gått bort och skyller detta på dem som jobbade. Denne patient har stannat kvar i omklädningsrummet i tron på att han skulle få hämnd på den eller de som "lät honom gå bort". Denna man var utom all räddning men han ser det inte så då han ansåg att han hade så mycket kvar att leva för i livet. Jag hoppas att någon sett till att han har gått vidare då han behöver/behövde hjälp att gå över till andra sidan för att få ro i kroppen. Vad gäller kyrkogården kände du rätt och det känns som om mannen var en vresig man som ansåg att folk störde honom och frun när han besökte sin gravplats. Än en gång hoppas jag denne man fått hjälp att gå över och få frid i sitt sinne. Tack för dina ljusa tankar då de behövs nu i denna mörka årstid! Evy