Det finns vissa saker jag ärvt från min pappa, och att känna andlig närvaro är en av dem. Jag är född och uppvuxen i Skellefteå i Västerbotten i en gammal trävilla från 1917. Ett mycket trivsamt hus, men mina föräldrar flyttade nyss ut, i och med att både jag och min bror lämnat boet för flera år sedan, men under åren som jag bott där, så har jag varit med om så många märkliga (och ibland skrämmande) saker.

Spontant tänker jag på flera saker, men en särskilt två saker har etsat sig fast i mitt minne för alltid. Under min första berättelse, så gick jag i 6:e eller 7:klass. Det var en solig och fin dag, och mina föräldrar hade åkt för att storhandla inför helgen, och frysen hade de lämnat på avfrostning. Först spelade jag lite TV-spel, men tröttnade då det gick riktigt dåligt, så jag stängde av spelet efter kanske en halvtimme, 45-minuter, och satte mig och läste en bok istället.

Efter en liten stund, så hörde jag ett ljud; det lät som att någon kom in i hallen genom ytterdörren. Jag hade inte hört bilen på uppfarten, och den var ändå inte synlig från där jag satt, så jag gick ut i hallen och tänkte att jag kunde i alla fall hjälpa till med att bära kassarna – men hallen var tom och dörren fortfarande låst. Jag tänkte att jag inbillade mig, så jag gick in på mitt rum och plockade upp boken och fortsatte läsa.

En stund senare hörde jag precis samma ljud, och jag gick ut återigen i hallen för att kolla läget; fortfarande tomt. Nu började jag känna mig lite ängslig. Det började kännas obehagligt, men jag gick mot mitt rum igen, och då hörde jag fotsteg, som började MITT i trappan, och som gick neråt (trappan mot övervåningen fanns just i hallen). Sakta neråt, förbi mig och in i köket. Nu började jag höra viskande röster, däribland hörde jag mitt namn nämnas. Stegen promenerade flera varv runt köksbordet och sen blev det knäpptyst i flera sekunder – och sen small det rejält från frysen och det sprutade ut is över hela köksgolvet (och jag hoppade högt). Bara minuter senare körde pappa upp på gården med bilen.

Nästa händelse utspelar sig flera år senare. Jag hade nu hunnit börja på gymnasiet, och hade gått ut årskurs ett på Samhällsprogrammet. Det var alltså högsommar, och mitt rum var numera på övervåningen (en våning pappa varit med om massor med saker, som jag först numera fått ta del av). Jag hade två dörrar in till mitt rum; en mot hallen på övervåningen och en annan dörr som gick in till kontoret, som jag tidigare haft som rum också.

Det var väldigt varmt ute, men av någon anledning hade jag inget fönster öppet, men jag sov gott – tills jag blev väckt. Det var en väldigt(!) tryckt atmosfär i rummet, och yrvaket såg jag mig omkring; det var helt plötsligt mörkare än vad det normalt skulle vara. I Norrland blir det aldrig mörkt om nätterna, särskilt inte i Västerbotten och Norrbotten. Dagsljuset är mer eller mindre konstant sommartid. Men nu var det mörkt, och gardinerna fladdrade trots att fönstren var stängda, och då såg jag det; en mörk skepnad iklädd huva haltandes från dörren där kontoret var. Tunga, släpande, haltande steg – och den gick rakt mot mig, där jag låg i min säng. Jag har alltid varit en religiös kristen människa, så jag sa högt “gode Gud…!” och tände min nattlampa. I samma sekund lampan tändes så var ALLT som vanligt igen; det var inte kallt, gardinerna fladdrade inte och det blåste inte längre och atmosfären var varm och inbjudande igen. Aldrig någonsin före det har jag känt mig rädd över att vara ensam på en våning i det huset.

Jag måste bara berätta det här innan jag slutar skriva… fram till i november 2013 hade vi en hund som tyvärr gick bort i sjukdom blott sju år gammal. Den hunden har flera gånger blivit skrämd av saker i huset, och ibland rentav rest ragg och morrat nästan aggressivt mot saker som “inte funnits”. Pappa gav honom vatten en morgon, och han började då dricka som vanligt – men sen tjöt han till och sprang ut ur köket för att sedan vända sig om igen och gjorde just det; reste ragg, blottade tänder och morrade mot något i köket som inte var synligt. Den här hunden har aldrig ens gjort något sånt mot en kattunge ens. Flera gånger har det hänt.

Kort efter hundens bortgång, som vi alla tog mycket hårt, bestämde jag mig för att besöka huset innan de flyttade ut för att göra en liten undersökning. Enligt Bibeln är allt levande ett Guds verk, och därmed bör allt levande inneha en själ. Nu skulle jag testa just det, i och med att det finns så starka emotionella avtryck i huset från alla år som vi haft hunden. Jag gick runt i huset (mina föräldrar var inte hemma just då och det visste jag), och pratade högt och nämnde hundens namn flera gånger, satte mig på de platser han själv brukade ligga på, tugga på ben eller sova. Och jag sa till sist “är du nu här, så ge mig ett tecken”.

Kalla mig psykotisk, men enligt min arméläkare är jag frisk som en nötkärna, men jag kunde svurit på att jag hörde en hund morra lekfullt och jag hörde fyra tassar smyga från vardagsrummet in i mina föräldrars sovrum till hörnet där han hade sin bädd, och där var det en fläck med iskall luft. Efter det hände inte så mycket, fastän jag fortsatte prata med honom, så jag bestämde mig för att gå… då var det som att själva atmosfären i rummet tvärvände och blev sorgsen som för att säga “gå inte”. Jag stannade en stund till, men då jag sen väl gick och hade hunnit till min bil på uppfarten, så hörde jag krafsande tassar inifrån huset och en hund som gnällde. Då grät jag. Fortfarande blir jag tagen då jag tänker tillbaka på det. Jag välsignade huset, platsen och hans själ i Guds namn och det blev då tyst i huset.