Jag och min mamma hade en fuxfärgad Islandshäst tillsammans. Vi båda hade en jättefin relation till henne och älskade henne oerhört mycket.
Frenja som hon hette var en speciell liten tös, hon hade nämligen väldigt svårt med att lita på människor och hade blivit slagen med ett spö grovt av en tidigare ägare. När vi köpte henne så var hon osäker i många situationer och det krävdes en del jobb med henne och tillslut och blev hon allt säkrare och det växte ett starkt band mellan henne och oss.
Hon var som min bästa vän, vi kunde busa ihop (Springa runt i hagen och leka), ha roliga ridturer i skog och mark där vi flamsade runt och hon kunde göra ett flertal glädjeskutt och sparka bakut, springa så fort hon ville och sen så hade vi även dessa seriösa arbetspass på ridbanor där vi tränade mycket och så mysiga kel stunder. Jag red nästan alltid barbacka (Utan sadel) på henne, det var bara på träningarna som jag red med sadel, kunde hoppa upp på henne i hagen också och rida runt utan sade och träns.

Med mig var hon väldigt busig medan med mamma var hon mycket lugnare, eftersom att hon kände att mamma var mycket äldre än mig och inte hade lika bra balans samt så hade min mamma problem med ryggen. Så Frenja gjorde nästan aldrig några bussprång och skutt med min mamma på ryggen och om hon gjorde det så var det väldigt små och försiktiga skutt, så hon tog det MYCKET lugnare med min mamma på ryggen. Riktig kärlek till den hästen.
Hon och jag hade verkligen DET, inom ridsporten kan man prata om att en ryttare blir ETT med hästen om dom verkligen förstår varandra ut och in. Så var det med mig och Frenja, vi blev en och samma “person” när jag red henne och vi kunde läsa av varandra klart och tydligt.
Jag har aldrig haft en sån speciell kontakt med någon häst förut och har ridit på väldigt många hästar under mitt liv.
Frenja var även väldigt rädd för att vi skulle sälja henne, hon kände att hon hade funnit sin familj och hon älskade oss och var därför rädd för att vi skulle överge henne. Jag vet inte om den rädslan alltid satt kvar hos henne eller om det bara var dom första åren.
Men hon var iaf rädd för det och litade inte riktigt på andra människor och därför fick ingen annan rida på henne förutom jag, min mamma och min ena storebror. Honom älskade Frenja också. Det var vi 3, försökte någon annan rida henne så blev hon en helt annan häst, väldigt obekväm och stel och man såg på hela henne att hon ville bli av med människan på ryggen. Så ja det var också speciellt med henne, hon accepterade inte att andra red på henne, det var bara vi 3 som hon accepterade som hennes ryttare.

Vi hade många underbara år tillsammans med henne och jag njöt hela tiden. Men så hände det som inte får hända, hon skadade benet och blev bara sämre och sämre och fick även fång p.g.a att man inte kunde rida på henne och inte motionera henne. Tror hon gick med detta i 1-2år, i perioder blev det lite bättre och då kunde man rida korta försiktiga rundor på henne men sen så kunde det bli värre igen och en dag kunde hon inte stå upp alls. Och några månader innan hennes bortgång så ändrades förhållandena hemma så jag flyttade till min pappa en bit bort så träffade inte Frenja lika ofta längre, började i gymnasiet och hade fullt upp med plugget. Och sista tiden träffade jag henne inte alls vad jag minns och jag fick inte ens ta farväl av henne, utan det gick så fort hon kunde plötsligt inte stå upp och då fanns det inget annat att göra än att avliva henne… Jag önskar dock att jag kunde vrida tillbaka klockan och vara där med henne in i det sista, känner mig taskig på något sätt som inte var hos henne den sista tiden.. Jag hoppas att hon inte tyckte att jag övergav henne och jag hoppas att hon visste att jag fortfarande älskade henne lika mkt även fast jag hade flyttat, saknar henne än idag fast det gått ca 7år sen detta hände… Känner sån stark kärlek till den hästen och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta. Mamma blev förkrossad av Frenjas bortgång. Hon blev bara 14år vilket är VÄLDIGT lite för en häst. Islandshästar brukar bli 30-35år om dom får vara friska…

Så jag undrar om du vet hur hon har det eller hur hon hade det efter sin bortgång? Finns hon med mig eller mamma idag på något sätt?
Jag hoppas att hon visste in i det sista att jag älskade henne oändligt mycket, även fast jag inte fanns där sista tiden vilket jag mår väldigt dåligt över nu när jag tänker på det. Jag hoppas att hon inte hade allt för ont.

Jag vet inte om du kan få kontakt med henne nu eller om hennes själ har vandrat vidare någonstans, men om du kan få kontakt med henne så vill jag att du ska hälsa henne att:
“jag och min mamma älskar henne oändligt mycket och att hon är väldigt saknad. Vi är otroligt tacksamma över den tid som vi fick tillsammans med henne. Jag vill även tacka henne för alla våra fina minnen tillsammans och för att hon var som en bästa vän för mig. Vill att hon ska veta att ingen kan ta hennes plats, att hon var en älskad familjemedlem och att hon alltid kommer att ha en viktig plats i mitt hjärta. Och att jag är ledsen för att jag inte fanns där sista tiden & att hon ska inte tro att hade övergett henne. Hon är min busiga älskade ängel och kommer alltid att vara det.”

Huh trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt att skriva om henne, men känslorna bara välde upp från ingenstans…

★ Fråga besvarad 2015-02-01

Hej!

Jag hoppas att många kommer att läsa det som du har skrivit och skickat in till mig här  på frågespalten därför att det du beskriver är bland det finaste en människa kan få uppleva i nära relation till ett annat djur.

Det du fick av din häst och upplevde med din häst var det som kallas villkorslös agape kärlek som uppstår mellan två själar som genom förtroende har skapat ett band hjärta till hjärta. Vad många människor inte riktigt har förstått är att denna kärlek mellan djur och människa kan existera i den allra renaste form och att en Soulmate inte alltid handlar om en själslig nära romantisk relation till en annan människa av motsatt kön. En soulmate kan vara en nära realtion till ett djur. Det som du beskriver.
Agápe (αγάπη) är ett grekiskt ord som betyder kärlek och är den en osjälvisk kärlek som är mellan två levande väsen som har ett band sinsemellan hjärta till hjärta och själ till själ och det har inget med romantik eller något sådant att göra.

Här är en länk som skriver kring temat “Our Four Legged Soulmates – Heart Power” då jag känner att det kan vara ett område som kan intressera dig och som kan öppna upp dina vyer för ett område inom psykologi och andlighet som du kanske inte tänkt på men jag känner att du har detta inom dig i din själ som ett intresse. Relation mellan djur och människa som djurkommunikatör.
http://www.healingheartpower.com/soulmates.html

Vad gäller din häst så kan jag inte känna närvaro av henne  här och nu  som en “ande”då jag uppfattar det som att hon är ett med Moder Jord på atomnivå och hennes energi är redan en del av Moder Jords ekosystem och ett med alla element. Men… det finns en plats där du kan nå henne som energi avtryck därför att det är en plats där hon lämnade en bit av sin själ därför att hon älskade den platsen. Det jag kan se är en plats där det står flera träd men det finns speciellt ett träd med vit rosa blommor och som sedan bär frukt och vid det trädet brukade hon stanna för att vila.
Jag får också information om att hon tyckte om fåglar och att hon  ägnade mycket tid åt att studera fåglarna som fanns i området och speciellt den sval familj som återkom år efter år till samma plats där hon spenderade mest av sin tid på kvällar och under vila.

Det verkat som att din häst har lämnat små energi avtryck och delar av sin själ på de ställen och till de väsen i naturen som hon tyckte mycket om och du är en av dem och givetvis finns hon alltid i ditt hjärta och hon kommer alltid finnas kvar i ditt energifält just därför att du har  fått möjligheten att uppleva detta underbara “mirakel” en människa kan få uppleva tillsammans med ett annat levande väsen : “att bli ett med en annan själ” en union i energier  och ni har blandat era energier i fullständigt förtroende och i djupaste agape kärlek.
Därför kommer hon  alltid finnas runt dig som en extra kraft eller som finns nämnd inom gammal shamanism : Kraftdjur.
Skillnaden är att du HAR mött ditt kraftdjur och i verkliga livet och ni lärde känna varandra och bli nära vänner. Din islands häst.
Jag hoppas detta förklarade lite kring din varför du känner som du gör inför just den hästen.

Och igen : Tack för att du delade med dig en sådan fin berättelse om relation mellan djur och människa!
Ta hand om dig!

☆ ¸.•°* ˜★ EeWeeM ☆ ¸.•°* ˜★

Copyright EeWeeM Paranormal Andlig Rådgivare Spökwebben & Spökwebben c/o admin

☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★  ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★  ☆¸.•°* ˜★☆¸.•°* ˜★
★ Ny och viktig information:
Du får kopiera,använda eller referera eller dela vidare svar som besvarats i frågespalten av mig men jag och vi på spökwebben uppskattar om ni uppger Spökwebben som källa.
Mina svar som jag ger till inskickade frågor som skickas till oss på Spökwebbens Frågespalt tillhör Spökwebben.
Detta är viktigt för mig att klargöra då mitt arbete som Paranomal Andlig Rådgivare för spökwebben är helt gratis och jag vill inte att någon annan ska göra profit på mina svar eller
använda mina svar som underlag i sina bloggar eller kopiera mina
som svar till egna klienter ( för att tjäna pengar snabbare ) och använda mina svar som egna svar utan att ange Spökwebbens Frågespalt som källa .
Spökwebben är gratis och att skicka in frågor till Spökwebben är gratis och att få dem besvarade är gratis och så kommer det fortsätta att vara så länge som Spökwebben vill ha mig som den som besvarar frågor i deras frågespalt.
Copyright tillhör Spökwebben.
Tack för förståelse!

☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★  ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★ ☆¸.•°* ˜★  ☆¸.•°* ˜★☆¸.•°* ˜★