Hej! Hittade denna sida av en slump och tänkte dela med mig av mina upplevelser av Krokeks Ödekyrkogård och påföljdena av denna upplevelse. Detta är en lång historia. Jag vill inte namnge några personer då vissa mådde väldigt dåligt en tid efter detta av förklarliga skäl. Denna händelse inträffade sommaren 1991 och jag var 17 år och då bosatt i Norrköping, och levde i tron att jag tror inte på något förens jag ser det med egna ögon. Jag har ändrat uppfattning efter detta. Jag har inte pratat så mycket om detta förens nu. En sommar kväll tänkte jag och min vän (vi kallar honom "D") som var 19 år att vi skulle skrämma upp min flickvän "T" och hennes kompis "N". Vi skulle åka till Lövstad slott och Krokek på spökjakt. Ingen av oss hade någon anknytning till varken Lövstad eller Krokek. Vi började med att åka till Lövstad slott som ligger söder om Norrköping. Vi va där kl 23:30. Vi gick uppför slottsgången för att komma in på slottsgården. Man hade ju hört många historier om slottet och därför va detta vårat första mål. Spända och lite smått upprymda försökte vi skrämma upp tjejerna men vi fick inget tillbaka från Lövsta slott eller tjejerna (förutom lite mörkrädsla). Tråkigt tänkte vi och åkte vidare till Krokek som ligger norr om Norrköping. Tror vi i Krokek runt 01:00 tiden. Ingen av oss hade hört talas om Krokeks Ödekyrkogård förutom min vän "D". Denna kyrkogård är mycket liten och endast ruinerna efter en mycket liten kyrka står kvar idag efter branden(info finns under Spökplatser). Eftersom kyrkogårdsförvaltningen sköter om kyrogården är den mycket välskött. Trots att det inte har varit någon aktivitet där på länge. Vi parkerade bilen på den lilla gäst parkeringen och öppnade grindarna för att gå in på kyrkogården. Kyrkogården ligger omringad av stora gamla ekar som susade i vinden. Vi gick mot kyrkan och kollade runt lite. Vi blev alla lite spända pga av stämmningen, och platsen va ju helt ny för oss. Vi gick runt lite till och kände att vi inte ville vara här längre utan skulle åka tillbaka in till stan igen. När vi skulle gå mot bilen igen så tjod min tjej T och tittade in i kyrkan. Jag smög upp bakom och skulle vara lite grabbig och skrämma henne. Efter ett litet morr från henne så stod jag brevid med armen om henne och sa att vi skulle åka. Helt plötsligt pekade hon rakt in i kyrkan på väggen rakt mot ingången. Jag tittade på henne och hennes stirrande blick för att sedan rikta min blick mot det hon pekade på. Där står en liten munk med grå kåpa och ett tjockt rep knytet runt midjan. Ansiket gick inte att urskilja då han hade kåpan över huvudet. Han håller upp handen mot oss. Jag blir stel i hela kroppen och ser honom kanske i 5-10 sek innan jag lyckas slita min tjej därifrån. Vi springer därifrån i panik. Varken N eller D har sett något men N skriker i panik och alla springer. Jag och T är knäpptysta och slänger oss in i bilen. D skriker och svär till mig och frågar vad som händer. Jag skriker i panik. ÅÅÅKKKKK. När D skall starta bilen går den inte igång. Det har aldrig varit några problem med bilen tidigare. Efter mycket startar bilen och vi kör därifrån i panik. Direkt efter vi åkt skriker D… "VAD ÄR DET SOM STINGER" En stank av bränt hår fyller hela bilen. Denna stank stannar kvar i bilen. När vi kommit ut från grusvägen och lugna ner oss lite tycker D att bilen vill inte gå riktigt framåt. Den går tungt och inte speciellt fort men det är inget fel på den. Vi kör på Strandvägen brevid Bråviken och D tycker att vi skall köra in i Åby för att kolla bilen. När vi svänger av mot Åby så står det en kvinna mitt på vägen i en vit klänning. Jag skriker rakt ut… "KÖÖR". Vilker D gör. Men det händer ingenting. Hon försvinner i intet. Det va ingen där… Efter det så släpper draget i bilen och den går nu åter normalt. Efter detta är vi mycket alla chockade och ingen säger ett ord. Ingen gråter ingen pratar förutom D som är smått kaotisk och frågar vad som hänt hela tiden. Han har ju själv sett kvinno gestalten han körde på. Vi åker in till stan igen och ingen pratar om vad dom sett. Varken jag eller T pratar om vad vi sett. D har tystnat nu och N har inte sagt något på hela tiden. D släpper av oss hemma hos T och åker sedan hem. Vi sover alla förutom D hemma hos T. Dagen efter vaknar vi och börjar prata lite flyktigt om natten vi varit med om. D kommer också och är med och pratar. Men jag och T pratar inte vad vi sett. Vi kommer överens allihopa att inte berätta detta för någon. Vi vill inte bli tagna för idioter. Det går ca 2-3 veckor innan det lagt sig. Jag o D är hos ett par tjejkompisar och äter pizza och kollar på film utanför stan. Dom som vi är hos bor i lägenhet högst upp utan vind. Givetvis senare på kvällen börjar det hända saker igen. Fy fn vad jag är less på detta tänker jag. Det låter som det går någon på taket mitt i natten. D och jag springer ut för att kolla. Men det är ju ingen där. Jag börjar känna en oro för T. Detta är en tid utan mobiltelefoner så jag kan ju inte bara ringa. Vi kommer hem sent så jag pratar inte med T. Dagen efter får jag höra att hon har pratat konstigt och svimmat på fritidsgården. En av fritidsledarna som pratade med henne har tydligen snappat upp det hon sa och kommer till mig och T för att bestämma ett möte med en bekant till honom. Vi tycker att det är lite konstigt men han förklarar och vill att vi stannar kvar på fritidsgården efter stängning. Vi säger ok och väntar på denna bekanten tillsammans med fritidsledaren. När han kommer blir vi lite förvånade, ansiktet är inte obekant för oss. Han ber oss sätta oss och berätta vad som hänt. Observera att jag och T har fortfarande inte pratat om vad vi såg natten på Krokeks Ödekyrkogård. Vi är lite tveksamma så vi får berätta oberoende av varandra. När vi alla är samlade igen tar han fram en papperkasse fylld med fotografier. Överst ligger ett inramat fotografi. Den är vänt nedåt. Han ber oss att ta det väldigt lugnt nu och visar fotografiet. Både jag o T blir stela av skräck. På fotot som föreställer en stenvägg står det en liten skymd man i grå kappa och rep knutet runt midjan. Samma jä"#¤la munk som vi såg. Mannen som äger fotografierna lugnar ner oss. Han visat flera biler bla på en kvinna i vitklänning, ett litet barn. Detta är väldigt obehagligt. Dagen efter kommer en annan fritids ledare som är bosatt o Krokek och berättar att hon har hört händelsen. Hon kan historien om Krokekt Ödekyrkogård och vad som hände då kyrkan brann ner. Enligt henne så brann den ner under ett dop och en kvinnas barn brann innne(bränt hår). Vi är givetvis mycket förtegna nu. Vi vill inte prata med om detta. N har hört att vi sett bevis och vill höra om allt. Hon vet fortfarande inte vad vi varit med om. Vi berättar allt och förklarar att vi måste lämna detta nu. Men T kan inte riktigt utan måste ta reda på hur sanningsenligt det ligger till med barnet. Hon tar sig ut till Krokek igen för att kolla gravstenarna. Mycket riktigt hittar hon ett barns grav. Barnet dog vid ca 1 års ålder. Nu börjar det spåra ur ordentligt. T börjar få gråa inslag i sitt långa hår och ser sig själv som gammal i spegeln. Hon kan inte se sig själv i spegeln under en kort tid och vi blir alla påverkade på något sett. Vi ser saker som vi inte borde se. N börjar nu också känna saker. En av alla dessa sommarkvällar som man inte vågade vara utan sällskap skulle vi följa N hem. under hela vägen hem till henne kände vi oss iaktagna. Och under en kort period kände vi extrem kyla och samma drag bakåt som i bilen. Som att gå i hård motvind på vintern. För att sedan allt skulle försvinna. Efter att vi följt N hem så ville jag och T inte gå samma väg hem utan tog en omväg. Allt gick bra tills vi kom till hemkvarteren igen. Vi tänkte att vi tar spårvagnen hem den sista biten för att slippa obehaget. Spårvagnen stod på vändhållplatsen och väntade på avgång. Vi gick in och satte oss i mitten. Det va bara vi chaffören. Vi sitter och väntar på avgång när det plötsligt dunkar till i spårvagnen och den tyngs ner framme hos chaffören. Inte mycket men tillräckligt för att chaffören vänder sig om och tittar på oss. Vi känner återigen att vi är iaktagna och det sitter någon snett bakom oss. Vi åker 2 hållplatser och går av för att gå sista biten. Våran följeslagare följer efter på andra sidan vägen. När vi närmar oss T försvinner det. Vid det här laget så är vi alla ganska knäckta. Allt har hållit på i ca 2 månader. T har gått med på att låta allt vara nu men hon mår fortfarande inte bra. Det slutar med att jag och T och N inte pratar mer med varandra. D har vi väldigt lite kontakt med. Vi kan inte umgås. Vi drar till oss en massa oförklarliga händelser. Speciellt jag och T. Fick efter många år av tystnad från D höra att han fick en oförklarlig sjukdom som han fortfarande lider av idag. Så som slutkläm på detta… Lek inte med dom som inte vill ha sällskap.