Oktober/november 2008 Det var en vanlig söndagseftermiddag, och jag var ute och gick med min hund i skogen. När jag och min hund är i skogen låter jag honom alltid springa lös. Men varje gång jag ser/möter en annan person kopplar jag honom, säger åt han att sitta o väntar tills personen/personerna har gått förbi. Hur som helst ser jag någon komma bakom mig, och han har en hund med sig. När jag först ser personen är det första jag tänker: "Varför ser jag inte hans huvud?" Där huvudet skulle sitta var det helt suddigt, som om man tittade genom vatten. Det enda jag såg var hans kropp, och det då bara konturerna av den, jag vet att han såg väldigt annorlunda ut, han bar i princip bara beige färgade kläder. Jag vänder mig ialla fall om för att koppla hunden, vilken inte kan ha tagit mer än 5 sek, men när jag vänder mig har han försvunnit. Jag vet att han var på väg mot mitt håll, och det finns verkligen ingenstans han kunde ha försvunnit till. Vi stod i med en glänta på ena sidan vägen och en hög kulle på andra sidan. Något som var ännu skummare var att min hund inte reagerade på hunden, han skäller alltid på alla hundar, men den här missade han. Trots att han inte var mer än 20 m ifrån oss. Jag gick i alla fall färdigt min runda och gick hem, och berättade då lite hastigt för mamma vad jag hade sett.(Här hade jag inga tankar på att de skulle va min morfar, jag antog bara att jag hade sett i syne) Mamma skrattade (såklart) åt mig, och sa att jag borde sluta skrämma upp mig själv. Det gick 1 vecka, sen dog min kusins ofödda barn. (På morfars sida) Efter ytterligare en vecka hände samma sak min mamma, hon såg en man med hund, vänder sig om för att koppla honom och när hon vänder sig var han borta. Vad jag inte hade berättat för henne var att mannen jag såg var beigefärgad, så när hon senare kommer hem och frågar hur han såg ut, sa hon att hon hade sett samma sak. Hon sa också att ett kännetecken för hennes pappa var att han älskade beige. Så vi tog de som att det var ett tecken ifrån morfar, att han skulle ta hand om min kusins ofödda barn. Det gick ett år sen såg jag honom igen. Den här gången på en kyrkogård, en tisdagnatt, kl var efter 1. Jag såg honom komma gående emot mig, för att sedan försvinna. Och eftersom jag var ganska full, (vi hade varit på fest) antog att jag hade sett i syne. Men jag kände ändå en rysning som sköt igenom hela kroppen. 10 min efter att jag trott jag såg honom ringer jag min pappa. Det första han säger är att mamma låg på sjukhus. Hon hade fått en infektion i hjärnan, och ambulansen hade varit där och hämtat henne. Jag vet att det är min morfar, jag har personligen aldrig träffat honom men det ger en trygghet att han tar kontakt ifall något i familjen skulle gå fel. Vila i frid Nisse <3