Hej igen! Jag skriver igen om mitt förhållande där vi glidit ifrån varandra, för det känns som om jag håller på att bli knäpp av all oro och funderingar runt detta. Är det jag som är för kritisk gentemot min man? Handlar detta egentligen om något jag behöver ta tag i hos mig själv och inte vårt förhållande? Han säger att han fortfarande är kär i mig, därför är det extra svårt att jag tvivlar på mina känslor. Känner mig helknäpp som inte bara kan vara tacksam för det jag har, för det är ju ändå ganska ok för det mesta. Men Jag känner mig inte glad, känns segt som klister detta förhållandet, även om vi visst har en själslig konnektion. Hur ska jag kunna vara sann mot mig med barn att ta hänsyn till(som man bäddar får man ligga)? Hur ska jag veta vad som är bäst för mig i längden? Blir det bättre om vi flyttar till något annat land? När kommer jag veta och må bättre i detta? Sorry, jag känner att jag "nöter" detta till leda. Tack för hjälpen!

Hej! Du har kommit in i ett sk ekorrhjul av negativa tankar och du har svårt att se det positiva och ljusa i livet! Det du kan börja med är att sätta dig med papper och penna och skriva ner det som är bra i ert förhållande och det som känns tungt i ert förhållande och du måste faktiskt vara lite ego när du gör detta. Barnen mår inte bra om föräldrar grälar men du måste känna vad du vill och orkar med. Skriv ner allt och gå ifrån en stund och när du sedan läser ditt brev får du en annan syn på dig själv, din man och ditt förhållande. Gör detta först och hör av dig sen igen!! Evy