Hej

Jag har alltid varit skeptisk till spöken och aldrig riktigt trott på det trots övertalningsförsök från min mor och fru.
Men i somras hände något väldigt läskigt. Jag gick in på ett museum och kikade in i en gammal svart hästdroska. Allt kom som en smäll. Jag såg en kvinna i svarta 1800-tals kläder med ett halvruttet ansikte. Jag backade bakåt och fylldes av bilder med vinter, is och grå himmel samt iskallt vatten. Men värst var känslorna: det kändes som jag skulle spy, och inte kunde andas. Jag gick på vingliga ben ut ur rummet och tårarna rann och jag kände dödsångest. Min första reaktion var att jag bara inbillat något och försökte slå bort det.
Det jobbiga är bara att känslorna och bilderna återkommer så fort jag bara tänker minsta lilla eller berättar om det för någon.

Jag har börjat gråta och fått andnöd på själva nyårsafton för att en vän frågade om händelsen och pusha mig att berätta mera.
Nu undrar jag om man kan bli förföljd av ett spöke på så sätt att det gör sig till känna så fort man pratar om det?

Eller hur sjutton ska jag bli av med den här panikångesten och oron så fort jag råkar nämna eller tänka på händelsen.

Ser fram mot svar.

★  Fråga besvarad 2014-03-18

Hej!
Jag förstår att detta har blivit en mycket konstig situation för dig speciellt då jag kan uppfatta från dig att du i grunden är en mycket förnuftig människa som i första hand ser till naturliga förklaringar och alltid tagit detta med övernaturligt med ganska stor ro och framförallt när människor har börjat prata lite för mycket om spöken och det har seglat iväg lite i det blå… ja då är du den som varit  ganska lugn och  till och med lite road av allt eftersom du är en lugn, stabil och trygg, jordnära person. Du köper liksom inte allt som sägs utan vill gärna se andra “normala” möjligheter till livet och konstigheter som kan uppfattas som övernaturligt eller spöken.
Så händer det här…som verkligen sitter där i bakhuvudet som en envis melodislinga och bara vägrar släppa taget och som pågår i dit bakhuvud som ett dovt återkommande malande…detta funderande över vad i helskotta vad det som hände och varför reagerar jag såhär fortfarande.
Det som har hänt dig är ovanligt men ändå inte konstigt och det finns fler som upplevt detta även om varje persons upplevelse är unik i sig.
Normalt sett så reagerar du inte på spöken eller andar eller energier alls…det stör dig inte…Det är bara så det är.

Men…vad händer om du möter ett minne,ett avtryck en historia av dig själv…från ett av dina tidigare liv ?
Låt detta sjunka in några minuter…och så tänker du tillbaka på hela händelsen igen och hur den påverkar dig och varför…och framförallt…vilka känslor detta väcker inom dig.
Vad är det i detta som väcker sådan panik inom dig? Som finns lagrat i dina cellminnen?
Om jag vore du så skulle jag åka tillbaka till exakt samma museum och besöka exakt samma plats men…denna gång vara mer förberedd på historia bakom föremålen,platsen,staden,sakerna,personerna.
Detta handlar om att du ska läka dig själv. Här kan vi prata om hur det förflutna kommer tillbaka och vår inre ande har de mest konstiga sätt att försöka läka oss som själar. Detta är ett sätt om än ovanligt men förekommer.
Om jag säjer såhär för att hjälpa dig i detta helande. Du ser dig själv. Denna upplevelse är en spegelbild av dig själv. Denna händelse är en del av ett liv från det vi brukar kalla “tidigare liv”. Den kvinnan du såg var du och att du i dag är man har inget med saken att göra.
Du kan ha levt både som man och kvinna.

Så…vad hände där och då som sitter så djupt i dina cell minnen att du reagerade så kraftigt idag och fortfarande påverkas av det?
Faktum är att jag uppmanar dig att omfamna dig själv och tänka tillbaka på denna händelse med detta i bakhuvudet och se dig själv…med nya ögon och istället för att fly från minnet.

Gå fram till dig själv.

Gå fram till kvinnan med halvruttet ansikte (lepra) och ge dig själv en kram och säg: ” Jag har sett dig. Du är helad. Jag vet att jag är du. Jag vet att jag råkade ut för något fruktansvärt. Jag vet att jag hade det mycket svårt. Jag älskar dig. Du är fri. Jag är fri “
Våga visualisera. Våga hela dig själv.
Nästa steg. Besök museet igen. Du kommer INTE att få panik.Du kommer känna inre frid.

Det är inte ofta jag säjer så här: Lita på mig. Men denna gång gör jag det. ♥
Ta hand om dig!

☆ ¸.•°* ˜★ EeWeeM