Detta hände vid lunchtid en lördag på hösten 1981. Min dåvarande fru och jag hade åkt till citadellet i Landskrona för att titta på fästningen. Först gick vi till den nyare fängelsebyggnaden fångtornet. Vi gick tysta och funderade för oss själva. Någon guidning var det inte just då eftersom det var lunchtid, så vi fick gå själva och titta. Vi gick sedan in i den gamla byggnaden där det grävts in en böjd gång in från sidan i en fängelsehåla vars väggar var 3 meter tjocka.<br><br> Hålan var 1981 upplyst av el-ljus. Detta var den inte ett femtontal år senare då jag var där på återbesök. Då var den mörk och visades enbart genom guidning. Guiden hade med sig en ficklampa. Nåväl, väggarna inne i hålan var urgröpta sovslafar för fångarna. Jag kände i en av dem med handen och försökte föreställa mig att det var jag som låg där under den tid hålan varit i bruk. Vi sa inget till varandra min före detta fru och jag. Vi bara gick och tittade.<br><br> Vi gick ut från hålan. Väl utanför stannade min före detta fru och sa ”va va det?” Jag stannade upp och nu hörde jag också ett sorl av röster som hördes högre och högre inifrån hålan och i detta sorl en manlig röst som i förtvivlan och gråt ropade på hjälp. Vi stod och visste inte vad vi skulle göra. Vi kunde inte se in i hålan då gången in i den gjorde en krök. Jag frågade om vi skulle gå in igen. Aldrig sa mitt ex. Vi stod en stund och plötsligt så började rösten och sorlet av de andra rösterna att sakta dö bort. Det hördes svagare och svagare tills allt var tyst igen.<br><br> Men vad var det vi hört genom tid och rum? Vad för tragik? Jag berättade om detta för en guide ett femtontal år senare när jag var där igen men hon hade aldrig hört tals om att det spökat där. Tyvärr berättade jag aldrig om upplevelsen på plats för de guider som arbetade den dagen det hände en lördag hösten 1981…<br> / Rolf