Det är så här att jag är väldigt intresserad av spökberättelser och allt som har med sådant att göra men att de ska vara trovärdiga och inte löjliga. Jag har även skrivit "Lekplatsens Hemlighet" som jag upplevde med två av mina vänner,,, men jag har fler upplevelser men inte orken att skriva dem. Det är såhär att jag träffat mitt livs kärlek,, vi har snart varigt tillsammans i 4 månader.. när vi skulle fira 3 månader var vi hemma hos Dannys syster (helt oplanerat). Hon och jag pratade lite själva ett tag eftersom hon hade bett Danny stanna där över natten, för hennes man var på resa i Spanien, så Danny åkte hem för att hämta sovsaker. Vi satt kvar i hennes vardagsrum och barnen sov som änglar i sovrummet, hon berättade lite om att det skulle kanske finnas någon hos dem men att denna personen är god. De hade inte kännt av något speciellt eller iaktagna men trygga av någon anledning. Själv brukar jag känna av ibland om jag är ensam eller inte men hos dem kände jag mig ovanligt trygg. När Danny kom tillbaka satt vi och kollade på tv i vardagsrummet, hans syster somnade på soffan så det var bara han och jag kvar.. jag tittade till på klockan.. 01.00 visade mobilen den 24 april var det. Plötsligt hör vi ett kasande ljud från hallen, Danny och jag som hade blickarna mot varandra tittar dit och får se.. en heliumfylld ballong kasa sig längs golvet från lillens rum ut till hallen sen in till vardagsrummet. Det värsta av allt är att för det första så var där inga fönster eller balkongdörrar öppna och för det andra så var ballongen uppe i taket i lillens rum… och den var i mitten av rummet. Vi ser dennna hjärtformade ballongen kasa sig ända fram till mitten av TVn då detta hjärtat är vänt mot väggen, då svävar ballongen upp och stannar mitt i bilden av TVn och vänder sig sakta mot oss..! Men det sjuka i situationen är att varken jag eller Danny känner oss skrämda, tvärtom jag kände mig glad av någon konstig anledning, och Danny med! Inte nog med detta sänker sig ballongen ner till golvet igen och backar mot TVn och kasar i sidleds mot en liten hylla där ett ljus är tänt längst upp… där ballongen (som fortfarande är fylld med HELIUM) sakta åker upp igen.. då ber jag Danny ta ballongen så den inte smäller av från värmeljusets låga som den kom i höjd med. Vi satt kvar där i ca 10 minuter till då jag skulle hemåt. Danny följde mig hem och på vägen så pratade vi om hela händelsen.. kan det ha varigt någon som ville säga "Grattis på 3-månadersdagen"? För 3 är ett av mina lyckonummer och det visste min farsa… han gick bort för 8 år sedan, kan det ha varit han som ville säga "Grattis" till oss eller? Vi kom fram till att det var han.. för vi blev inte rädda eller skrämda på något vis och han är lättskrämd när det gäller sånt och ingen vet om just det datumet eller den tiden utom jag och Danny… och kanske min underbara pappa! Dagen efter gick vi till kyrkogården då Danny var där för första gången med mig och sa att det inte alls kändes konstigt utan att det kändes som om han har blivigt inbjuden dit..? Han kanske kallade på oss? Jag kan fortfarande inte glömma detta… och heliumballonger uppför sig inte så..