När jag var cirka fem år var jag och mina tre syskon ute och lekte. Det var sommar och solen sken över det ljusgröna, höga gräset som sträckte sig upp till min midja. I närheten fanns ett utsiktstorn som vi bestämde oss för att besöka. Vi sprang uppför den långa trappan som var gjord av trä. När vi kom upp så fann vi en väldigt gammal dam som satt på en bänk. Hon läste ur en bok som hon höll i händerna. Jag minns att jag läste över hennes axel och tyckte bokstäverna såg konstiga ut. Men det kanske man tyckte när man var liten, jag hade inte lärt mig läsa eller skriva riktigt ordentligt vid den åldern. Vi pekade på hennes ålderdomliga kläder och fnissade lite, sedan sprang vi ner igen eftersom det var upptaget. När vi hamnade på fast mark så gick vi tillsammans tillbaka hem igen. Då vände jag mig om och kände mig av någon anledning obehaglig till mods. De andra vände sig samtidigt om. Jag kände hur halsen stockade sig. Damen vinkade till oss. Men det enda vi såg var handen, det andra dolde hon. Det var en gammal, knotig hand som svängde sakta i luften, fram och tillbaka, ungefär som ett adjö. Det fanns små springor där man kunde urskilja om hon hukade sig där bakom. Men det gjorde hon inte, för där fanns ingen kropp! Jag kände hur kalla kårar kröp längs ryggen. Jag klev ett par steg bakåt, och började springa som en dåre därifrån så fort jag kunde. Det långa gräset gjorde mina små ben motstånd. Vi vågade inte vända oss om efter det och sedan dess undvek jag att komma i närheten av det utsiktstornet, i rädslan av att den kroppslösa damen skulle återvända.