Var på klassresa för länge sen till Örebro slott på spökvandring.
När jag gick där i dom långa korridorerna så kände jag mig förföljd
och iakttagen hela tiden av någon eller något.
Tittade på alla gamla tavlor och vart vettskrämd när jag såg hur en av
tavlorna tittade tillbaka på mig och rörde på ögonen och följde mig på varje steg jag tog.. Så vill ni känna er hur rädda ni kan bli så rekommenderar jag verkligen spökvandringarna på Örebro Slott.
Nu ska jag och min pojkvän ut på spökjakt…
Hälsningar Ellinor Larsson

En puckelryggig dvärg i grå mössa och grå långrock med skört tar ibland en promenad i slottsparken. Han dog 1744 och var hovnarr på slottet. Anders av Luxemburg som han hette, var mycket uppskattad för sina visor och anekdoter. Varför han går igen vet ingen.

På Engsö slott, söder om Västerås, berättas om en kvinna som av misstag kommit in i kyrkan mitt under “De dödas mässa”. Hon hette Brita Bååt och levde under 1600-talet. Det lär ha varit en mycket ond och egenkär kvinna som drivit två män i en alltför tidig grav. Av misstag gick hon upp för tidigt på julottan på juldagsnatten. Direkt när hon kommit innanför portarna rusade två våldnader mot henne, våldnaderna av hennes två tidigare män. De ville hämnas och den ene högg efter Brita med en värja, en andre kastade en sten. Brita föll ihop och vaknade aldrig mer. Den så kallade “blodsstenen” finns fortfarande kvar och inmurad i kyrkomuren. Värjan med en flik av hennes slöja hänger inne i kyrkan. Och Brita går igen som spöke. Många människor har sett henne vandra omkring i trädgården utanför slottet.

I Arboga finns det många ställen där det spökar. Vi har Medåker där det ligger massor av avrättningsplatser runt. Där har jag sett många konstiga saker. Det sägs att man kan se kropparna från de avrättade hänga i träden. Sen har vi Mariagraven som är ett liknande ställe. Där kan man höra skrik ifrån skogen och kvistar som knäcks, som om någon gick omkring där inne i skogen. Mariagraven är nog det läskigaste ställe jag har varit på. Jag satt och tittade på solnedgången vid Arbogaån. Helt plötsligt känns det som om någon bevakar mig. Först trodde jag att det var min kompis som jag väntade på så jag vände mig om. Men det var ingen där. Jag blev skiträdd och satte in hörlurarna till min mp3 spelare. Men jag hörde hur det var någon som gick bakom min rygg. Även om jag hade på högsta volym. Så jag tog cykeln och trampade snabbt därifrån. Efter en stund så träffade jag min kompis som kom gående över åkern. Jag sa till honom att jag ville hem. Sen dess har jag inte varit där. Jag vägrar helt enkelt. Vi har Koberg, det är en gammal herrgård som ligger på en kulle. Det finns bara grunden kvar, men några lador finns kvar. Dit går jag aldrig. Vill bara inte. Känns som ett väldigt sorgligt ställe. Man blir ledsen så fort man kommer i närheten av det. Det som sägs är att huset brann ner för länge sedan och att familjen som bodde där brann inne. Min kompis och några till gick upp dit och tog kort. De fick med en liten flicka i gul klänning på ett kort. Jag har sett kortet. Finns absolut inget sätt att förklara vad hon gör där. Det värsta var att jag och min familj bodde i närheten av stället. Jag hade mitt fönster vinklat mot kullen. Och varje natt var det som om något väldigt starkt ljus lyste in genom mitt fönster. Ljuset som jag antog att det var eldsvådan som spelades upp varje kväll klockan 22:00 – 00:00. Det hände att man hörde skrik ibland också. Men min familj flyttade därifrån (tack och lov)

Sätra Brunn är en kurort från 1700-talet med 100talet gamla timmer hus som det sägs spöka i.