Läs om husdjuret som ville säga hejdå en sista gång.<a href="../spokberattelser/visa.asp" target="meny">Läs mer</a>

Detta är en lite annorlunda berättelse som jag upplevde av mitt husdjur Squeaky. Han är en mini-gris så att säga. Stackars Squeaky dog plötsligt efter att blivit sjuk av någon okänd anledning. Jag var väldigt nära honom, och grät i flera timmar när han gick bort.<br> Jag gjorde en begravning åt honom med mina två hundar och katt närvarande. Ville att det skulle vara så fint som möjligt.<br>Dagen efter begravningen, vaknade jag upp av att höra Squeakys vanliga "skrik". Jag trodde det var en dröm och somnade om. Men varje gång jag sedan gick upp var Squeaky en gång bodde, hörde jag honom igen. Varje gång detta hände, trodde jag att det bara var inbillning. Detta tills en kompis till mig kom på besök. Hon hörde tydligen också ljuden uppifrån, och frågade mig om inte Squeaky hade dött. Då frågade jag om hon också hörde Squeaky. Det gjorde hon. Jag sa sa att han kanske bara vill säga hejdå. Sedan dess har jag inte hört av Squeaky mer.<br><br>

Hej! Jag är bara en helt vanlig person som försöker leva ett helt normalt liv. För sex månader sedan var jag med om något ganska märkligt. Jag hade dejtat en kille i 8 månader, och skulle sova över hos honom. Så jag låg ner för att sova. Då hörde jag en kvinnas röst som frågade: – "Kan du höra mig?".<br>Jag tänkte inte mer på det. Flera gånger igen hörde jag samma fråga. Efter att ha hört frågan 5 till 8 gånger svarade jag: – "Ja, jag hör dig".<br> Sedan hände ingenting på 2 minuter. Därefter hörde jag rösten säga: -"Jag har varit med om en bilolycka". Jag ringde direkt hem till min mamma. Allt var okej med henne. Jag väckte henne för hon låg och sov. Det brukar man göra klockan 3 på natten.<br>Sedan somnade jag. 2 dagar senare pratade jag med min mamma och bad om ursäkt till henne för att jag hade väckt henne mitt i natten. Min pojkvän hörde vad jag sa till min mamma. Han sa att det lät som hans mamma. Han bor nämligen i sin mammas hus och sover i samma sovrum som hon sov i. Hon hade omkommit i en bilolycka. En annan natt vaknade jag av att någon rörde vid mitt huvud. Det känns som om hon försöker kontakta mig. Mitt sinne är brett och mottagligt för andra sidan tror jag. Jag vet inte vad hon vill förmedla, eller om hon bara vill säga hej. Men en sak är säker, och det är att hon inte vill något ont.<br><br><br>

Jag köpte huset jag idag bor i för cirka 30 år sedan. Det är en gammal gård som byggdes i slutet på 1800-talet.<br> I och med att det är det kanske äldsta huset i vår by, har det berättats många historier om det. En av dessa handlar om ett dubbelmord och ett självmord som hände 1899.<br>Huset har sina "egna" ljud. Det knarrar, det drar och många händelser har fått min tidigare skeptism mot det övernaturliga att försvinna. En händelse jag vill berätta om upplevde jag en kväll på våren. Jag satt i mitt vardagsrum och läste. Mina tre katter låg och sov och allt var lugnt.<br>Utan förvarning, drog en kall och stilla vind upp mot mitt ansikte…bara mitt ansikte. Alla tre katter vaknade och tittade samtidigt på ett ställe i rummet. Detta gjorde dem i ungefär en minut. När katterna sänkte sina huvuden för att sova igen, slutade vinden mot mitt ansikte.<br>Jag var givetvis väldigt rädd. Denna rädsla följdes däremot av den största känslan av frid och lugn jag någonsin upplevt. Det var någon eller något som gjorde ett besök hos mig. Det kan jag garantera…<br><br><br>

Jag bedrev tidigare en bio. Den var byggd inuti en gammal kyrka, vilken var väldigt fin och med en balkong som rymde cirka 100 personer. Vid den tiden köpte vårt företag lokalen för att bygga om den till en biograf. Kyrkan var i väldigt dåligt skick med fanns med i det historiska registret.<br><br> När jag började jobba där hörde jag historier om att folk hört röster där och att dörrar stängts av sig själva. Byggnaden är ganska kuslig av sig. Speciellt efter att vi stänger.<br>En gång kom jag in på kvällen för att göra allt i ordning och öppna. Mina rutiner var alltid de samma. Öppna, stänga av larmet, gå upp till projektorrummet (somm alltid är låst, även på dagarna) och slå på spelaren för att lyssna på radio som alltid spelas före filmen. Detta var innan cd-spelare uppfanns så jag använde en helt vanlig radiomottagare för att lyssna på radio.<br><br>Jag gick sedan ner och satte mig ned för att göra lite pappersjobb. Då plöstligt blir jag avbruten av att telefonen ringer. Jag gick in i rummet redvid för att ta telefonsamtalet. Sedan fortsatte jag arbetet. Efter ett tag la jag märkte till att musiken hade slutat spela.Vi hade alla haft problem innan med utrustningen där uppe, så det första jag tänkte var "Typiskt, en sak till att fixa innan vi öppnar".<br><br>Jag gick upp för trapprona, låste upp projektorrummet och försökte hitta problemet. Allting såg ok ut. Strömmen var på, högtalarna såg bra ut och även mottagaren. Men själva "nålen" på mottagaren var längst till höger (jag antar att ni känner till detta på gamla radioapparater och hur man själv får ratta in stationerna). Den var så pass långt till höger att den passserat alla stationer på displayen. Därefter började jag snurra på ratten för att få nålen till vänster. Man hörde alla stationer passera medan jag sökte till vår vanliga. Efter att jag fått rätt på radion stod jag kvar några minuter för att försöka förstå vad som hade hänt. Sanningen är ju den att ingen kunde komma in i rummet för dörren var låst.<br>Jag har aldrig mer haft någon övernaturlig upplevelse i biografen, men jag lägger mer uppmärksamhet på knarrningarna sm ibland hörs i trappan.<br><br>Jag jobbar idag fortfarande inom samma företag, men på ett annat ställe. Jag fick höra om några konstiga saker som hänt i min gamla biograf. Under halloween spelade vi en viss film. Under exakt samma scen i filmen, tre dagar i rad, stängdes utrustningen av helt. Då menar jag allt och inte bara en del av utrustningen. En i personalen fick gå upp och starta om allt igen.<br><br>

Min bästa kompis och jag bor tillsammans i en källare hos en bekant. Hon har alltid sagt att huset är hemsökt, men jag trodde henne aldrig. Spöket skulle enligt henne vara en dam som tidigare hade bott i huset. Hon sa att spöket nästan varje natt brukade knacka på hennes sänglampa. Det enda sättet hon kunde få henne att sluta med detta, var att tända själva lampan.<br><br>Nu vet jag att spöken finns. Min rumskompis sa att hon vaknade upp en natt. Då såg hon en liten flicka sitta vid hennes sängkant och stirra på henne. Det skrämde upp mig rejält.<br>Det hände saker överallt i huset. Ibland hör man hur saker i rum flyttas och lådor öppnas. Givetvis slutar detta när man är i rummet. Ibland hör man spöket knacka på vårt fönster. Spöket slutar oftast när vi säger till henne att sluta. En sak som händer ofta är att vi hör hur någon öppnar dörren som leder ner till källaren där vi är. Man hör hur någon springer ner för trapporna. Men när vi tittat dit är det ingen där.<br>Normalt sätt brukar jag inte vara ensam i huset. Jag antar att jag är feg. Men jag är inte tillräckligt rädd för att flytta ut. Hur som helst, det som är det sämsta med att bo i ett hemsökt hus är att du aldrig vet vad som ska ske eller när det ska ske. Fördelen är att du alltid har en bra historia att berätta för dina vänner. Idag vill inte ens mina vänner komma och sova över, inte ens min pojkvän…<br>/ Amber

Jag är 16 år gammal och vill dela med mig en berättelse om min morfar. Min morfar blev skjuten på Alla hjärtans dag 1985. Det var ett hårt slag för min familj. Åren gick, men vi glömde aldrig bort honom.<br><br> Förra året, på Alla hjärtans dag, åkte min pappa och jag till andra sidan sjön för att äta på en fin restaurang. Vi började prata om morfar och om hur hans själ alltid skulle vara med oss.<br><br> Just i det ögonblicket blåste fönstret vid vårt bord upp och vi kände en stark vindpust mot våra ansikten. Ägaren av restaurangen rusade fram till oss och frågade oss hur det hände. Tydligen var alla fönster låsta (för att inte kunna öppnas) och det hade aldrig hänt förut.<br><br> När vi kom hem igen satte vi oss för att se på TV. Helt plötsligt vände både pappa och jag våra huvuden åt vänster. Vi hade båda sett hur ett visst ljus hoppade från mitt rum till min brors. Vi visste att det var morfar som kollade upp oss. Lite då och då ser vi fortfarande det vita ljuset i vårt hus och då säger vi alla "Hej Morfar".<br><br><br>

En dag körde jag min bil med mina två 6-åriga tvillingdöttrar. Vi bestämde oss för att köra en lite annorlunda väg för att utforska området. När vi körde, såg vi en kvinna som arbetade i sin trädgård. Mina döttrar skrek då: "Mamma, mamma!".<br>Jag tänkte inte så mycket på det hela. När vi skulle tillbaka bestämde vi oss för att ta samma väg tillbaka. Till vår förvåning såg vi att kvinnan fortfarande arbetade i sin trädgård. Då skrek mina döttrar på nytt: "Mamma, mamma!".<br>Då förstod jag att det var mer än bara dumheter från mina döttrar. Jag stannade bilen och gick fram till kvinnan i trädgården. Väl framme hos kvinnan frågade jag henne om hon någonsin mött mina döttrar tidigare. Hon svarade:<br>- Nej, men jag hade två tvillingdöttrar som dog för sex år sedan!"…<br><br>

Detta hände mig för ca 6 år sedan. Det var i slutet av sommaren 2001. Jag körde min bil ungefär 15 km utanför Oslo. Det var söndag eftermiddag och solen var fortfarande uppe.<br> Men något hände. Jag fick en känsla av en närvaro. Därför tittade jag till höger på passagerarsätet. Där satt den en gammal man. Han bar en hatt och en kostym. Hans hud var grå och hans ansikte var helt uttryckslöst. Jag fick känslan av att jag hade ett spöke i bilen. Det var en mycket overklig händelse. Allt varade i ungefär en sekund.<br>Jag får ibland samma känsla igen när jag kör bil. Fast då kan jag inte se något spöke. Men jag känner dess närvaro.<br><br>

Jag jobbar på ett kontor. Tidigare har byggnaden jag befinner mig i varit en gammal högskola. Jag jobbar skift, vilket gör att jag ibland får jobba nätter.<br>Hur som helst satt jag vid mitt skrivbord och tänkte på alla hemskheter som hänt under dagen. Det hade varit en riktigt dålig dag, då jag mist någon som stod mig väldigt nära. Jag la mina händer på ansiktet. Då plötsligt tar någon mig på axeln och viskar i mitt öra: "Det är OK".<br>Då flög jag upp ur stolen. Min kropp var på helspänn och jag fick gåshud över hela kroppen. Aldrig tidigare eller efter denna händelse har jag varit med om något liknande, men det kommer för alltid följa med mig. Om jag inte trodde på spöken tidigare, gör jag det definitivt nu.<br>/ Lasse<br>