Den här händelsen inträffade vid Saxnäsgården under en konfirmation i februari 2007. Jag var en av konfirmanledarna och hade därför ett visst ansvar för andakterna. Sent på kvällen,tror det var runt 11 snåret gick jag och min vän Tina iväg till den lilla kyrkan som låg ca hundra meter ifrån gården för att förbereda kvällens andakt. Plötsligt stannar Tina upp. Vi båda stirrar på samma sak. Det lyste i kyrkan, ett brandgult sken som om hela stället brann. "Men vi släckte ju i kyrkan," sa Tina med orolig stämma. "Ja, det gjorde vi," sa jag. Vi rusade dit. Vid grinden till den lilla kyrkogården stannade vi upp igen. Det kröp sig längs ryggraden på oss. Ljudet av någon som skottade nådde våra öron. "Hallå! Är det nån där?" sade jag högt. Inget svar. "Det är är inte bra," sa Tina. Hennes ögon var stora av rädsla, vilket var ovanlig eftersom Tina är en person man inte skrämmer upp så lätt. Vi störtade fram mot kyrkporten och Tina stack nyckeln i låset. "Öppna då!" "Det går inte!" Tina vred på nyckel och efter ett par panikslagna sekunder gav låset ifrån sig och vi kunde söka skydd inne i kyrkan. Som var helt mörklagd, så när på en liten lampa som lös upp en ensam tavla på väggen. "Vad var det där ute?" sa jag, fortfarande uppskrämd. "Jag vet inte," sa Tina. "Men vad det än var så var det INTE en god ande. Mitt nackhår reste sig, och det brukar inte hända när jag känd någon närvaro förrut." "Jag tror inte heller att det någon vänlig ande…" Vi började gå runt och tända levande ljus i kyrkan. Plötsligt kom vi på att det varit en begravning tidigare samma dag, men var det orsaken till dets om hänt? Kanske fem minuter senare kom resten av konfirmanledarna. Jag och Tina berättade vad som hänt och då berättade dem för oss att påvägen till kyrkan hade de sett att det kom rök bakifrån en av stugorna. Men när de gick runt för att kolla vad det var fanns det ingen eld som röken kunnat komma ifrån. Det värsta av allt var jag skulle sova ensam den natten. Behöver jag säga att jag var rädd? Undernatten blev det askallt i mitt rum, om det berodde på kylan där ute eller om det var ett spökes närvaro kan jag inte avgöra, men den här händelsen var den nyligaste av de tre gånger jag uppleft kontakt med spöken.

En dag när jag kom hem från skolan var allt som vanligt. Min storebror satt vid datorn och min hund låg och sov. Efter en stund ville min hund gå ut så min bror kopplade honom och gick på en långpromenad. Efter ungefär 5 minuter sitter jag och spelar dator. Men mitt i spelandet hör jag hur min hund skäller uppe på övervåningen. Jag suckar och går upp för att kolla upp varför han skäller. Men när jag har kommit halvvägs upp för trappan, så kom jag och tänka på att han var ju ute med min bror. Jag gick och stängde av datorn för att kunna gå till det stället där jag hörde hundskallen ifall dom skulle komma igen. Jag gick upp och kollade så att inget fönster var öppet ifall det hade kommit utifrån, men ikke, alla var stängda. Jag lade mig i soffan som finns mitt i vardagsrummet därifrån hade skallen kommit. Efter en stund så kommer hundskallen igen, men denna gången ifrån nedervåningen. Jag går ner och märker att det kommer ifrån dator-rummet. Så jag gåt in dit, då märker jag att alla 4 datorerna står på, jag som hade brutit elen och allt! Nu står de på, elen är påslagen. Jag kollar på skärmarna, och alla visar samma sak, min hund som står med rest ragg och morrar. Jag blir panikslagen och springer upp på mitt rum, hundskallen fortsätter, ända tills min bror kommer hem. Och då går min hund rakt in dator-rummet och börjar morra och reser ragg. Sedan dess har jag inte gått in dit, med undantag för flyttad dator.

Jag och mitt ex hade tagit in på ett hotell i Linköping (säger inte vilket 😉 och jag var gravid i 7:e månaden. Kvällen var mysig och vi sov jättebra. På morgonen tänkte exet gå och basta lite innan frukosten, så då gick jag för att torka bort lite smink från ansiktet. Sagt och gjort, han gick iväg och jag blev ensam kvar i rummet. Det var så att på väggen mittemot badrummet, satt en helfigurspegel och den stod jag framför för att fixa till mig. När jag höll på, såg jag, i spegeln, en vit "dimma" som rörde sig genom badrummet bakom mig. Blev alldeles stel och trodde jag såg fel. Vände mig om snabbt, men då var den borta. Istället dinglade en av handdukarna som om någon hade nuddat vid den i förbifarten. Tänkte att det måste varit luftkonditioneringen som blåste lite kraftigt. Men nej! Sakta men säkert slutade handduken att dingla. Då kom jag inte på någon mer bortförklaring. Det stod helt klart att jag verkligen såg en ande röra sig genom badrummet o att den nuddade vid handduken som dinglade till. Fy f**n vad rädd jag blev!

Det är så här att jag är väldigt intresserad av spökberättelser och allt som har med sådant att göra men att de ska vara trovärdiga och inte löjliga. Jag har även skrivit "Lekplatsens Hemlighet" som jag upplevde med två av mina vänner,,, men jag har fler upplevelser men inte orken att skriva dem. Det är såhär att jag träffat mitt livs kärlek,, vi har snart varigt tillsammans i 4 månader.. när vi skulle fira 3 månader var vi hemma hos Dannys syster (helt oplanerat). Hon och jag pratade lite själva ett tag eftersom hon hade bett Danny stanna där över natten, för hennes man var på resa i Spanien, så Danny åkte hem för att hämta sovsaker. Vi satt kvar i hennes vardagsrum och barnen sov som änglar i sovrummet, hon berättade lite om att det skulle kanske finnas någon hos dem men att denna personen är god. De hade inte kännt av något speciellt eller iaktagna men trygga av någon anledning. Själv brukar jag känna av ibland om jag är ensam eller inte men hos dem kände jag mig ovanligt trygg. När Danny kom tillbaka satt vi och kollade på tv i vardagsrummet, hans syster somnade på soffan så det var bara han och jag kvar.. jag tittade till på klockan.. 01.00 visade mobilen den 24 april var det. Plötsligt hör vi ett kasande ljud från hallen, Danny och jag som hade blickarna mot varandra tittar dit och får se.. en heliumfylld ballong kasa sig längs golvet från lillens rum ut till hallen sen in till vardagsrummet. Det värsta av allt är att för det första så var där inga fönster eller balkongdörrar öppna och för det andra så var ballongen uppe i taket i lillens rum… och den var i mitten av rummet. Vi ser dennna hjärtformade ballongen kasa sig ända fram till mitten av TVn då detta hjärtat är vänt mot väggen, då svävar ballongen upp och stannar mitt i bilden av TVn och vänder sig sakta mot oss..! Men det sjuka i situationen är att varken jag eller Danny känner oss skrämda, tvärtom jag kände mig glad av någon konstig anledning, och Danny med! Inte nog med detta sänker sig ballongen ner till golvet igen och backar mot TVn och kasar i sidleds mot en liten hylla där ett ljus är tänt längst upp… där ballongen (som fortfarande är fylld med HELIUM) sakta åker upp igen.. då ber jag Danny ta ballongen så den inte smäller av från värmeljusets låga som den kom i höjd med. Vi satt kvar där i ca 10 minuter till då jag skulle hemåt. Danny följde mig hem och på vägen så pratade vi om hela händelsen.. kan det ha varigt någon som ville säga "Grattis på 3-månadersdagen"? För 3 är ett av mina lyckonummer och det visste min farsa… han gick bort för 8 år sedan, kan det ha varit han som ville säga "Grattis" till oss eller? Vi kom fram till att det var han.. för vi blev inte rädda eller skrämda på något vis och han är lättskrämd när det gäller sånt och ingen vet om just det datumet eller den tiden utom jag och Danny… och kanske min underbara pappa! Dagen efter gick vi till kyrkogården då Danny var där för första gången med mig och sa att det inte alls kändes konstigt utan att det kändes som om han har blivigt inbjuden dit..? Han kanske kallade på oss? Jag kan fortfarande inte glömma detta… och heliumballonger uppför sig inte så..

jag och mina systrar och deras vänner var och åkte pulka för många år sedan. Mörkret hade börjat lägga sig när vi såg en pojke komma lunkande åt vårt håll. han gick välldigt konstigt och han ramlade lite då och då. jag stannade upp efter mitt åk för att se var han tänkte gå, när jag helt plötsligt märkte att kille blödde kraftigt från huvudet. vi vart jätte rädda och sprang allt vi kunde hem till den som bodde närmast. Vi skrek och när vi kommit mot dörren öppnade den tjejens mamma och deras hund sprang ut och började morra som bara den. vi försökte i lugn tom förklara vad vi sett då killen gick förbi. alla skrek " där går han" och hunden skällde ännu värre och reste ragg mot killen, men mamman till tjejen försökte lugna oss och sa jag ser ingen kille. vi stannade där hos henne tills våra föräldrar hämtat oss för vi vågade inte gå hem själva.Denna händelse lämnade oss inte på mycket länge och två veckor efter händelsen går jag och en av tjejerna ur vår affär då vi ser samma kille uppe på cykelbanan en liten bit ifrån oss få så mycket stryk av ett gäng killar att han faller ner i snön. jag tar mod till mig och börjar springa i riktning mot killen och skriker "Låt honom vara!!!. när vi kommer fram till platsen finns inget spår efter slagsmål och killen är spårlöst försvunnen. Fortfarande efter alla dessa år kan vi fundera på vad som hände dem kvällarna och om vi kanske hjälpte honom att bli fri…..

Detta hände för väldigt längesedan. Jag var i min säng och kollade på TV, medan min katt låg på golvet och sov sött. Ska säga att min säng var en sådan där hög säng som man måste klättra upp för stege för att komma upp. Iallafall så låg jag där och kollade på TV när jag känner fotsteg på min madrass, alltså att nån gick på madrassen. Tänkte att katten ville väl komma till mig så jag satte mig upp för att krama honom, då jag såg att han fortfarande låg på golvet och sov som en sten. Blev lite fundersam där 🙂

Mitt ex och jag hade besök av mina släktingar i några dagar. De var ett gift par. Tjejen hade köpt en ny tröja som hon provade i mitt sovrum, framför spegelbyrån. Efter det satte vi oss och kollade på film. Mitt i filmen märker tjejen att hon hade tappat sitt ena örhänge, så hon frågar ut sin man om det var han som tagit det. Men han bedyrade sin oskuld, hehe. Nästa morgon, när min man vaknade och skulle till universitetet, så vaknade jag med honom för att säga hejdå. Gick sen för att lägga mig igen då jag plötsligt hör något som faller på samma byrå som min tjejsläkting hade bytt tröja framför. Den snurrar o snurrar tills den sakta stannar, som ett mynt som snurrar tills den stannar ni vet. Iaf, tänkte inte mer på det, så jag försökte somna om. Men då, efter ca.1 minut, släpades "saken" över hela byrån och ramlade tillslut ner på golvet. Då ryckte jag till och hoppade ur sängen för att se vad f*n det var! Kollade lite på golvet, men såg inget direkt. Till slut såg jag något pyttelitet som glittrade under sängkanten, tog upp det och blev alldeles förvånad när jag såg att det var tjejens örhänge. Gick faktiskt inte och la mig igen. Tyckte det var för fantastiskt!

Hejsan! Mitt namn är Roland och vill berätta om en sak som skedde då jag var yngre. Har alltid varit fascinerad av spökerier i hela mitt liv. En kväll satt jag hemma med min bästa vän Peter och bara hade det trevligt. Men vi kom in på ämnet om spöken och övernaturligt. Vi båda tyckte att detta var väldigt intressant. Hur som helst sa vi till varandra att vi skulle göra oss tillkänna mot den andra, om vi kunde, när någon av oss dör. Det var mest för att se om det fanns ett annat liv efter detta. Det som skedde ca ett halvt år efter detta, var att Peter omkom i en trafikolycka. Kan inte beskriva den sorg som jag hade efter allt detta. Det är verkligen jobbigt att se en av sina bästa vänner gå bort alldeles för tidigt. En dag satt jag vid mitt köksbord för att äta frukost. Då helt plötsligt början stolen framför mig att skaka. Den riktigt rör på sig, fram och tillbaka. Jag fick nästan panik. Det bara fortsatte och fortsatte och jag var ensam i huset. Då sa jag högt PETER, är det du så sluta med det! Just då slutade stolen att skaka, och mer har jag inte upplevt. Men för mig var detta ett bevis på att det finns något efter vårt liv. Peter finns fortfarande både i mitt minne, och någon annanstans. Tack för en bra sida Spökwebben! Roland

Det var slutet av november 1987. Jag hade precis kommit till Sverige, var gravid och bodde på Vandrarhem. Min pappa hade dött för 2-3 dagar sen och jag var jätteledsen. Jag var ensam och jag låste alltid dörren. Min man var på en förening och brukade komma på småtimmarna. Jag satt och tittade på TV och plötsligt öppnades dörren som någon hade kastat upp den.Jag blev inte rädd för jag trodde att det var min man som kom och att han var full. När han inte kom in gick jag till dörren för jag trodde att han hade trillat. Jag gick ut men där fanns inget, jag gick en trappa ner och ut framför byggnaden men där fanns det inget heller. Då blev jag rädd och fick kalla fötter. Sprang in och låste in mig och gick och la mig med täcket över huvudet och med lampor på. Jag darrade och var jätterädd, kunde inte sova. Min man kom hem på morgonen och jag frågade honom om han ville skrämma mig men han svärde vid Gud att han inte hade gjort det. Jag tänker på det ibland och försöker komma på någon förklaring. Kan garantera att jag hade låst dörren och att det var ganska tunga och att det inte blåste ute.

Detta är en sann historia som jag var med om just när jag var 10. Jag vaknade klockan tio varje natt av att jag kände kalla kårar över min rygg. Det hände 7 dar före min 10årsdag, när jag höll på att somna om kände jag ett "finger" på min rygg, ett till, ett till och ett till. Detta höll på tills jag kände tio fíngrar. De tio fingrarna tryckte till hårt och försvann sedan. Efter det gick jag in till mamma och pappa och sov ostört. Detta var likadant varenda natt förutom natten till jag fyllde. Allt hände precis som vanligt utom att fingrarna inte försvann när de hade tryckt till. Detta fortsatte i tio minuter och tio sekunder.så klockan var 10-10-10 och när det stog 10-10-11 försvann fingrarna och efter min tio årsdag hände inte detta igen. Det värsta var att mina föräldrar inte trodde mig. Om ni ska kommentera var snäll och klaga inte att det inte är sant!