Jag vaknade en natt av att min dotter som då var drygt 4 månader började skrika och jag som vanligt satte mej upp. Min fru reagerade också och var på väg att gå upp ur sängen då jag samtidigt fastnade i blicken på nått jag inte kunde förklara. Jag vet inte om det var inbilning men i det nästan mörka rummet fick jag se svaga skepnader komma in i rummet från ena hörnet och stannade en bit från spjälsängen och bara stod där som om dom bara tittade på vår dotter. Min fru såg inget av detta, jag var samtidigt väldigt trött och bara somnade om men dagen efter började minna tankar gå kring detta jag upplevde och jag har känslan av att det var min far och farmor o farfar och så vidare som kom för att titta till oss.

När min son var drygt tre veckor veckor gammal låg han i min säng och sov en natt. Jag vaknade av ett gallskrik och fick se min lilla bebis ligga på andra sidan av rummet på en bärsele. Dvs. han låg mjukt. Reagerade inte på avståndet till en början men såg sen att bärselen låg lite mer än 2 meter ifrån sängen… Det gick en rysning genom kroppen och jag kunde inte förstå hur Dominik som min son heter hade kunnat hamnat där borta om han nu har ramlat ur sängen… Ja, det var det första "konstiga" som hänt hemma hos mig… Drygt ett år senare sitter jag och Dominik och äter mat i köket. Jag på ena sidan, han på andra… Vi skrattar och skojar då han helt plötsligt tittar precis ovanför mitt huvud. Han börjar skrika panikartat och springer runt till min sida av bordet men fortsätter till väggen och sätter sig ihoppkurad i hörnet. Fortfarande är han panikslagen… Jag blir livrädd och tar ungen på ena armen, ytterkläderna i andra och lämnar lägenheten. Sov över hos svägerskan den natten… Detta var det andra "konstiga". Vad fick honom att reagera så starkt? Jag började umgås med en annan mamma i Arvika som hade en son lite äldre än min. Hon var hemma hos mig så barnen kunde latcha. När vi senare gick ut sa hon: -Är du medveten om att ni inte är ensamma i lägenheten? (Kan tala om att hon är medial… heter det väl…) Ville inte att hon skulle berätta någonting om vad som fanns i lägenheten för mig, kände jag mig själv rätt skulle jag aldrig våga gå hem igen om jag hade ett ”spöke” på visit. Jag visste dock att vi inte var ensamma sen innan, men ville ändå inte tro det… Några månader senare bad jag henne berätta vad hon visste om det i lägenheten. Hon talade om att det var en man. En gammal man. Som trillat av pinn i slutet av 1800-talet eller början på 1900-talet… Han älskade barn! Och han hade kommit för Dominiks skull! Min väninna hade ”sett” ett rött litet hus… Antagligen hade han bott i det… Han hade stor passion för sjön som låg precis brevid där jag bode. Det kändes faktist lite lättare när jag hade fått veta detta. Dock trodde jag inte så mycket på det… eller ville i alla fall inte tro… Jag började tänka tillbaka… Jag kom på att när jag hade börjat känna mig ”iaktagen” var då jag blev gravid… Var han där för Dominiks skull?… Det knakade och knäppte mycket i köket när man släckte lamporna… Konstigt nog bara när det var mörkt ute… Var lite obehagligt, men jag stod ut… -Det är bara lampan, sa jag till mig själv många gånger! För ett år sedan surfade jag runt på nätet då jag hittade en sida med gamla bilder från Arvika. Fastnade för en bild. Vet inte varför. men jag skrev ut den. När jag några dagar senare tittar på den läser jag den lilla texten under bilden… Där stod något i stil med: Sjöutsikt över ja… (vad nu sjön heter här i Arvika.) För att återgå till texten under fotografit… Lilla röda huset som stod där Skeppargatan 17 ligger idag… Det var min lägenhets adress! Var det där gubben hade bott? Vad det det lilla röda huset väninnan pratat om?… För drygt ett år sedan. När min son precis hade fyllt tre år lekta han själv i sitt rum… Jag stod och diskade. Plötsligt kommer Dominik ut ur rummet, blek i ansiktet och säger: Mamma, det står en gubbe i mitt rum. Han är lugn och drar med sig mig för att visa. Jag kommer in i rummet men ser ingen. -Älskling, svarar jag. Det finns ingen mer här än dig och mig. Då tittar Dominik på mig som att jag är från en annan planet. -Men mamma! Ser du inte?! Där! Och så pekar han mot fönstret…. -Där Mamma! Där står gubben. Bakom gardinen! Mamma titta då! han bara står där! Men jag ser ingen ting… Försöker att vara lung… För att inte skrämma Dominik sa jag att vi går it till lekparken en stund. Jag vågade ju inte vara kvar! Såg han verkligen någon där?! Eller var det en ”fantasi vän?”… ja, det lär vi aldrig få veta… Måste bara berätta en sak till… Vi var på Cypern i somras. Med min mamma och min lillebror… Jag och Dominik skulle gå in på min mors och brors hotel rum och hämta pengar. jag öppnar dörren och jag och Dominik stiger in. Dominik tittar runt i rummet… -Mamma, va mycke döda människor det är här inne säger han lungt och långsamt… Dom ska hämta någon… kanske mormor och Jens, sa han… Då blev jag lite arg. Sa att man inte fick säga så. Tog med mig Dominik till min mamma och gick ensam upp till hotell rummet igen. för att vara på den säkra sidan började jag prata ”med de döda”. Innan jag vågade gå in. -Jag vill inte ha er här! Gå här ifrån och kom inte tillbaka! (Lärt mig det av en gammal vidskeplig dam) Lite senare kom min mamma och dominik till lägenheten och dominik säger. -Mamma, Vart är alla döda människor? Dom är borta nu!… Ja, det är våran historia… vet inte om min son har väldigt livlig fantasi… eller om han faktist kan se ”de döda”…. Ni kanske reagerar på att han sa DÖDA människor… Det gör jag också! Han har aldrig sett på våldsfilmer eller något läskigt på TV. Tittar endast på TV när det är bolibompa. Har inga vålds leksaker heller… Kommentera gärn detta! Känner ni igen er, eller har barn som sett liknande? Snälla hjärp mig att förstå…

yo! jag vill först av allt säga att jag INTE igentligen tror på "spöken" men har en händelse som jag inte har någon förklaring på! det var kvällen mot 3 december 06..jag satt inne med min dåtida flickvän vi satt i tv rummet och kollade på tv som vilken annan kväll som hellst.då vi plötsligt hörde vassa dunnsar från rummet där vi hade våran säng.min flickvän blev rädd och bad mig gå och kolla vad det var men inget fanns där när jag var på full gång med att undersöka rummet hör jag min flickvän skrika till i tv rummet.jag sprang dit och såg henne glo på bokhyllan så jag tittade vad som hände där och då såg jag också.2 av mina whiskey flaskor gled runt från sida till sida av hyllan och 2 stycken skruvar snurrade runt i cirklar i en jäkla fart,så jag sprang fram till hyllan och tog fast i en av mina flaskor bara för att testa om det slutar.men då röck hela flaskan till och flög ner i golvet nästan som om någon hivat den med full kraft (men den gick inte sönder ändå) så jag röck tillbaka och tog några steg bakåt och såg på min flickvän som satt på soffan och darra av skräck och just i samma sekund min flickvän brast i gråt så slutade allt och det blev tyst igen. timmarna gick och klockan var ca 03.00 när vi äntligen gick och la oss men vi han bara sova en timme så vaknade vi båda av att stereon i tv rummet vreds på till högsta volym och det var inte vilken musik kanal som helst utan det var någon norsk kanal där dom just tog upp dödsannonser eller något liknande så jag gick sakta upp ur sängen och var arg för att jag var tvungen att gå upp och hade jobb nästa dag.och när jag kom till tv rummet hörde jag min flickvän skrika "kristian kom hit! det är någon vid fönstret" och jag sprang in i sovrummet och såg en man i 50-70 års åldern kolla in genom fönstret (på tredje våningen)…men efter allt detta så har det varit lungt igen..jag och min flickvän sepparerade efter denna händelse eftersom hon inte vågade bo kvar i lägenheten och jag inte ville flytta..men trots att jag nu bor ensam här.så har det inte hänt något oförklarligt igen? vad kan det ha varit? som sagt jag tror inte direkt på "spöken" men det här får mig mer eller mindre misstänka att det var något som inte går att förklara med vetenskapliga teorier.

Tänkte berätta om en märklig händelse som utspelade sig i Stockholm under 1970-talet. Min farmor, farfar, far & mor skulle åka ner till en kolonistuga i Stockholm över midsommar. Farfar skulle ta bilen ner och övriga skulle åka tåg. När tågresenärena kommit fram till stugan och varit där ett par timmar ser dom farfar komma gåendes mot dörren med en verktygslåda i handen, men han kommer alldrig in i stugan och alla går ut och letar länge efter honom. Efter en stund lessnar dom och går in och då ringer telefonen. Det är farfar som ringer från en bensinmack halvägs påväg till Stockholm (vi bor i Sundvsall)& säger att han fått fel på bilen. Det förklar ju varför han kom gåendes med en verktyslåda. Men! Vad gjorde han där vid stugan när han i själva verket befann sig ca 20 mil därifrån? Skumt!

Allt började med att pappa och mamma åkte till farfars begravning. Jag följde inte med av den enkla anledningen att jag var ledsen och frustrerad. Hela kvällen skulle jag vara ensam hemma. Det var ialla fall vad jag trodde, men jag behövde inte vara själv så länge. Jag hade besökare. Andliga besökare. Kvällen började med att klockan slog 18.oo. Den stora gamla klockan dånade som aldrig förr. Den användes bara som prydnad och kunde inte ge ifrån sig några ljud alls, men just den här kvällen gjorde den det. Jag tänkte inte mer på den saken och tog istället en dusch eftersom jag hade lovat mamma att jag skulle duscha. Det var ovanligt kallt när jag klev ur duschen. Snabbt tog jag en handduk och svepte omkring mig. Jag gick fram till spegeln men den var för immig för att jag skulle kunna se något. Jag höjde handen för att torka bort imman. Och det var då jag började förstå att något var fel. På spegeln stog det: Kolla bakom dig! Jag kände att rädslan tog över. Men vände mig hastigt om men såg igenting. Jag vände därför blicken tillbaka till spegeln, bredvid mig stod någon. Men med all denna imma kunde jag knappt se. Jag blev så rädd att jag tog med mig mina kläder och min borste och sprang snabbt därifrån. Jag låste in mig på rummet och klädde på mig alla kläder. Tog upp min borste för att borsta håret, då såg jag grått, lockigt hår som satt på borsten. Jag fick en chock. Sen kom mamma och pappa hem, jag berättade allt men ingen trodde mig. Detta var min sanna historia..

Detta hände mej för några år sedan. Jag hade varit hos min mamma och skulle gå hem till min pappa som jag bodde hos, ca 500 m från mamma. jag gick på en grusväg som leder till den stora vägen och såg en man stå ca 30 m från mej. han var lång och ganska kraftigt byggd. Han hade en svart lång rock på sig, en svart hög hatt, svarta slitna kängor och skägg.Jag blev ganska rädd när jag såg honom men jag var tvungen att fortsätta förbi honom.Min första tanke var att nu blir jag våldtagen, men mannen stod kvar med armarna i kors och följde mig med blicken.det var precis vid stora vägen han stod och när jag gått förbi honom sprang jag över till andra sidan vägen. efter ett par meter tittade jag bakåt om han följde efter mig, då gick han mitt på vägen på mittstrecken på motsatt håll. jag sprang hem och när jag väl var hemma förstod jag att han inte var från denna tid pga klädseln. det var 1800-tals klädsel. efter ett par månader flyttade jag hem till en kompis som bodde i ett hus. på kvällarna började jag se samma man stå i trappan och titta på mig när jag satt i vardagsrummet.han hade dålig energi, jag började tro att han ville mig illa. en dag fick jag för mig att göra vid ett rum i källaren.jag gick och la mig och eftersom det var ett kusligt hus jag bodde i lät jag en lampa stå tänd utanför rummet med dörren öppen.jag somnade,men vaknade mitt i natten av att jag kände mig iaktagen, tittade upp och då stod mannen i trappan och tittade på mig! min kompis var tillsammans med en medial kille.vi bad honom gå ner i källaren och känna efter vad som fanns där nere. han kom upp efter en stund och sa: så, nu kommer han inte tillbaka mer. än idag vet jag inte vem mannen var eller vad han ville mig, men något inom mig säger att jag kommer få veta vem det var…men det var en läskig upplevelse.

Jag ska brätta om en fest jag var inbjuden till den 13 december. Först på kvällen satt vi tätt fastklistrade om varandra och darrade av rädsla medans vi tittade på "The Grudge". Efter filmen, som vi knappt våade se klart på, började läskiga saker att hända. Det var inget som var och en hittade på, då alla var överens om att dem såg samma sak. Vi låg i våra sovsäckar på golvet, och jag låg precis under en lampa som hänger i taket. Lampan föreställde något som såg ut som ett kors av något slag. Plötsligt började den blinka till, sättas på och stängas av hela tiden, och alla blev lite smårädda sådär, men de flesta sa bara att det var lampan som var trasig. Jag vet inte, det var mycket varmt i rummet, men just när vi kom i närheten av lampan börjde man frysa av något slag. En av mina kompisar som sov över där, som hette Hanna, fick ligga i min kompis säng istället för på en madrass, så hon hade glömt ta med sig en. Alla låg ner, och vi hade berättat spökhistorier en stund, och så frågade min kompis om vi inte borde gå och lägga oss. De flesta sov redan, men det var jag och min kompis som var vakna. Då såg jag att även Hanna satt upp i sin säng. "Varför sitter du upp Hanna? Vi borde sova nu, för imorgon ska vi upp tidigt och ta hand om hästarna" men Hanna svarade inte, hon bara satt och skakade på samma ställe. Jag och min kompis frågade gång på gång varför hon inte svarade. Tillslut somnade jag, vet inte vad som hände efter det den natten, men jag minns att morgonen därefter frågade min kompis Hanna varför hon inte hade svarat igår kväll, och då sa hon: "Va? Jag satt inte upp..? Faktum är att jag somnade precis efter filmen, du måste ha blandat ihop mig med någon skugga eller något.." Hanna var fullt allvarlig, vi trodde absolut på henne. Vi kanske bara, som Hanna sa, blandade ihop med någons skugga.. Vad tror ni?

Många har beskrivit andar på den här sidan. Men ingen har sett sig själv. I somras läste jag flera berättelser om folk som sett andar och spöken här på Spökwebben. Jag är inte någon som tror på spöken, men blev ändå lite rädd. De här berättelserna påminde mig om ett tillfälle för inte så längesedan (Hundralappen i fickan :D). Men en vecka senare mindes jag en sak till. Jag har inte hunnit lägga upp den men nu kommer den: Jag och min familj var på semester, jag vet inte när och var. Jag var väl ungefär fyra. Vi var på ett museeum och jag kollade liksom bakom tavlan (som stod på hjul en bit ifrån väggen). Och vet ni vem jag såg?! Mig själv!!! Jag gick till andra sidan tavlan, och nepp – ingen spegel. Jag kan ju ha drömt det här, eller föreställt mig det för jag har ingen direkt bra bild av det här. Men jag minns känslan av upplevelsen – en härlig känsla!

Min svärfar låg i vår sons rum när han plötsligt ser en mäninsklig figur klättra på vår vägg. Han sa tyst att den inte skulle vara här och plötsligt försvann den genom väggen. Vem det är vet han inte ej, och inte heller vilka de andar som vandrar i vår lägenhet är. Har själv sett en äldre dam och herre i vår lägenhet och herren har gamla träskor. Jag har även sett en liten flicka i rosa kläning med spets på. Hon var ljushårig och mager och hon stod vid min säng jag hörde henne tydligt kalla mig mamma. Ändå har jag bara en son och är 27 år. Vem det är vet jag inte, men söt var hon. Har även hört en baby som gråter inne i vadagsrummet och när jag gick ut dit såg jag en gammal banvangn med en liten baby i. Men sen bara försvann den när jag gick närmre. Konstigt.

Min moster har varit med om detta.En dag så såg hon en kackerlaka i sovrummet hon ´blev jätterädd och hämtade en sandal för att döda den.Så slog hon kackerlakan och den dog.Sedan gick hon när hon tittade bak var den borta samma dag några timmar efter kom en kackerlacka igen.Hon blev jätterädd och ringde till en sån som tar ut insekter ur hemmet.De kom och hittade kackerlackorna och gissa vad de sa:de dör aldrig du måster bränna de.Då när hon berättat om detta blev jag riktigt rädd för de kunde döda människor med giftet också. Jag har många andra riktiga berättelser som har hän mina kusiner som:Kobran,spökhuset och andra <strong>Kommentar av Patrik:</strong> Hejsan! Du behöver inte vara rädd av att kackerlackan inte "dog". De kan faktiskt leva i flera dagar även om de inte ens har ett huvud kvar. Ett av naturens "konstiga" fenomen, men dock sant. Att de har gift som är skadligt för människor har jag dock inte hört talas om. Ha det så fint Monica! / Patrik