min berättelse är väl inte jätteintressant men jag tror väldigt mycket på det här med andar och så… när jag va liten, kanske runt 7 år så va jag ibland ensam hemma för pappa va ute å jagade eller va han nu gjorde. (va hos han på helgerna) han bor i ett stooort hus mitt ute i skogen. hans föräldrar bodde där innan men min farfar dog och farmor flyttade. jag brukade sitta på understa våning och se på tv. då brukade jag höra att nån gick i källartrappan. jag VET vad jag hörde och jag VET ju hur steg låter så självklart satt jag där å va livrädd. (men att va ensam va inga problem såå för ja e lite av en ensamvarg) 🙂 kunde också höra hur saker ramlade ner i källaren men mest va det stegen i trappan. pappa sa ju förstås att jag inbillade mej. är man runt 7 vet man väl inte så mycket om andar men jag trodde på allvar att en död människa liksom fanns kvar i huset på nåt vis. Sen en gång när jag va runt 13 hade jag en dröm. jag drömde att jag va ute på gården och så tittade jag mot huset. där i ett fönster på övervången stog farfar och tittade på mej som en vit genomskinlig ande! jag blev livrädd och tog bilen och åkte därifrån i full fart! men det va ju bara en dröm 🙂 hur som helst så klarar jag inte att va ensam hemma om nätterna, (tråkigt nog bor ja nu i ett hus i skogen me en kille som jobbar natt)… men ja e så rädd att få se nåt eller höra konstiga ljud. förstår inte varför jag är så rädd för en ande kan ju inte skada en. men så är det..

Ska strax till Hembygdsgården i skillingmark. och sist jag var där så hände det jävligt mycket ursäkta svärordet där [:D] iaf vi kom dit ungefär kl 6:00 och grillade sen gick vi in i själva huset och satte oss i stora salen som det kallas. Vi satt där och läste ur gammla gäst böcker, det var mycket intresant att se vad andra har sett och hört. Vi satt där och det var helt tyst. man hörde liksom ett ringande ljud i örat som man hör ibland. Men så bröt jag tystnaden genom att börja prata lite. Men då var det helt plötsligt inte vi som förder oväsen, utan detta kom från övervåningen. Då hörde vi alla tre som vi var, vi hörde först ett släp-ljud och sedan en enorm duns. Hela huset skakade, och vi bara satt och stirrade på varandra. Jag var Välldigt rädd resten av kvällen! Vi gick självklart upp men ficklampa efteråt men allt var precis som det var innan. Inget var nedkastat eller förstört. Ska jag vara HELT ärlig så tror jag inte på spöken. Men jag tror mycket mer på dom nu än vad jag gjorde då. Men jag är extremt intresserad av övernaturliga fenomen och paranormal aktivitet mm.Jag har tjatat hela året och nu ska jag dit igen [:D] nu till veckan:D[:)] Men en extremt bra sida! HEJ DÅ!

Detta har jag hört av folk som gått på vägen på natten. Jag hyr in min häst i ett stort stall i Grycksbo tillsammans med en massa andra hästägare där. Men till saken. vid våra sommarbetes hagar går en väg som man kan åka till falun på. Det är en grusväg och där har folk sett en kvinna komma gående. Hon är helt vit i ansiktet och lite "genomskinlig" och med en vit klänning. Lite längre bort på vägen ligger en avtagsväg upp på en tomt som det sått en herrgård på men som nu är nerriven för ett antal år sen. Men därifrån kommer hon och går ända upp till våra hagar och sen tillbaka. När man rider på den vägen så kan man känna nån form av närvaro. som om nån tittar på en eller följer en men det är bara i ca 10 sek sen slutar det.. Vilket är jäkligt läskigt när man går där själv eller rider där. Det är många som har sett den här kvinnan så dom har döpt vägen till " Gammla fruns väg" eftersom att hon bara går på den vägen.

Jag och min kompis Daniel var hemma hos mig själv…. Pappa jobbade 07.00-16.00 varje vardag. Mamma jobbade också den dagen 07.00-16.00. Ja hursomhelst,jag och Danne var hemma hos mig själv,vi kollade på You Tube på nån Indiana Jones trailer eller nåt…. Senare började vi höra smällar i huset,Danne blev upprörd,jag sade:det är bara elementen som knäpper….. Jaja sa Danne…. Sedan hörde vi en till smäll:*PANG!!!* ohh!! det började bli läskigt….. Vi sprang såklart ut genom ytterdörren i blixtens hastiget!!! Vi stannade ute ett tag,det regnade :-C såklart!!!…. Vi var tvungen gå in P.G.A regnet…. När vi kom in så låg hushålls rullen med papper på golvet…. Hur kunde den ramla ner på golvet från bänken??? Hörde det ihop med smällarna??? Läskigt…. Sedan var allt bra…..:-S???

Hej! jag har inte sett nått spöke i det fysiska. Men för ett år sedan ungefär hade jag en otrolig och obehaglig dröm. I drömmen satt jag nere i gillerstugan hos mina föräldrar och uppe från över plan började jag se ljusa gestalter, likt ett lucia tåg gick dom ner för trappen. Alla gick fram till mig en del gav mig kramar andra ett handslag en man påstod sig var min farfars far. Drömmen kändes väldigt lång som om mötet höll på en dag men var behaglig tillfredställande jag kände ett lugn. Iallaf Jag berättade den för mina föräldrar när jag vakna på morgonen dom tyckte väll att jag var mesta dels fånig fram tills att jag förklarde hur personerna jag hälsat på såg ut då vart dom vita i ansiktet. Jag hade beskrivit dom in på pricken hur dom såg ut när dom levde. morsan vart så tagen att hon gick upp på vinden och hämta gamla fotoalbum och då var det min tur att bli vit i ansiktet. Hade lite sömn problem dom kommande nätterna om man säger så..

Måste bara få berätta vad som hände min syster för ett antal år sedan. Hon och hennes fästman låg och sov. Plötsligt vaknade hon av att dörren till sovrummet stod öppen och ett intensivt sken upplyste hela rummet. Mitt i ljuset såg hon en man. Hon kände igen honom som en kille i hennes paralellklass, då hon gick i gymnasiet. Hon visste att han varit väldigt intresserad av henne hela skoltiden,men hon hade inga känslor överhuvudtaget för honom. Hon blev livrädd när hon såg honom stå där i ljuset,och väckte sin fästman. Han hann ingenting se,men tröstade henne och sa att det var säkert inget att oroa sig för.Hon själv var så skakad av händelsen att hon inte kunde sova igen den natten. Döm om hennes förvåning när hon några dagar senare såg i morgontidningen,en dödsannons att denna kille gått bort. Som dödsdag stod det datum som hon hade sett ljuset i sovrummet.Han måste verkligen haft starka känslor för henne eftersom han besökte henne i dödsögonblicket.

Jag har själv varit med om detta men för att det ska vara lite intresantare att läsa kommer jag skriva det som en berättelse men andra namn och undvika "Jag form" hoppas ni njuter. (detta är bara en av alla saker som hänt) Mikaela bodde tillsammans med sin mamma Therese, sin styvpappa Stig och halvbror Nicklas i ett stort hus med fyra olika lägenheter. Familjen hade flyttat in i den största lägenheten i rucklet. Här bodde de i tre hemska år med både kusliga nätter som dagar, bara du var ensam hände alltid något och detta fick hela familjen bevittna. det jag hade tänkt berätta är bara en upplevelse av flera. Mikaela och Nicklas hade sina två rum alldeles intill varandra och dörren mellan var svår att stänga så när Nicklas inte var hemma stod den oftast öppen. Denna natten var just en sådan natt. Nicklas hade slutat komma hem på heltid detta berodde tillstora delar på att Stig hade blivit drabbad av en svår hjärntummör och blev bara sämmre och sämmre, vilket fick Nicklas att må dåligt så han flyttade till sin halvbror. (Flytten kan även ha berott på allt som hände i huset när man var ensam). Detta hade alltså lett till att Mikaela skulle få sova själv på övervåningen, vilket aldrig var ett gott tecken. Men de första nätterna efter att Nicklas Dragit iväg var ofattbart lugna. Förutom de höga krafsen från rummets olika ytor och underliga stegen utan för var allting lugnt, och Mikaela fick sova ostört. Men detta lugn skulle inte vara länge, för en natt när hon somvanligt gick till sängs med tv:n på hände något av det västa som hon någonsin varit med om. Hon ligger och susar så sött i sin säng när plötsligt ett dån inte långt från hennes öra dyker upp från ingenstans. Hon vaknar upp med ett ryck och hör att sterion står på, på högsta volym. Tv:n är somvanligt avstängd även om hon somnade med den på, men sterion hade hon aldrig använt. Först tror hon bara att hon hade satt på den i sömnen så hon stänger av den och försöker återgå till sitt sovande. Men när hon nästan har återgått till sömnen hör hon ett nytt ljud, men detta var mycket lägre, som om det inte kommer ifrån rummet. Hon sätter sig upp och tittar runt i rummet. Hon ser ingenting men allt eftersom att ljudet stiger börjar hon förstå att de kommer ifrån en av hennes garderober. Ljudet låter som en bebis, en tjutande bebis som någon har lämnat för att dö. Mikaela bestämmer sig för att gå fra mtill garderoben och se vad det är. Ljudet blir så högt och isande så det skar i öronen. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, jag öppnade aldrig garderoben utan jag sprang ner och la mig i soffan i rummet intill mamma och hennes sambo. Jag har pratat lite med mamma nu på senare år och hon misstänker nästan att det har hänt underliga saker i de huset innan typ någon som hade hängt sig och sånt.

Regnet hade pågått i flera dagar och tiden verkade nästan stå stilla. Hon satt på sitt rum och tittade ut över ängen. Allt var blött. Och sommarlovet hade just börjat. Caithlin suckade och tittade på klockan – halv fyra. Tio minuter sedan hon tittade på klockan förra gången. Det här var det tråkigaste sommarlov hon varit med om. Hennes mamma hade åkt till Kreta med sin nye kille, så hon fick tillbringa sommaren hos sin pappa, som aldrig var hemma för sitt nya jobb. Det var tre veckor kvar till hans semester. Hon suckade igen och gick ut i köket. Från kylskåpet tog hon fram iskall hallonsaft och hällde upp i ett stort glas. Hon ställde tillbaka tillbringaren i kylskåpet och tog med sig glaset ut på verandan. Isbitarna klirrade i glaset. Hon satte sig ner och stirrade ut i regnet. Vad skulle kunna få tiden att gå? Hon slöt ögonen och lutade huvudet bakåt. Hon vaknade med ett ryck. Hur länge hade hon sovit? Hon tittade på klockan – halv sex. Det hade nästan slutat regna och endast små stänk träffade glasrutorna runt verandan. Hon gäspade och sträckte sig efter glaset. Isbitarna var bara halva nu. Hon huttrade till; det hade blivit kyligt ute. Hon gick in och stängde dörren. Borde inte pappa vara hemma nu, undrade hon? Men huset var tomt. Det enda ljud som hördes var klockans tickande i köket. Hon kastade en blick på den, men det var något som fick henne att titta en gång till; något som inte stämde. Sekundvisaren. Den gick baklänges… Hon tittade på sin egen klocka. Sekundvisaren betedde sig likadant där. Hon kände en molande känsla i magen. Vad var det som höll på att hända? Kunde det ha varit en slump att till exempel batterierna tagit slut i båda klockorna samtidigt? Att de därför började uppföra sig konstigt? Hon rusade in i vardagsrummet och tittade på den stora klockan, men visaren gick åt fel håll där också. Hon sprang in i sitt rum och tittade på väggklockan. Sekundvisaren gick baklänges! Började hon bli tokig? Vad var det som var fel? Hon stirrade på klockan. Plötsligt började klockans tim – och minutvisare att röra sig baklänges, först sakta, men sedan allt fortare. Drömde hon? Satt hon fortfarande på verandan och sov? Hennes tankar var ett enda virrvarr inuti hennes huvud. En gnistrande låga såg ut att tändas där visarna var fästa, en låga som spred det märkligaste sken Caithlin någonsin hade sett. Plötsligt var det som om tiden saktade ner farten. Ett tag stod visarna stilla – sedan började de gå åt rätt håll igen. Men… Vad hade hänt med hennes blåa, runda väggklocka? Den var nu vit, större och åttakantig. Hon blinkade några gånger, men den var fortfarande där. Hon såg sig omkring i rummet. Vad hade hänt med hennes rum? Skrivbordet. Sängen… Hon tittade på platsen där sängen hade stått. Men där fanns nu en himmelssäng med tunt tyg fastsatt i taket, och där skrivbordet stått stod nu ett högt skåp av trä med snidade detaljer på dörrarna och längst upp. Caithlin öppnade dörrarna. Inne i skåpet hängde gamla kläder på galgar gjorda av trä. Hon tog ut en klänning och tittade beundrande på den. En balklänning? Den skimrade i ljusblått och vitt, och det lyste nästan om den. Hon hängde in den igen och tog ut en ny klänning som var vit med pärlemorsskimmer. Hon höll den framför sig och tittade i den stora spegeln som stod på golvet. Hm… Den skulle nog passa bättre på någon annan, tänkte hon och hängde tillbaka den i skåpet. Hon stängde det och gick ut i vardagsrummet. – Men gud, hon flämtade till… Det hängde en kristallkrona i taket, och på golvet stod ett långt matsalsbord. Stora fönster släppte in ljus, så det glittrade i kristallkronan, och rummet verkade mycket större än det varit för… cirka en timme sedan. På väggarna hängde magnifika tavlor med allvarliga herrar och förnäma damer på. Hon skyndade sig ut i köket för att se hur det såg ut. En svart spis i gjutjärn stod intill väggen och en stor dörr gömde det rymliga skafferiet som innehöll massor av mat; glasburkar med etiketter på, lökknippen och mycket mer. Mitt i köket stod en bänk med lådor i och knivar och skärbräden ovanpå. Kryddor stod i fack som hängde på väggarna och en kryddig, men ändå söt doft fyllde köket. Plötsligt hördes ett ljud inifrån hennes rum. Hon stod still och lyssnade. Det lät som om någon skramlade med galgarna därinne. Hon undrade om hon skulle våga gå in och se efter vem det kunde vara..? Hon smög ut i hallen. Dörren till hennes rum stod öppen, så hon kikade försiktigt in. Där stod en flicka framför spegeln med den ljusblå klänningen på sig. Hon hade blont, vackert hår som var flätat och uppsatt i en boll på huvudet. Caithlin flämtade till, men då vände sig flickan om – och försvann. Caithlin sprang in i rummet, men det var tomt. Klänningen hängde på sin plats i garderoben och inte ett spår syntes efter flickan som varit där. Hon undrade om det varit en synvilla, eller om hon sett ett spöke? Hade hon inte läst något om att det stått ett annat hus på just den här platsen, men som brunnit upp i slutet av förra seklet? Det byggdes upp ett nytt, likadant hus först 50 år senare, för man var rädd att det skulle börja spöka, eftersom familjens dotter brann inne. Man misstänkte att det kunde vara mordbrand. De hade alltså rätt, tänkte Caithlin och satte sig på sängen. Hon tittade ut genom fönstret och suckade ljudligt. Hon kände sig så trött. Det dröjde inte länge förrän hon föll i sömn. När hon vaknade var skrivbordet det första hon satte blicken på. Hade det hela varit en dröm? Hon tittade upp i taket. Inget ljusblått tyg där, inte. I samma stund hörde hon dörren slå igen och en välbekant röst ropa hallå. Pappa! Han hade hunnit ut i köket när Caithlin öppnade dörren till sitt rum, så hon gick dit. – Hej gumman! Har du lagat mat? – Nej, varför tror du det? – Det luktar kryddor, sa han och ställde ner kassarna på golvet…

Det som hände mig är smått osannolikt. Som yngling, så började jag på 80-talet att arbeta på ett kristet hem. Medelåldern på gamlingarna, mest kvinnor, var ca 80 år. Detta hem ligger någonstans söder om Stockholm, på pendeltågsavstånd. Som enda killen i gruppen av kvinnor, så var man ganska påpassad. Men jag hade en lugnande inverkan på mina fina arbetskamrater. Vi hade bl a en gudomlig chef, en djupt religiös och mycket klok kvinna i medelåldern. Hon var en fantastiskt fin medmänniska och chef. I mitt yrkesliv, så är detta det mest givande arbete jag någonsin haft. Och då menar jag rent själslikt. Men jag kunde aldrig ana vad som skulle komma … Allt började med att jag gick till detta hem på fritiden, och knöt kontakter med de gamla damerna (och herrarna). Det är alltid intressant att höra de äldre berätta om vad de varit med om, och om hur de har uppfattat saker och ting. Tanterna, som jag kommer ihåg än idag, blev naturligtvis upprymda, när någon skelögd yngling lyssnade. En del tanter, och äldre herrar, fick aldrig besök. De var dessa jag lyssnade på i första hand, för att liva upp dem, och att de blev glada för ett besök. Det var många olika sorters historier jag fick berättas för mig. Vem behöver en historiebok … Det var uppskattat av två personer, Lyssnaren och Berättaren. Oftast de äldre herrarna hade olika krigshändelser att berätta. En herre, hade varit med i ”Stora Fosterlandskriget”, d v s han var stridsflygare på sovjetsidan … och överlevde!! Tänk om jag visste vilket stridsflygplan han använde? Kanske det berömda ”IL Sturmovik” eller en ”YAK”? Det sistnämnda var nog ett vassare och mer skräckinjagande plan för fienderna … En annan gentleman hade deltagit i första världskriget, på tyskarnas sida, i Irak. Han var inte imponerad av att vara krigsfånge hos engelsmännen. Ytterligare en annan högt uppsatt svensk officer, verkade under första världskriget, och blev skickad (som svensk militärattaché?) till dåvarande Österrike-Ungern. Han ansåg att en stor del till Österrike-Ungerns militära förluster, berodde på att fotsoldaterna blev illa behandlade av befälen. Vid hemkomsten till Sverige, så fick han kommendanten vid Ingenjörstrupperna i Uddevalla, Bohuslän. Där hände det en mycket allvarlig incident vid andra världskriget. Då sköts ett tysk spaningsflyg ned på första salvan. Detta fick sina följder … Detta ärende var t o m uppe på regeringsnivå. Min far gjorde lumpen där och hörde talas om denna händelse. Om han kände skytten är oklart. Två andra farbröder, upptäckte en sak av ren slump. De hade båda varit officerare under kriget, men i olika arméer. Den ena gentlemannen var finsk överste, och den andra herren var svensk officer. Översten hade bl a skakat hand med Hitler. En tvivelaktig ära, men det var ju så kriget så ut. Det märkliga var att de hade spanat på varandra, vid samma tillfälle, på samma plats. Den ena på svenska sidan, och den andra på finska sidan. En märklig händelse … De gamla gummorna hade mycket intressant att berätta de med. Det handlade mest om karriären och om hemmet. Om deras kära och saknade ”gubbar”. Framför allt så var de glada att någon lyssnade! En del tanter visste när det ”var dags”. En del tog det med ro, andra med skräck. En gammal 95-årig sjuksyster, som troligtvis hade varit med om en hel del, visste när klockan klämtade för henne. På morgonen så fick de gamla frukost, på rummet. När frukosten var klar så fick de som ville påfyllning på kaffet. Denna lilla goa och kloka tant, sa till min arbetskamrat (som vi kan kalla Stina), att ’hon inte behövde påfyllning av kaffet, för att det var dags för henne att ta ner skylten’. Dumheter, sa arbetskompisen, visst får du kaffe. Det kan vara gott med en kopp kaffe, efter ett strävsamt och slitsamt liv. Min arbetskompis Stina, kom in till damen efter en kvart, och fann tanten avsomnad i gungstolen, med ett leende på läpparna. Stina fick något att fundera på den morgonen, men om hon har blivit klokare av det vet jag inte. Men vid ett tillfälle var det mer dramatiskt. Första gången jag jobbade som nattvak på hemmet, så var det väldigt oroligt med de gamla. Givetvis så var det under ett mycket kraftigt åskväder. Det var ett av 80-talet värsta oväder. Det gick inte spårlöst förbi … P gr a vädret, så ringde det många oroliga tanter och farbröder på mig, med sina ringsignaler. I normala fall, var det lugnt på nätterna, men den här var helt utan like. Och det var min första natt … BINGO! En smakstart s a s. En liten vithårig tant frågade mig ideligen ‘Är det verkligen inte farlig det här åskvädret?’. Svaret blev naturligtvis, ’Nej, det är inte farligt, vi är ju inomhus, under tak’. Vad kunde man annars säga … Tanten lugnade sig något, och jag sprang iväg på en annan signal. En kort stund senare, så upprepade sig samma sak. ’Är det verkligen inte … ’. Tur att man är lugn och sansad, och människovän. Så småningom somnade den lilla damen, tryggt förvissad om att ’det var ju inte så farligt med åskväder, även om det var ett av 1900-talets värsta … Tur det, för jag fick mig verkligen en springtur mellan signalerna. Många ringde samtidigt, och flitigt. Men var gör det, det var ju mitt arbete, och det föll på min lott att hinna med och lugna dem. Så småningom, så lugnade situationen ned sig något, och tiden som ’skållad råtta’, var över. Efter ytterligare ett lugnare läge, så fick jag bara för mig att gå in på ett rum, där en gumma sov. Jag vet inte vad som styrde min steg in i rummet, men jag skulle bara dit. Den lilla tant som skulle sova, sov inte. I ställer så satt hon käpprätt upp i sängen med skräcken lysande i ögonen. Direkt förstod jag att inte berodde det på åskvädret, för hon tittade rakt fram, med stirrande blick. Hon hade stora svarta ögon som formligen lyste av ren ohöljd skräck. Snabbt, så frågade jag ’Hur är det fatt’, men jag visste ju svaret. Hon berättade att det var dags, och hon hade dödsångest. Hon såg gestalter i ett hörn, som inte tillhörde denna värld. Denna synliga värld, kanske ska tilläggas … Givetvis kan jag bara göra en sak, och det var att sitta hos henne, hålla handen, och bara finnas vid hennes sida. Tråkigt nog, så ringde det alltför ofta, och jag kunde inte dela på mig. Tänk om man kunde det, vad mycket man skulle kunna hinna och vara med om … Så fort jag sprungit iväg på en signal, så lovade jag att återkomma. När jag kommit tillbaka, så fick jag hålla en hand igen, och tala lugnande till lilla gumman. Något jag försökte med, var att det ingenting finns att vara rädd för. Senare samma förmiddag så dog gumman. Tyvärr kunde jag inte vara vid hennes sida då. Hon hade säkert behövt det. Hoppas att hon nu har funnit det berömda ljuset. Troligtvis så var det någon släkting, som hjälpte henne dit. Men jag minns lilla gumman och hennes blick, resten av mitt liv. En del gamla gummor, som jag talade med, blev väldigt fästa vid mig. En del tyckte om mig mer än jag kunde ana … då. Det visade sig, även bokstavligt talat, att de små tanterna som verkligen tyckte om mig, skickade en sista hälsning, när väl de hade tagit ned skylten. De visade sig för mig mitt i natten. Jag upplevde det inte som verklighet, men heller inte som en dröm. Men ATT det hade hänt det visste jag, och budskapet var klockrent, ’Hej Stefan, det är dags för mig att lämna jordelivet, och gå vidare …’. Dessa händelser upprepade sig ca tio gånger. Jag tappade räkningen efter ett tag, då jag tog det som något naturligt. Hur lång tid dessa upplevelser varade vet jag inte, men det kan bara handla om sekunder. Det enda jag visste, var att tanterna verkligen hade hälsat på mig, och att de verkligen hade passerat till nästa nivå (döden, och vidare …). Enda gången som jag upplevde, dessa ’möten’ som skrämmande, var det sista mötet. Men vi kanske ska börja berätta om första mötet … Det var i mitt gamla pojkrum hos farsgubben det hände. Jag var en skelögd och fumlig yngling i slyngelåldern. Dagen, eller natten, då det hände, var som vanligt. Jag somnade efter att ha läst någon bok. Min mor hade berättat för mig att en moster, Svea, i Göteborg var dålig i någon sjukdom. Men att hon var dödssjuk, det hade jag inte en aning om. Jag var säkert lyckligt ovetande om det mesta … När jag sovit en stund så visade sig Svea för mig. Troligtvis så var det bara en kort stund, som varade i några sekunder. Vi kommunicerade troligtvis telepatiskt, jag vet inte … Men hon berättade i a f att hon hade avlidit av sin sjukdom och ville hälsa på. Efter en kort konversation, så försvann hon. Vad jag minns i en tunnel, men det kan vara en efterkonstruktion. Det märkliga är att jag aldrig blev rädd. Men jag blev glad över att ha fått en hälsning, även om det var en tråkig sådan. På morgonen efter denna ovanliga händelse, så ringde telefonen. Jag väcktes av den. När jag vaknade av signalen, så kom jag att tänka på nattens händelse, mycket medveten om Sveas död. Jag visste redan vem som ringde … och vad hon skulle berätta. Så jag förberedde mig för ett skådespeleri … För inte kan jag ju tala om att jag redan visste om Sveas död. För mamma skulle aldrig tro mig. Trodde jag ja … men så fel jag hade. Mycket riktigt! Det var mor, som talade om att Svea var död. Det var ju att bara spela med, och oja sig och beklaga det inträffade. Samtalet varade säkert i minst tio minuter, och jag tror att jag lät naturlig. Ett år senare, tog jag mod till mig, och berättade om historien för min mamma. Det hon berättade, slog min med häpnad. Risken var ju att mamma skulle idiotförklara mig, men jag tog chansen … Min mor som då var omgift, i ett till synes lyckligt äktenskap, hade kvällen innan krypigt till kojs med sin charmiga och humoristiska ”gubbe”. I rummet bredvid, sov min ”nykläckta” halv-lillebror, som då var en liten krabat på ett halvår. Ytterligare ett rum bredvid, snarkade min mormor högt. Min mormor och bror, som båda har samma ”egenskaper” som jag, skulle 25 år senare ha ett mycket ovanligt, för att inte tala om långväga samtal, över en mobil … ett minst sagt, ovanligt samtal, som jag än i dag inte begriper, vem som betalade det samtalet … Mor och gubbe, lade sig ned för att läsa … vad gör annars nygifta … när de upptäckte något mycket, mycket ovanligt. För det är ovanligt att moster Svea kommer gående ut från väggen. Speciellt när hon bor i Göteborg. Det var i alla fall ingen vägg av papper! De blev, minst sagt, överraskade, för att inte tala om paffa! Moster lutade sig mot sänggaveln, och talade om sin belägenhet, d v s att hon var död. Det är ett faktum, som är svårt att ändra på!! När de hämtat sig, så gick moster vidare, genom väggen, till lillebror. Hon hade ju aldrig sett lillebror i verkliga livet, och ville se honom … hur nu det går till?? Troligtvis, så gick hon vidare (som sagt, vandra vidare …) till sin syster, d v s min mormor. När mamma och jag jämförde våra berättelser, så blev vi lite förvånade. Två historier, med samma tema. M a o ett intressant tema. Det var så det började, det första mötet … Det har präglat mitt liv, och ”bevisat” för mig att livet har en fortsättning, efter döden … Tanterna på konvalescenthemmet, följde s a s samma tema, men sista gången som jag fick en vision av någon som vandrade vidare var inte alls roligt. Det var en ledsam historia, om en saknad arbetskamrat. Jag har fortfarande svårt att glömma henne … Om jag bara visste, så hade jag hjälpt henne att leva, och vara hennes fina vän. Denna tråkiga och tragiska historia, började trots allt kul. Det började med några slynglar i 25-årsåldern, som såg på Tipsextra, inramat med lite för stora mängder alkohol. Skål, och välkommen!! Efter att natten börjat närma sig midnatt, så tyckte jag att det var dags att bryta upp. Jag orkade bara inte fara ända hem, så jag övernattade hos farsgubben, mycket beroende p gr a alkoholen. Efter maximalt en timme, så vaknade jag av att jag skrek ”Neeej, inte Kirsti …”. Jag fick samma vision som förut, men denna gång var det min arbetskompis Kirstis ”tur”. Det är en sak som inte stämmer, i a f ur mitt perspektiv. Samtidigt som jag hade haft en mycket snabb konversation, i form av bilder, med Kirsti, samtidigt så skrek jag ut orden ”Neeej, inte Kirsti …”. Det naturliga vore att jag skrek, och vaknade, INNAN, jag fick min vision, men så var det inte. Vad nu detta kan bero på, vet jag inte. Kirsti ”talade” om att hon hade tagit sitt liv. Hon beslutade det, sittandes på en hög pub-stol. Hennes ansikte var svullet och tårarna rann ned på kinderna. Om jag förstått det rätt, så tog hon tabletter och alkohol, för att göra slut på sitt lidande. Jag vet inte varför, om jag tolkade det hela rätt, men jag såg henne gå upp för en trappa, efter sitt sorgliga beslut, att ta sitt liv. Allt jag kände var en stor sorg. Det är mycket troligt att Kirsti, kände av att jag delade hennes stora sorg. Hoppas bara att hon nu får vila i frid!! Historien om Kirsti slutar inte här … Denna helg, så var jag långledig, och skulle återvända till arbetet först på tisdag lunch. När jag skulle ta tunnelbanan dit, så trodde jag att jag såg ryggtavlan på Kirsti, men tänkte att ”jag kan ju prata med henne på arbetet”, så jag sprang inte fram och sa ”hej”, som jag normalt skulle ha gjort. Väl framme på arbetet, så kom jag att tänka på ”att Kirsti är ju död”. Det blev jag knappast gladare av … När jag kom fram mötters jag av en skakad arbetskamrat, Gun-Britt. Jag visste ju vad hon skulle säga, så jag fick spela med i spelet, för att inte avslöja att jag redan visste det. För hur förklarar man att man redan vet? På arbetsplatsen fanns det också polismän som skulle höra sig för om det inträffade. Tur att jag inte fick någon fråga om dödsfallet. Hur skulle jag kunna förklara för dem att jag redan visste … De skulle aldrig tro mig …

Hej! Hittade denna sida av en slump och tänkte dela med mig av mina upplevelser av Krokeks Ödekyrkogård och påföljdena av denna upplevelse. Detta är en lång historia. Jag vill inte namnge några personer då vissa mådde väldigt dåligt en tid efter detta av förklarliga skäl. Denna händelse inträffade sommaren 1991 och jag var 17 år och då bosatt i Norrköping, och levde i tron att jag tror inte på något förens jag ser det med egna ögon. Jag har ändrat uppfattning efter detta. Jag har inte pratat så mycket om detta förens nu. En sommar kväll tänkte jag och min vän (vi kallar honom "D") som var 19 år att vi skulle skrämma upp min flickvän "T" och hennes kompis "N". Vi skulle åka till Lövstad slott och Krokek på spökjakt. Ingen av oss hade någon anknytning till varken Lövstad eller Krokek. Vi började med att åka till Lövstad slott som ligger söder om Norrköping. Vi va där kl 23:30. Vi gick uppför slottsgången för att komma in på slottsgården. Man hade ju hört många historier om slottet och därför va detta vårat första mål. Spända och lite smått upprymda försökte vi skrämma upp tjejerna men vi fick inget tillbaka från Lövsta slott eller tjejerna (förutom lite mörkrädsla). Tråkigt tänkte vi och åkte vidare till Krokek som ligger norr om Norrköping. Tror vi i Krokek runt 01:00 tiden. Ingen av oss hade hört talas om Krokeks Ödekyrkogård förutom min vän "D". Denna kyrkogård är mycket liten och endast ruinerna efter en mycket liten kyrka står kvar idag efter branden(info finns under Spökplatser). Eftersom kyrkogårdsförvaltningen sköter om kyrogården är den mycket välskött. Trots att det inte har varit någon aktivitet där på länge. Vi parkerade bilen på den lilla gäst parkeringen och öppnade grindarna för att gå in på kyrkogården. Kyrkogården ligger omringad av stora gamla ekar som susade i vinden. Vi gick mot kyrkan och kollade runt lite. Vi blev alla lite spända pga av stämmningen, och platsen va ju helt ny för oss. Vi gick runt lite till och kände att vi inte ville vara här längre utan skulle åka tillbaka in till stan igen. När vi skulle gå mot bilen igen så tjod min tjej T och tittade in i kyrkan. Jag smög upp bakom och skulle vara lite grabbig och skrämma henne. Efter ett litet morr från henne så stod jag brevid med armen om henne och sa att vi skulle åka. Helt plötsligt pekade hon rakt in i kyrkan på väggen rakt mot ingången. Jag tittade på henne och hennes stirrande blick för att sedan rikta min blick mot det hon pekade på. Där står en liten munk med grå kåpa och ett tjockt rep knytet runt midjan. Ansiket gick inte att urskilja då han hade kåpan över huvudet. Han håller upp handen mot oss. Jag blir stel i hela kroppen och ser honom kanske i 5-10 sek innan jag lyckas slita min tjej därifrån. Vi springer därifrån i panik. Varken N eller D har sett något men N skriker i panik och alla springer. Jag och T är knäpptysta och slänger oss in i bilen. D skriker och svär till mig och frågar vad som händer. Jag skriker i panik. ÅÅÅKKKKK. När D skall starta bilen går den inte igång. Det har aldrig varit några problem med bilen tidigare. Efter mycket startar bilen och vi kör därifrån i panik. Direkt efter vi åkt skriker D… "VAD ÄR DET SOM STINGER" En stank av bränt hår fyller hela bilen. Denna stank stannar kvar i bilen. När vi kommit ut från grusvägen och lugna ner oss lite tycker D att bilen vill inte gå riktigt framåt. Den går tungt och inte speciellt fort men det är inget fel på den. Vi kör på Strandvägen brevid Bråviken och D tycker att vi skall köra in i Åby för att kolla bilen. När vi svänger av mot Åby så står det en kvinna mitt på vägen i en vit klänning. Jag skriker rakt ut… "KÖÖR". Vilker D gör. Men det händer ingenting. Hon försvinner i intet. Det va ingen där… Efter det så släpper draget i bilen och den går nu åter normalt. Efter detta är vi mycket alla chockade och ingen säger ett ord. Ingen gråter ingen pratar förutom D som är smått kaotisk och frågar vad som hänt hela tiden. Han har ju själv sett kvinno gestalten han körde på. Vi åker in till stan igen och ingen pratar om vad dom sett. Varken jag eller T pratar om vad vi sett. D har tystnat nu och N har inte sagt något på hela tiden. D släpper av oss hemma hos T och åker sedan hem. Vi sover alla förutom D hemma hos T. Dagen efter vaknar vi och börjar prata lite flyktigt om natten vi varit med om. D kommer också och är med och pratar. Men jag och T pratar inte vad vi sett. Vi kommer överens allihopa att inte berätta detta för någon. Vi vill inte bli tagna för idioter. Det går ca 2-3 veckor innan det lagt sig. Jag o D är hos ett par tjejkompisar och äter pizza och kollar på film utanför stan. Dom som vi är hos bor i lägenhet högst upp utan vind. Givetvis senare på kvällen börjar det hända saker igen. Fy fn vad jag är less på detta tänker jag. Det låter som det går någon på taket mitt i natten. D och jag springer ut för att kolla. Men det är ju ingen där. Jag börjar känna en oro för T. Detta är en tid utan mobiltelefoner så jag kan ju inte bara ringa. Vi kommer hem sent så jag pratar inte med T. Dagen efter får jag höra att hon har pratat konstigt och svimmat på fritidsgården. En av fritidsledarna som pratade med henne har tydligen snappat upp det hon sa och kommer till mig och T för att bestämma ett möte med en bekant till honom. Vi tycker att det är lite konstigt men han förklarar och vill att vi stannar kvar på fritidsgården efter stängning. Vi säger ok och väntar på denna bekanten tillsammans med fritidsledaren. När han kommer blir vi lite förvånade, ansiktet är inte obekant för oss. Han ber oss sätta oss och berätta vad som hänt. Observera att jag och T har fortfarande inte pratat om vad vi såg natten på Krokeks Ödekyrkogård. Vi är lite tveksamma så vi får berätta oberoende av varandra. När vi alla är samlade igen tar han fram en papperkasse fylld med fotografier. Överst ligger ett inramat fotografi. Den är vänt nedåt. Han ber oss att ta det väldigt lugnt nu och visar fotografiet. Både jag o T blir stela av skräck. På fotot som föreställer en stenvägg står det en liten skymd man i grå kappa och rep knutet runt midjan. Samma jä"#¤la munk som vi såg. Mannen som äger fotografierna lugnar ner oss. Han visat flera biler bla på en kvinna i vitklänning, ett litet barn. Detta är väldigt obehagligt. Dagen efter kommer en annan fritids ledare som är bosatt o Krokek och berättar att hon har hört händelsen. Hon kan historien om Krokekt Ödekyrkogård och vad som hände då kyrkan brann ner. Enligt henne så brann den ner under ett dop och en kvinnas barn brann innne(bränt hår). Vi är givetvis mycket förtegna nu. Vi vill inte prata med om detta. N har hört att vi sett bevis och vill höra om allt. Hon vet fortfarande inte vad vi varit med om. Vi berättar allt och förklarar att vi måste lämna detta nu. Men T kan inte riktigt utan måste ta reda på hur sanningsenligt det ligger till med barnet. Hon tar sig ut till Krokek igen för att kolla gravstenarna. Mycket riktigt hittar hon ett barns grav. Barnet dog vid ca 1 års ålder. Nu börjar det spåra ur ordentligt. T börjar få gråa inslag i sitt långa hår och ser sig själv som gammal i spegeln. Hon kan inte se sig själv i spegeln under en kort tid och vi blir alla påverkade på något sett. Vi ser saker som vi inte borde se. N börjar nu också känna saker. En av alla dessa sommarkvällar som man inte vågade vara utan sällskap skulle vi följa N hem. under hela vägen hem till henne kände vi oss iaktagna. Och under en kort period kände vi extrem kyla och samma drag bakåt som i bilen. Som att gå i hård motvind på vintern. För att sedan allt skulle försvinna. Efter att vi följt N hem så ville jag och T inte gå samma väg hem utan tog en omväg. Allt gick bra tills vi kom till hemkvarteren igen. Vi tänkte att vi tar spårvagnen hem den sista biten för att slippa obehaget. Spårvagnen stod på vändhållplatsen och väntade på avgång. Vi gick in och satte oss i mitten. Det va bara vi chaffören. Vi sitter och väntar på avgång när det plötsligt dunkar till i spårvagnen och den tyngs ner framme hos chaffören. Inte mycket men tillräckligt för att chaffören vänder sig om och tittar på oss. Vi känner återigen att vi är iaktagna och det sitter någon snett bakom oss. Vi åker 2 hållplatser och går av för att gå sista biten. Våran följeslagare följer efter på andra sidan vägen. När vi närmar oss T försvinner det. Vid det här laget så är vi alla ganska knäckta. Allt har hållit på i ca 2 månader. T har gått med på att låta allt vara nu men hon mår fortfarande inte bra. Det slutar med att jag och T och N inte pratar mer med varandra. D har vi väldigt lite kontakt med. Vi kan inte umgås. Vi drar till oss en massa oförklarliga händelser. Speciellt jag och T. Fick efter många år av tystnad från D höra att han fick en oförklarlig sjukdom som han fortfarande lider av idag. Så som slutkläm på detta… Lek inte med dom som inte vill ha sällskap.