När jag var 15 år bodde vi en bit ner i småland, jag och familjen. Huset var gammalt och stort och passade oss skitbra. Första året var det ganska lugnt, sedan skaffade vi hund. En dag var jag ensam hemma med hunden, jag befann mej på övervåningen när jag hörde vovven, som hette mac, morra från nedervåningen så självklart gick jag ner för att se om någon kom, han brukade morra då. Men istället för att stå vid dörren så stod han en bit in i hallen, vänd mot rummet intill och morrade. Man såg att han var beredd att flyga på vad-det-nu-var han såg. Han fortsatte, släppte "det" inte me blicken, så jag fick koppla honom och släpa upp honom på mitt rum. Sen var han helt normal. Berättade för min mor vad som hänt när hon kom hem, och hon sa att han nog morrat på en fågel som han sett genom fönstret. Konstigt tyckte jag eftersom han var van vid fåglar, vi hade höns, och han hade aldrig gjort nåt liknande mot andra fåglar. Tänkte inte mer på de. Vi blev tvugna att flytta efter mycket tjaffs med hyresvärden. 2 veckor innan flytten satt jag och plockade in ren tvätt i min byrå, när jag helt plötsligt såg att någon tittade på mej i ögonvrån. Självklart vände jag mej om. I rummet mittemot mitt stod en äldre man och tittade på mej. Han hade gammaldags kläder på sej, rätt slitna, jag såg honom tydligt. Han hade skarpa ansiktsdrag. Jag trodde jag somnat sittandes, fast jag var inte trött, men jag släppte honom med blicken, vände bort huvudet och blundade. När jag sedan kollade tillbaka var han borta. Då kom kylan! Jag sprang ner till min mor och syster och berättade vad jag sett. Dom sa att jag hallucinerat. Såhär efteråt känns det ganska komiskt att jag själv inte tänkt på att det kunnat varit ett spöke. Min mor berättade efter flytten att hon sett honom flera ggr, men inte vågat säga något för att inte skrämmas. Mannen, som vi fick reda på vem det var efter lite research, var han som byggt huset.

Jag har vart med om så många olika händelser i mitt liv att jag inte minns alla, men endel sätter sig kvar som man bara inte kan glömma! Vill bara säga det först att jag har växt upp med tron att "spöken" inte finns, men det har förändrats! Första gången jag var med om något var i en by som ligger 5 mil ifrån närmaste samhälle. Jag och min familj flyttade upp dit för ca 8 årsen. Jag var ute och gick med våran hund och när jag hade vänt och var på väg hem var det någon som ropade mitt namn, Frosty (våran hund) ställde sig helt frusen och tittade in i skogen med svansen mellan benen. Jag uppfattade inte först att det var någon som ropade på mig, men hon ropade igen. Jag blev livrädd och jag titta in i skogen för att se om jag såg nåt. Det var mörkt ute men månen lyste upp ganska bra. Jag såg en kvinna i trasiga kläder, och hon var klädd som om hon var från en annan tid. Alltså såna kläder piger hade förr. Jag drog i kopplet allt vad jag kunde och sprang hem. Jag berättade de för mamma och hon blev jätteblek i ansiktet.. hon hade just kommit hem från grannen som hade berättat att det finns en kvinna i skogen, som har visat sig för några få personer. Detta visste jag givetvis inte jag när jag var ute med hunden eftersom mamma var hos grannen medans jag var ute… Huset vi bodde i då är ganska gammalt, det är en gammal timmerstuga som har flyttas från en annan by. Iaf så har det hänt flera gånger att när man sitter nere i vardagsrummet så är det någon som går uppe, eller som skjuter datastolen fram och tillbaka. Det är flera som har hört detta så jag inbillar mig inte. Jag satt på mitt rum en kväll och jag eldade rökelser och hade tänt ljus i hela rummet.. (jag eldar inte rökerlser eller tänder ljus för nåt speciellt utan jag tycker det luktar gott och är mysigt). Mitt rum ligger på övervåningen och jag funderade lite på vem det var som brukar gå och skjuta datastolen i kontoret (som ligger brevid mitt rum) helt plötsligt var det som om någon viskade namnet Cajsa, det är lite svårt att förklara för det var inte precis i örat på mig utan det var i huvudet. Jag tänkte att jag kanske bara inbillade mig och jag började spela på min synt. Namnet kom upp i huvudet flera gånger även fast jag tänkte på nåt helt annat. En natt när jag och min kusin låg och sov väckte hon mig och var livrädd, hon sa: Gela, det står en tant vid slutet av sängen. Nyvaken som jag var blev lite irreterad. Jag tittade upp men såg ingen. Hon sa: ser du inte?? Ne, det gör jag inte! Hon sa att hon hade en vit klänning på sig och var ganska gammal. Jag sa åt hon att fortsätta sova. Jag somnade iaf direkt. På morgonen frågade jag om jag hade drömt eller inte.. ne, sa hon. Jag funderade på det jättelänge för jag hade inte berättat för min kusin om något jag hade varit med om. Har ingen aning om det är en kvinna som heter Cajsa eller vad det är men nåt är det i de huset.. Nu har jag flyttat in med min pojkvänn i ett hus. Och här händer det väldigt mycke, cd spelaren startar då och då. Klockradion startar ibland och min bärbara dator startar ganska ofta när vi har gått och lagt oss. Jag har frågat min sambo om det finns någon naturlig förklaring till varför dom startar då och då, men han hittar ingen förklaring. Och han är inte den som tror på "spöken", men han har börjat göra det på sista tiden..

Jag var med om något konstigt för ca en vecka sedan.. jag va på stan med min polare och vi skulle bara ströva runt och kolla kläder och fika lite. plötsligt kommer det fram en man till mig och hugger tag i min arm och drar mig bakåt så jag nämstan ramlar omkull. Han säger att jag måste akta huvudet. sen så springer han iväg. Jag fattade inte vad han menade. Men brydde mig inte om det och min kompis kollade konstigt på mig och undrade vad jag snubblade på. Vadå? snubbla sa jag? såg du inte honom? Vad menar du? Vågar du inte erkänna att du nästan höll på att snubbla på dina egna fötter, sa hon och skrattade. Haha, sa jag och vi gick vidare. När vi kommer tillbaka till tågstationen så ställer vi oss och ska röka, vi var 10 minuter för tidiga. vi ställer oss under ett litet tak som var gjort av takpannor och en vägg som höll upp detta lilla skydd som var gjort av tegelsten och tänder första ciggaretten. Plötsligt så ropar någon mitt mitt namn och jag går runt hörnet för att kolla efter, min kompis tar 2 steg fram åt och precis då ramlar hela taket och hela väggen som var av tegel ner.. Min kompis kastade sig framlänges och fick några skrubbsår och en bruten handled men jag klarade mig fint. Men tänk vad som hade hänt om jag sått under det taket, Jag hade både fått takpannorna och tegelstenarna i huvudet, Men, min största fråga som jag grubblar på, vem va den mannen, och hur kunde han veta att detta skulle hända. Och vem ropade mitt namn? Anntar att jag aldrig kommer att få veta, men det hade varit kul ändå.

Det här är en liten berättelse om en katt som vi tyckte väldigt mycket om. Våran katt Micki är en helt svart bondkatt och var ute för det mesta i området där vi bor, som är en kvarter i västerås, (råby). Hursomhelst så katten kom inte hem på bra länge han var ganska gammal, vi la ut annonser om en försvunnen katt, han hade en favoritställe vid en stenhög som ligger intill huset, där han brukade sova. En kväll när jag och sambon är ute och går med hundarna ser vi en exakt samma katt som kom mot oss, han var den keligaste katt som fanns på denna jord, verkligen tryckte sig in till oss och spann. Vi fortsatte att gå och Micki följde efter oss, vi tittade frammåt en kort ögonblick. Det här är en öppen cykelväg som går där, inga träd, buskar eller liknande finns. Helt plötsligt var katten borta, puts väck. Det var då vi började undra med stort frågetecken på vart fan kan han ha tagit vägen. hmmmm

Jag är polis i Småland och jag har under ett par år jobbat som hundförare, jobbade dock bara i 3 år då min hund blev sjuk och dog hemma en natt sommaren 2007. Jag och tanten vaknade på natten av att Zepp skrek från hallen, jag rusade ut och ser honom vika sig i smärtor och förstår att det är illa, jag rusar fram till honom och i samma ögonblick som jag tar om honom så slutar han att andas och jag känner att livet går ur honom. Vetrinären konsterade enkelt att det var en hjärnblödning. Givetvis var det hemskt att mista sin kollega och en familjemedlem, vi valde att begrava honom hemma i våran trädgård. Nästan tre veckor efter att han hade dött jobbade jag natt. Körde tillsammans med en kollega och strax innan 5 på morgonen fick vi ett larm, en dam hade ringt in och i panik berättat hur en galning med en högaffel försökt slå sönder hennes dörr, dock hade han gett upp ganska snabbt och gått in i skogen. detta var på landet utanför Kalmar. Vi var där efter 20 minuter och pratade med damen, hon pekade tydligt ut vart han hade gått in i skogen och beskrev honom som en äldre smal man i flanell-skjorta och nån hatt. Det skogsparti hon pekat ut var ganska litet och medans kollegan tog upp anmälan bestämde jag mig för att gå ett varv i skogsområdet. Efter att gått kanske 2-3 minuter ryckte det till i min arm, precis som när min döda hund ryckte i kopplet, jag slog bort det och tänkte att det måste varit nån muskelryckning. Samma sak händer igen och igen och det rycker åt hållet jag kom ifrån, alltså ut ur skogen. Jag fortsätter att ignorera detta oh går vidare in bland träden. Helt plötsligt rycker det till snabbt i min arm och jag liksom vrids om, så jag ser bakåt, en man med en högaffel kommer rusande emot mig och jag hinner inte reagera, precis när han lyfter högaffeln och ska hugga, viker han sig och skriker av smärta. han ramlar omkull. Han fortsätter vråla och ta sig för benet, höger lår, min kollega kommer till undsättning och vi får på honom handfängsel. Det visade sig vara ett psykfall som hade rymt från sss i Växjö några dagar innan. Nog om detta, efter att vi återlämnat honom på arresten i Kalmar blir jag uppringd av yttre befäl. han undrar om jag hade haft hund med, han visste ju att min hund var död, men Arrestvakten hade uppmärksammat att den gripne var illa hundbiten på höger lår……Jag rös, fick gåshud och började må illa. Jag lovade att det inte fanns hund med under vårat arbetspass, Den gripne sa inget, han var djupt psykotisk och inte talför… Väl hemma strax innan 8 på morgonen lägger jag mig i sängen och ska sova, precis när jag blundar, känner jag den bekanta andedräkten från min gamla hund, jag känner hur han andas på mig och slickar mig i ansiktet precis som han alltid gjorde när vi la oss. Jag öppnade inte ögonen utan jag förstod att han sa adjö och att han hade räddat livet på mig den morgonen….. Efter detta har jag aldrig känt hans närvaro igen. Namn och städer är fiktiva, i övrigt är denna berättelse helt sann och väldigt otäck.

Denna sak jag ska berätta är inte läskig så bli inte besviken. jag hade en katt som stod väldigt nära mig. Men om åren blev han ju gammal (som vanligtvis alla blir). Tillslut så förstod vi (jag o min famlij) att vi var tvungen att avliva honom. Såklart blev jag ju otroligt ledsen. men min mamma tröstade mig o sa att han säkert hälsar på. Och mamma hade rätt. Efter några dagar så drömde jag om honom. Jag vaknade och såg att jag låg som om jag höll om honom.( När han levde kom han alltid o la sig brevid mig så somnade jag så). Jag kände att något försvann ur mitt lätta grepp. Då förstod jag. Han sa hej då.

Året var runt 94-95 är inte säker, men jag bodde i komarken i kungälv i ett höghus och en dag skulle jag gå till tvättstugan i källaren, när jag stod där inne i rummet med ryggen mot dörren kände jag att någon tittade på mig, jag vände mig om och där stod en flicka åldern var runt 8-10 kanske. Jag kunde se igenom henne, hon hade långt hår och en klänning liknande förklädesklänning jag blev ganska kall!Jag vände mig snabbt om och fortsatte med tvätten som om inget hade hänt, jag vände mig om igen och då var hon borta!vad var detta för nåt kan man tänka sig. Har länge funderat på detta och ryser vid tanken varje gång.Undra om det hänt ett barn något just på den platsen??möjligt, men lite skrämmande. Det var endast en gång jag såg henne. Lär aldrig glömma händelsen… mvh eva

Hej! I mitten av juni var jag i Edinburgh, Skottland. Jag och min familj tågluffade genom Irland, Skottland och England. Iallafall det var andra natten i Edinburgh, jag har alltid varit intresserad i det paranormala och övernaturliga, däremot aldrig upplevt något förräns den kvällen. Vi var nere och gick i valven under en av broarna som går genom staden. Vi hade stannat i ett valv där guiden berättade olika historier, men i ögonvrån kunde jag se ett till valv, plötsligt släcktes ljusen i det valvet, men tändes lika snabb igen och höll på så 2-3 gånger, det var tydligen bara jag som såg det i en gruppen av 15 st, kunde vara tillgjort men jag tror inte det. Men den andra och läskigare upplevelen jag var med var också nere i dessa valven, guiden stod återigen och berättade historier när någon eller någonting blåste iskall luft rakt in i örat, det var så fokuserat att det kan inte ha varit tillgjort, och jag stod längst bak i gruppen så ingen av dom kan ha gjort det, jag kunde känna exakt var 'saken' hade blåst 2 timmar efteråt, var var lite skakis efter detta. Nu tror jag ännu mer på det. Valven vi var nere i upptäcktes i mitten av 1950-talet, då hade de varit övergivna i 150 år! Jag kan ju säga jag är inte den enda att ha upplevt något där nere. En plats jag kan rekomendera till er som också tror på sånt, även er som inte tror på det. Hoppas ni hade en trevligt läsning. //Oscar

Det jag nu ska berätta hände mig och tre andra av mina vänner. Vi skulle till minnesota, och skulle se en show vet inte vad. Men så på vägen dit hände nåt vi aldrig kommer glömma. Min pojkvän körde och vi andra tjejer satt och pratade om allt och ingenting. Han hade åkt in på en ökenväg och skulle tanka vid en mack, och jag och mina vänner gick bort en bit och rökte. Det låg ett dass några meter från macken. Där bakom den tyckte jag att jag såg en liten pojke gömma sig. Jag sa till mina vänner att jag bara skulle kolla en sak. När jag gick till dasset såg jag att han tittade fram igen, men sen när jag tog en närmare till såg jag ingenting. Konstigt tyckte jag. Jag gick in på macken och frågade om dom hade en annan toalett, men expiditen sa att dom bara hade den. Och jag som verkligen behövde gå på toa :S. I alla fall så när vi skulle åka och jag nästan gick ut genom dörren från macken hörde jag expiditen säga, "akta er, dom typerna är inga att leka med!" jag stannade men vände mig inte om. Men sen gick jag. Och vi åkte vidare, och bilen får punktering, fan vi va ju mitt i ingenstans, mitt i öknen. Vad skulle vi nu göra? Det va bara att gå till närmsta mack igen, för den första macken vi hade åkt från låg miltals bort. Rätt som det var komm vi till ett hus mitt i öknen, fast det såg inte ut som en öken längre, vi trodde att vi hade gått så långt att vi verkligen kommit till ett annat landskap i det landet vi var i. Vi gick till huset och knackade på. Men ingen öppnade, så vi gick rakt in i huset. Det vi såg va ett vackert hus men möblerna va övertäckta med lakan. Huset luktade gammalt. Jag fick en känsla av att gå upp på övervåningen, vet inte varför men mina ben styrde mig, jag kunde inte stanna. Uppe på övervåningen såg man en hall som va rektangulär, med fem dörrar på varje sida. Och i slutet av av hallen va det en dörr som va vidöppen. Jag kunde styra min ben själv igen men gick ändå till dörren och öppnade den, och såg en flicka spela på ett piano. Hon spelade så vackert, jag kunde inte låta bli att lyssna. Plötsligt så slutade hon att spela, och jag tittade spänt. Hon vände sig sakta om och gick rakt mot mig, men så va hon tillbaka vid pianot och gick emot mig flera gånger såhär i repaet. Och sen så stannade hon mitt framför mig. Och gjorde en sån hysch min och sen öppnade munnen som om hon sett nåt fruktansvärt. Och sen försvann alltihop och kvar var pianot med ett lakan över sig. Jag hörde mina vänner ropa på mig och jag gick ner. Dom sa att det inte fanns nån i huset och tänkte att vi skulle gå tillbaka till macken. Jaja okej sa jag men när jag gick ut över trösklen fick jag en så otrolig knuff så att jag trillade framlänges och stukade handen. Min pojkvän störtade fram till mig och undrade om jag mådde bra, ja sa jag då, och han hjälpte mig upp på benen. Och så började vi gå, jag tittade upp mot huset såg jag i fönstrerna samma flicka som jag sett tidigare spela piano. Hon va rätt lik pojken jag såg på macken vid dasset. Just de jag skulle gå på toa kom jag på men gick inte in i huset utan gick bakom en buske. Vi började gå men kom bara till bilen. Och rätt som de va så va det inte punka på däcket utan det va som vanligt. Så vi körde, alldeles trötta. Vi körde förbi huset vi nyss hade varit i. Men nu såg det helt förfallet ut. Vi stannade och gick in och kollade om det va rätt hus som vi va i, och japp det va det, men det ända som skillde det va att inne i huset va det helt ruttet och mögligt. Jag kollade ut mot bakdörren och såg flickan igen, men hängades i ett rep. hon kollade rakt i mina ögon, och jag kände en smärta i magen och va yr. Jag frågade de andra om dom såg en flicka mot bakdörren men dom tittade på mig och sa "det finns ingen flicka där". Då räckte det för mig jag sprang ut genom dörren och sprang till bilen, och satte mig i förarsätet och satte mig i fosterställning. Dom andra sprang efter mig och undrade hur jag mådde. Jag svarade inte pga att jag inte hörde dom, men dom stog ju precis framför mig. Och jag hörde bara pianot som flickan spelade på. Plötsligt fick jag en bild i huvudet. En bild av flickan som visade hur hon tog livet av sig och varför. Hennes föräldrar hade misshandlat henne. Och det visade sig att pojken vid macken va hennes bror. Jag såg hur dom slog barnen. Jag kände smärtan av slagen som barnen fick. Föräldrarna band fast barnen i stolar och tvingade dom äta nåt som barnen inte ville. Jag fällde en tår, och såg hur flickan tog livet av sig. Och brodern rymde, men dog av värmen. Jag sa att jag inte mådde bra alls och att vi måste åka iväg. Och så kom till en by. Jag skrek stanna och behövde spy. Jag slängde mig ut och spydde som fan. Ett par kom förbi och frågade om jag mådde bra. Jag sa ja och frågade om dom vet vilka som bodde i huset en mil härifrån. Dom kollade konstigt på mig och sa, "det finns inget hus där.."

okej det här hände då för bara några dagar sedan. Jag hade haft svårt att sova den natten så på eftermiddagen lade jag mig i mitt rum. Jag var ensam hemma. Det var soligt ute. jag satte somnade, klockan var då tjugosex i tre. När jag vaknade kollade jag på klockan, den var 15.15, solen hade slutat skina in genom fönstret. Det var tyst. Fönstret var öppet, dock kommer jag inte ihåg om det var det innan jag somnade, men jag borde ha märkt det. Men jag tänkte inte så mycket på det, det jag tänkte på var att fåtöljen stod åt fel håll. Den stod med ryggen åt mig. Det var fel. Den hade stått åt andra hållet när jag somnade. Den är vridbar och väldigt lätt att vrida, men jag tror knappast det var vindens verk. Jag brukar alltid tycka det är hemskt när stolen står åt det hållet på natten när jag ska sova. Men nu var det mitt på dagen. Det var som att någonting var extremt fel, men ändå ville jag inte att det skulle sluta. Plötsligt hörde jag ljudet av tassar på golvet. Jag kände med ens igen det ljudet, eftersom jag har haft två katter. Jag tittade ner, men det var ingenting där. Jag tittade omkring mig för att försäkra mig om att det inte var något annat som lät, men endast halvhjärtat, jag var redan säker och övertygad. Först trodde jag att det var min första katt, Måns, som dött ungefär för ett år sen, jag vet inte om det var den kusliga stämningen men jag kunde inte tänka riktigt logiskt. Det kändes helt normalt att han skulle komma. Men jag insåg att stegen var för lätta för en så stor och tjock katt som han. Min andra katt hade dött bara för två veckor sedan. Så fort jag tänkte på henne visste jag att hon var i rummet. Jag kom i håg den känslan av när jag hade henne, när hon sov i min säng. Man är en annan människa när man alltid har någon hos sig. Jag satt blixtstilla, rädd och trygg på samma gång. Jag hörde hur den unga katten gick runt i rummet. Ett godispapper jag hade kastat på golvet, jag vet inte om jag inbillade mig, jag tyckte att den rörde sig några centimeter. Jag kunde inte prata, men jag försökte kalla på min älskade lilla katt genom att hålla fram handen. Men en röst inom mig sa att det var fel. Jag skulle låta henne vara. Hur mycket jag än ville röra vid den lilla varelsen, som jag givetvis inte kunde se, så visste jag att det skulle förstöra allt. (Undra vad som hade hänt..) Istället lade jag mig i min säng och stirrade upp i taket och tänkte på alla minnen tillsammans. En tår trillade tillochmed ner. Jag hörde hennes lätta tassar mot golvet. Hon kom närmare. Sedan blev det tyst. I några evighetslånga sekunder. Då bildades plötsligt ett minimalt veck i sängen, eller hur man ska förklara det. Det var som om den lilla hade krympt tio gånger om. Jag ryggade refläxmässigt tillbaka och drog undan min hand som låg i närheten. Men jag behövde inte röra henne för att känna att hon var där. Det var en sån befrielse att hon var där, även om jag vid detta laget hade blivit osäker på om allt detta var en dröm… Jag kände mig skyldig till hennes död, även om jag visste att jag omöjligt kunde bära skulden. Jag låg så länge och drog in känslan i hjärtat, mindes härliga stunder. Tiden kändes evighetslång men samtidigt gick det för snabbt. Trröttheten kom smygande tillbaka, men varje gång jag blundade såg jag hennes ansikte, hennes rosa nos.. Nu låg hon riktigt nära mig. Det var som att hon låg på min arm, men ändå inte. Tillslut somnade jag i alla fall om. När jag vaknade var jag i alla fall inte ensam hemma. Fönstret var stängt, men synd nog kommer mamma inte ihåg om hon stängde det eller inte. Däremot är hon tvärsäker på att hon inte rört fåtöljen. Den stod åt sidan, alltså inte åt "rätt" håll eller åt "fel" håll. Jag kunde inte förstå vad allt detta betydde. Den kusliga men trygga känslan hade försvunnit från rummet, och det fanns ingen mer i rummet än jag. Jag kan inte säga säkert att jag verkligen vaknade klockan 15.15 och inte bara drömde, men en sak stämde, godispappret låg åtminstone inte på den platsen där det låg 14.26..