Några mil söder om Norrköping ligger Löfstads ståtliga slott, sedan tre århundraden ett av Östergötlands mest betydande herresäten. Den mäktiga slottsfasaden höjer sig stolt över parkens trädkronor och när vagnen svänger in i den korta uppfartsallen, grips man av den underliga ödesstämning, som vilar över de vita murarna och de knotiga träden. Om någonsin ett slott har varit hemvist för sägner och spökerier så är det väl Löfstad med dess romantiska och ståtliga historia, sina ägares och invånares öden och sällsamma upplevelser. Här har den store fältmarskalken Axel Lillie – som byggde slottet omkring 1650 – dundrat och befallt sitt folk och vid hans ståtliga fester kunde hans hustru Christine Mörner berätta, hur hon klädd i harnesk följde sin man på de stora fälttågen i Tyskland, här har Axel von Fersen under långa år drömt om drottning Marie Antoinette och här har den landsflyktige franske hertigen d´`Aumont de Pienne tillbragt några vintrar med att klippa silhuetter och göra små studier av herrgårdslivet på 1800-talets början, tavlor av stort kulturhistoriskt värde. . Att Löfstad med sådana människoöden kommit att bli medelpunkten för allmogens övertro och romantiska berättelser är ej att undra över. Redan för ett par hundra år sedan talade folket om "Lillie-käringen" – den ovan nämnda fru Christina – som påstods skrida omkring i månskenet och kontrollera, att de tretton portarna voro stängda och att brandvakten inte somnade på sin post. . Men "Lilliekäringen ville väl" och mötte man henne, behövde man aldrig bli rädd. Förresten visade hon sig bara för några få av husfolket, herrskapet fick aldrig se henne. Uppe i kyIksalen däremot fanns det ett spöke, en kaplan, som kunde skrämma vettet ur de Fersenska betjänterna med sitt enda öga och sin hesa sång. Han påstods ha blivit sinnessvag av ett slag han fick av en gäst, vilken ville förpassa honom ut genom fönstret. Kaplanen fördes bort från Löfstad och återvände aldrig dit i livet, men efter sin död tog han hämnd genom att gå igen. . Om nu de båda spökena, både Lilliens fru och kaplanen fått frid i sina gravar vet ingen och sägnerna om dem har de flesta i trakten glömt. Däremot ha de efterträtts av "den grå damen", som än i den dag som är visar sig då och då. Ingen kan riktigt säga, hur hon ser ut, men hennes dräkt är lysande grå och med ledning av detta vill en del folk tolka henne vara Axel von Fersens olyckliga syster, grevinnan Piper, en gång hertig Fredrik Adolfs ungdomskärlek och intim väninna till drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Vid det Fersenska mordet misstänktes hon av pöbeln vara sammansvuren med sin broder och ha blandat gift i kronprins Karl Augusts mat och lyckades fly från Stockholm i roddbåt ut till Vaxholm. Sedan hon erfarit broderns hemska död återvände hon ej mer till Stockholm utan drog sig tillbaka till Löfstad för sin återstående levnad. . "Grå damen" bådar alltid död. När hon visar sig vet man att det snart därpå följer ett dödsfall. Så var det, när Löfstads sista härskarinna, fröken Emilie Piper, dog och så var det även i vintras. Då bådade hon bortgång för en av slottets trotjänare. "Det var tidigt på julaftons morgon. Nere i parken var det ännu alldeles mörkt och jag kom från ladugården och skulle upp på slottsgården", berättar den man som såg henne i vintras. "När jag kom nere vid dammen, inte långt från monumentet över greve Axel Fersen, kom någon emot mig. Jag trodde det var någon av tjänarna, men när hon kom närmare såg jag, att det var HON. Hon stirrade på mig med sina stora ögon och jag blev som förstenad När hon gått förbi vände hon sig om och såg upp mot slottet och så försvann hon. När jag kom upp till slottet talade jag om vad jag sett och några dar efteråt var den gamla mamsell död". . Mannen går aldrig mer genvägen över slottsdammen och han talar inte gärna om sitt möte med den grå damen. Den gamle trotjänaren Eriksson, betjänt på Löfstad sedan många decennier, har också mött henne och ingen på hela godset förnekar existensen av den gråklädda grevinnan, som själv så olycklig i sitt liv tycks ha fått uppgiften att efter döden varsla död för de levande på Löfstad.

Jag var på ridläger utanför Linköping i en stuga där vi bodde en vecka (jag, mamma och en vän). Men redan första dagen hände det konstiga saker. Först av allt påstod min vän att dörrhandtaget rycktes ner när hon var på toa och någon försökte dra upp dörren, den var låst. Men där fanns ingen. Jag var i vardagsrummet och min mamma var inte hemma. Jag hörde inget, så först trodde jag bara min vän inbillade sig. Men nästa dag så var vi TVÅ när vi båda såg hur dörren till vårt sovrumm öppnades, smälldes igen, och öppnades igen. Vi gick ut ur sovrummet och när i gick ner från trpppan hörde vi något som föll i mammas sovrumm, och hon var i vardagrummet. Tredje dagen vid frukostbordet när vi snackade började stolen framför oss att röra sig. Vi tittade på den en stund. Sen efter mindre än en minut välte mjölken på bordet. Fjärde dagen var vi i vårt sovrum. Vi skulle gå ner … när bebisvaggan gungade, (det står en vagga vid trappan där det står 'Baby Amanda'). Vi sprang till stallet. Vi var rädda och mamma bara trodde vi inbillade oss allt, för hon hade inte märkt något alls. Men sen när JAG gick på toa ensam hade jag inte låst dörren, dörrhandtaget rycktes ner och dörren öppnades litegrann, så en springa syntes, och jag svär på att någon stod där utanför i ljus klänning och flög undan snabbt när jag kastade upp dörren. Där fanns ingen. Sen hände inte mycket mer. Teven gick igång när vi nyss stängt av den, galgena i hallen hoppade till när vi var på väg förbi dem och på höskullen gick det runt någon med tunga steg, fast vi såg ingen. Detta var det allra läskigaste vi var med om den veckan, var enda dag hände det. Det var andra saker också, men inte så läskiga som dem jag nämt nu. Och visst ja! Sista dagen när vi packade och jag skulle ta min väska från sovrummet hade jag glömt mitt block på golvet. Ett av papperna hade rivits av, på det papperet stod den något, men min pennas färg. Men jag kunde inte läsa det. Det var några suddiga bokstäver. Jag kunde se att det var ett E, d, o eller ö och b eller p och några andra. Jag har paperet med mig i en av mina lådor här hemma i mitt hus. Jag har visat det för några vänner, men dem tror jag gjort det själv för att skrämmas. Men det har jag inte! Jag skriver detta i hopp om att någon tror på mig. Kanske kan någon förklara varför varför det hände, om det var ett spöke där eller bara inbillning? Jag har varit med om spökerier tigare, men dem var helt annorlunda. Jag talar sanning. Inga som tror på spöken är galna.

Var i kompisens stuga på sommaren vid kusten. Två kompisar fick ta gäststugan som låg på andra sidan gården. Jag fick ta övervåningen med han som hade stugan. Han hade sitt rum på ena gaveln av stugan och jag hade mitt rum på andra gaveln, mellan rummen fanns en hall. Bar upp mina grejer sen gjorde vi mat. Det var varmt hela dagen kring 35-40grader, var inte så svalt på kvällen direkt heller..Gick upp på övervåningen vid 22.30-tiden och lade mig längst in mot väggen, det var en dubbel säng. Sov ungefär en timme innan jag blev jag väckt av de två som bodde i gäststugan. Dom var tydligen på krogen, gick på toa också. Gick åter upp igen. Rummet kändes annorlunda, var en tung atmosfär. Lade mig längst ut den här gången då det var så otroligt varmt. Surfade på internet med mobilen då det började kännas obehagligt. Hade lämnat dörren till rummet på glänt och tyckte det lät som att någon knuffade den så jag gick upp å stängde den. Såg en grå dimma eller skepnad kring väggen mot taket som svepte runt. Fick rysningar direkt stoppade då på musik på mobilen. Jag surfade ungefär en timme, tänkte prova sova igen. Var inte trött och så var det för varmt men provade att blunda. Jag han blunda i 2 sekunder när nåt blåste mig i ögat, hörde t.o.m. när luften blåstes ur någons mun. Jag flög upp ur sängen det kändes som att jag ställde mig i någon. Kändes overkligt, rysningarna, skräcken och känslan går inte att beskriva. Sprang till kompisens rum, såg bara en kläd hög. Står han på balkongen tänkte jag och gick in i hans rum. Då smälldes dörren igen bakom mig, kändes som att hjärtat skulle stanna. Öppnade dörren som var ganska tung. Jag hann bara just ut så smällde den igen sig just bakom mig igen. Var livrädd så jag sprang nerför trappen och ut på gården tittade på klockan. Den var 23.25. Ser kompisen komma i kalsonger, han hade varit å pissat. Berättade vad som hade hänt, men han trodde inte och skämtade bara och sa att det säkert bara var hans döda mormor och skrattade lite. Jag kunde absolut inte gå till övervåningen igen. Tog en promenad och efter gick jag och slog på tv och lade mig på soffan på nedervåningen. Kände direkt obehag bakom mig där trappan låg. Var "iakttagen" hela natten. Dom gånger jag ville sluta ögonen började det genast leva om. Jag hörde skrapljud från det rummet jag hade sovit i innan och stolar flytta sig. Var verkligen obehagligt. Vågade inte somna så jag vakade tills dom andra hade vaknat. Sen på dagen gick jag och hämtade mina saker som jag inte hann få med ner natten innan. Prövade putta igen dörren till kompisens rum, men det gick inte man var tvungen att trycka igen den hårt. Samma sak med balkongdörrarna öppna både nere och uppe. Så det kan inte ha varit drag. Gick mot mitt rum. Det kändes fortfarande väldigt konstigt där uppe. Titta vad klockan på klockan som var en digital väckarklocka, tiden stod på 23.25 och blinkade vilket var den tiden allt hände på natten. Rysningarna ilade i hela kroppen. Sen nästa kväll la jag mig på soffan på nedervåningen med huvudet mot tvn istället för mot trappen och kunde somna direkt. Hörde inte heller nå ljud resten av natten. Men det var konstigt. Vi var där i en vecka men allting skedde på första natten sen hände det inget mer, förutom att jag inte gillade trappan, det var nånting med den och hela övervåningen. Och kanske lade jag mig på nåns plats i sängen?

det har hänt lite saker runt omkring mig och i min omgivning som jag inte kan förklara riktigt men en sak är säker det är att jag alltid har trott på spöken. det första som har hänt mig hände för många år se jag var väl åtta bast som max och skulle gå hem från min kompis, den snabbaste vägen är egenom en skog, man behöver bara gå lite egenom den och det mesta är upplyst, det var hyfsat mörkt men eftersom jag inte hade varit me dom något än så var jag inte rädd. när jag var på stora vägen som leder till ett slut på vägen där stigen in i skogen börjar såg jag klart och tydligt en kvinna med rött krulligt hår, nästan blåa ringar under ögonen och på sig hade hon en sån där som man får ha på sig om man ligger på sjukhus fast att den var mycket längre, och smutsig. jag fick ju panik och sprang därifrån efter mindre än en sekund men ändå så lyckades jag registrera hennes exakta utseende och jag minns det än idag. saker som inte varit skrämmande har också hänt mig och nu för tiden tycker jag bara att det är lite kul när mysko grejjs händer, t.ex: jag och min kompis var ensamma hemma, (mitt på dagen, fint väder, bara så att ni inte tror att jag försöker gar en riktig spök historia med mitt i natten oväder m.m) vi var i köket och gjorde någonting när pötsligt teven bytta kanal, och stereon (vi lyssnade på musik) hoppade flera hack. jag blev i inte rädd som sagt men min kompis tyckte inte att det var så kul. det har hänt massa konstigt men det konstigaste måste ändå vara när min mammas klocka försvann… min mamma har en klocka en dyr fin armani som hon är rädd om och vi var på landet och skulle ner och bada, så hon tog av sig den och la den på hylladn där vi lägger nycklar, mobiler o sånt skit. när vi kom upp var den inte där. vi letade över allt och sen så skulle vi hem så vi gjorde i ordning i våran stuga och åkte hem. vi var inte där på jätte länge men en dag när jag var där hos min mormor o morfar så var jag nera i våran stuga och där mitt på mammas säng låg hennes klocka. min mamma tror att det var hennes lilla syster som dog i cancer när hon var nitton som vill skojja med henne, och det r en anledning till varför jag inte är rädd för att jag tror att det bara är hon som hälsar på.

Nu ska jag berätta en sak om hände för ca 1 vecka sedan! Jag var hemma hos min morbror själv en eftermiddag när han var och tränade på gymmet. Jag hade precis ätit och skulle gå och sätta mig vid datan som är i vardagsrummet. Jag kommer ungefär halvvägs in i vardagsrummet då blomkrukan med en blomma i föll ner, jag stannade upp snabbt och kollade mig runt om, men det var ju bara jag här hemma? Iaf så gick jag och ställde upp krukan, som jag märkte var gjord av keramik, så man fick ju lov att ta i för att rubba den! Senare när min morbror kom hem berättade jag det hela för honom, och han sa att det kunde falla ner saker lite då och då från bokhyllorna och att det antagligen bara var morfar som ville ha sina saker på sitt sätt! Detta eftersom blomkrukan var hans först, men har gått i arv till min morbror, så han tyckte väl inte att den skulle stå där! 😛

När jag är hos min mormor så känner jag ofta att det är fler än bara vi som är närvarande hos henne. Men jag har inte tänkt på det så mycket mer. Sen en natt då jag sov hos henne vaknade jag av att jag kände att någon iakttog mig. Öppnade ögonen och såg en liten flicka stå precis vid mina fötter. Hon var i 12-års ålder och iklädd en vit klänning eller ett vitt nattlinne. Jag trodde att jag drömde så jag tände lampan och släckte den igen. Hon stod fortfarande kvar. Blev såklart skärrad och lite smårädd så tände lampan och läste en gammal veckotidning som låg vid sidan av sängen. Dagen efter så kollade jag igenom ett gammalt fotoalbum, och då såg jag denna flicka. Min mormor visste inte vem det var. Så än idag vet jag inte vem denna flicka är. Men hon såg väldigt vänlig ut. Har även fått reda på att ett par som bor i några hus längre upp på samma väg vaknade en natt av att det var ett antal människor av det andliga slaget som höll i deras fötter. Jag har inte sett denna flicka igen efter det, men jag vet att hon fortfarande finns kvar där. Det är första gången jag sett en människa från andra sidan, annars så känner jag mest av dem….. Men visst blev man lite skrämd

En morgon när jag och min 2 åriga dotter hade ätit frukost så skulle jag ploka undan efter oss och min spralliga tös sprang ut till balkongen som jag glömt stänga efter mig eftersom jag vädrar utt varje morgon ,när jag plokar in i diskmaskinen så ser jag i ögon vrån hur min dotters haklapp som låg i det lilla diskstället började lyftas uppåt och ner igen och jag hinner vända mig om när den sänktes så man blev inte räd utan blev fårvånad över vad man såg ,och man började uppmärksamma att tössen var väldigt tyst så man började direkt gå ut till balkongen som om instinkterna styrde på att det var där hon var ,vilket även stämde hon var på väg att klättra upp för en stol till räcket vilket fick mig att rysa i hela kroppen ,sedan dess har jag varit mycket extra nogran med att ha balkongen stängd vid frukosten. Och takar denna skyddsande som varnade i stundens alvar.

Detta är något min gammel mormor berättade för mig. Jo det var så att min gammelmormors pappa på puben. Och så hörde han historian om den hängda Soldaten. Det var så att någon gång år 1901 så var det en soldat som blev mördad på fälltet där dom bodde. Fört vart han strypt och sedan hängd. Det skulle vart på grund ut av svarsjuka. Det sades att man kunde se soldatens ande springa om runt på ängen om kvällarna. Men min gammelfarmors pappa trodde inte riktigt på det. Så han var gick han ner till fälltet för att testa den teroin. När han stod där så ropade han: Soldat kom fram din lymel. Efter att han ropade det några gånger som dök en svart gistalt framför honom. Han såg inte riktigt ansiktet men han såg att han hade ett stort retande leende på munnen. Och min gammelfarmors pappa var ju inte helt nykter( men han var inte full)så han började slåss mot soldaten. Men varje gång han slog ett slag mot spöket så försvann gestalten och dök upp bakom ryggen på honom. Efter ett tag när han hade hålt på så där så istället för att försvinna så slog spöket till honom så han svimmade. Efter ett tag kvicknade han till och då var det lite ljust ute. När han kom tillbaks till puben hade han en stor blåtira runt ögat och hans knogar var fulla med blod. Alla frågade vad han hade gjort och han svarade: Jag har just slagits med soldaten. Men ingen trodde ju honom. Vad tror ni?

Jag ska berätta en sak som hände mig när jag fortfarande bodde hemma hos min pappa. Detta är bara en sak utan många som jag har upplevt i över 5 år men denna gången blev jag väldigt rädd. jag låg och sov i mitt rum förra vintern och allt var tyst för att alla sov. plötsligt vaknar jag av att min dörr rycks upp och att en liten flicka med axellångt mörkt hår och vitt nattlinne tittar på mig från dörren. jag trodde att det var min styvmamma och frågade vad hon ville men hon bara tittade på mig och stängde dörren igen. jag tänkte inte mer på det och somnade om. dagen efter så frågade jag henne varför hon hade ryckt upp min dörr mitt i natten och hon tittade bara konstigt på mig och sa att hon inte hade varit uppe utan att hon hade legat och sovit.. sedan den natten hörde jag alltid steg utanför min dörr som gick fram och tillbaka men dörren rycktes som tur var aldrig upp igen. vi har även en hund och beter sig konstigt ibland och följer någon vid våran öppna spis och ut i hallen där mitt rum låg.. läskigt tycker jag…

När jag fortarande bodde hemma i vårat hus så hade jag mitt rum i källaren som låg precis under köket. Jag vaknade ofta av att köksskåpen och lådorna öppnades och stängdes och jag hörde steg från våningen över, fast det inte var någon hemma. när jag sedan gick upp för att kolla vad som lät så hördes det steg i trappan ( som är en spiraltrappa som går från tredje våningen ända ner till källaren) och det lät som om någon ramlade nerdför den. jag tyckte att det var väldigt obehagligt och tycker fortfarande inte om att vara ensam hemma även fast jag och min pojkvän har flyttat till en egen lägenhet för jag känner mig fortfarande iaktagen. När jag står i köket så får jag nästan alltid en känsla av att någon kommer gående från sovrummet och ställer sig bakom mig, då vänder jag mig om för att jag tror att det är min pojkvän, men det är ingen där. jag vet inte om det är någon som vill mig något för det följer liksom med även fast jag flyttade. en annan dag när jag var ensam i lägenheten så "ramlar" min pojkväns keps ner från hatthyllan och landar 3 meter bort från var den borde ha landat. Jag blir så frustrerad för detta har förföljt mig i över 6 år nu och jag kan inte få någon logisk förklaring till varför alla dessa saker händer. jag börjar ju tro att jag är knäpp, någon som känner igen sig?