Jag tänkte berätta om första gången då jag åkte till ericsbergs slott. Några vänner till mig hade hört om den såkallade pintorpafrun och hade varit där kanske två-tre gånger innan men aldrig sett något. Dem hade dock märkt av lite andra konstiga saker. I vilket fall som helst så blev jag väldigt intresserade av den här pintorpafrun och frågade om vi inte kunde åka dit. Så vi hörde runt lite med flera kompisar och till slut var vi två fulla bilar som åkte dit en regnig lördagnatt. Redan när vi åkte igenom allen kände jag hur det knöt sig i magen, jag kände mig riktigt nervös även fast jag var säker på att jag inte skulle se någonting. Våran bil var först på plats pga att de andra hade svårt att hitta. Vi åker bort mot slottsträdgården och tittar ivrigt in bland mörkret. när vi kommit bort mot en grind så reagerar dem där fram på att det var något ändrat med grinden, den hade inte sett ut så innan. Rätt var det var hör vi där bak hur dom börjar skrika där fram och två sekunder senare när jag tittar upp så står där självaste pintorpafrun bakom muren två meter ifrån bilen. Alla skrek utav bara den och vi backade snabbt med bilen i ren rädsla. Vi stannar med bilen och sitter och tittar vart hon tog vägen då ser vi henne gå alldeles sakta igenom trädgården. Det lustiga var att när man tittade bort för en sekund så kunde hon vara alldeles längst bort i trädgården men endå när man tittade på henne så gick hon så sakta så sakta. Jag kan nästan inte beskriva med ord hur det här var. Det finns ingen tvekan om att vad vi såg var ett spöke. Hon var klädd i hatt med sån där spets ner mot pannan, Någon svart blus med lite krås på bröstet, en hög svart kjol som dem ofta hade förr och så en vit sjal eller liknande som hon bar över axlarna. Hennes ögon var mörka, såg nästan korpsvarta ut. Samtidigt som dom såg tomma ut kändes det som hon såg rakt igenom en själv, så kände alla. Hon hade en bestämt min och hennes läppar gjorde att hon såg väldigt sammanbiten ut. Smalt ansikte men förövrigt kunde man inte se några speciella drag då hon var som kritvit i ansiktet. Håret var mörkt och uppsatt i någon sorts knut eller fläta. Hela hon omgav ett ljus som inte var mänskligt och genom att se henne vandra omkring i hennes trädgård i dessa gamla kläder kändes det som om man nästan förflyttades till den tiden, då hon faktiskt gick omkring där på riktigt. En sak är säker, två fulla bilar med folk kan inte alla se fel. Vi hade endå tur vi fick se henne under kanske en tio minuter en kvart och inte bara i någon minut och vi fick se henne rätt detaljerat.

Jag har inte riktigt trott på spöken innan det här hände men nu tror jag lite mer på dom iallafall.. Det började med att mina föräldrar skulle skiljas och det låg en lätt oro över hela huset och familjen. Jag min mamma och pappa skulle till ikea. När vi sitter i bilen påväg hem ringer det i mammas telefon och man hör min systers förtvivlade röst i luren. Min mamma försöker lugna henne och efter ett tag lägger båda på. Jag frågade vad det var som hade hänt och mamma berättade att min syrra (hon är 15 för övrigt) hade suttit och pluggat ensam i vardagsrummet och hört hur det mumlade på övervåningen. Som de flests försöker man komma på en logisk och vettig förklaring till det hela så hon fortsatte plugga. Efter ett tag började en papperspåse låta (ungefär som man nuddar den när man går förbi) för att försäkra sig sa hon till det som lät att låta henne vara för att hon pluggade. Strax efter det så började en plastpåse i vardagsrummet låta. Där hon sitter och pluggar. Hon säger igen till vad det nu är att låta henne vara. Hon har en marabouchocklad kaka i handen och några minuter efter hon sagt till så prassla. Då blir hon så rädd att hon ringer till mamma. efter ungefär 2 veckors uppehåll så börjar det igen. Den här gången blir jag och min kompis utsatta. Vi sitter i mitt kök och gör mellis. Helt plötsligt tystnar min kompis och frågar om inte jag var ensam hemma förutom min syrra som var i källaren vid datorn. Jag svarar jo? och då hör jag det också. Det dunkar från övervåningen som om någon min hylla dunkar i golvet.Vi blir ganska skärrade och springer ner till min syster. Men hon vill gärna vara ifred så hon säger att det nog bara var inbillning eller något. Så när vi är påväg uppför trappan igen så vänder jag mig om mot min kompis och säger till henne att springa tillbaka ner igen. Vi båda springer ner och jag sa till henne varför. Jag hade nämligen hört samma mummel som min syrra hört för några veckor sedan. så vi sätter oss i soffan i källaren med en massa kuddar och gömmer oss i dom (vi blev lite löjligt rädda där ett tag) men hennes syrra skickar upp oss igen och efter ha varit där uppe i ungefär 10min så hör jag hur någon hasar dig fram i vardagsrummet och säger det till min kompis och min kompis säger bestämt att nu tar vi våra grejer och går. Jag som inte har något emot det gör som hon säger. I efterhand tror jag faktiskt att det var min farfar som ville kolla att allt var okej eftersom alla i familjen var lite oroliga och så.. Men säker kan man ju inte vara 😉

Hej. Det jag berättar nu, är helt sant. På riktigt. Jag bor i en lägenhet, inte ny, men inte mer än 60 år gammal tror jag inte. En dag gick jag och tre kompisar hem till mig. Det hade aldrig hänt något konstigt hemma hos mig, men jag gillade ändå inte att vara ensam hemma, och det var vi nu. Jag och kompisarna satte oss i köket och åt mellis. Min ena kompis stod i hallen och klädde av sig jackan och skorna, som vi redan hade gjort. Mitt rum ligger bredvid mammas och pappas, och mitt emot hallen. Men vi sitter i köket och en är i hallen. Helt plötsligt ser kompisen i hallen en kort figur gå in på mitt rum, och har kommit från mina föräldrars. Hon går emot mitt rum och misstänker att det är ena kompisen som sitter i köket, som har gått in på mitt rum, hon ropar på kompisen men ingen svarar. Hon går in på mitt rum, men ingen är där. Hon kommer till oss i köket och frågar om vi har varit inne på mitt rum. Vi svarar nej, men hon berättar inte att det var en kort svart figur som gick in på mitt rum, så vi tänkte inte på det. Nästa natt när jag skulle sova, satt mamma och pappa och tittade på tv i vardagsrummet som ligger en bit från mitt rum. Men ändå hör jag någon i mammas och pappas rum. Först låter det som om någon hasar sig ut från att ha legat under deras säng, sedan som om den ställer sig upp och till slut börjar dra ut lådorna i deras byrå. Men jag hör att de sitter och pratar i vardagsrummet. Sedan ser jag en svart figur korsa mitt rum och ställa sig vid min fotända och stirra på mig. Jag är helt blickstilla hela tiden, och känner den här energin. Jag kan knappt andas, men efter en stund lättar trycket och "skuggan" försvinner. Det här går på bara typ 10 sekunder, men det kändes som en evighet. Jag berättar det för mina kompisar, och kompisen som sett någon komma in på mitt rum säger att det var precis så hon såg och kände det. Sedan dess sover jag på min lillebrors rum, men där har jag börjat höra någon gå fram och tillbaka utanför hans dörr, och det är vid 3-4 på morgonen. Oftast när jag är ensam hemma med kompisar, känner vi oss så förföljda och iakttagna att vi måste gå ut. Jag har jättesvårt att vara helt ensam hemma efter det här. Det här hände för bara några veckor sedan, och jag är 10 år och livrädd när jag är på mitt rum. Jag skulle gärna vilja att någon kommenterar om vad jag kan göra, för just nu kan jag knappt vara på mitt rum med en dator själv utan att darra och känna energi. Det kan bara vara att jag på morgonen går in på mitt rum för att hämta ett par strumpor, så känner jag energi. Det är jätte jobbigt. Någon som har en lösning om hur jag kan få bort "skuggan" ???

När jag var mindre hände saker som jag aldrig fick svar på varför. Det hände ett antal gånger när jag var liten och på något sett önskar jag att det skulle hända nu med. Första gången det hände var det i min gamla skola mitt på eftermiddagen. Alla barnen hade gått hem men som jag minns det skulle jag tillbaka och hämta någonting. Påväg in i en korridor känner jag mig plötsligt väldigt osäker och efter några sekunder hör jag en svag röst ropa mitt namn (jag lovar att jag hört denna röst innan) Jag skrek och skrek men jag fick inget svar. Sen dess var jag aldrig i skolan själv. Andra gången det hände var ungefär 1,5 år senare. Det var kväll och kyligt. Jag var ute i ett stall och borstade en av hästarna. Bonden hade redan gått in för att äta men jag ville borsta färdigt hästarna. Det var tyst och halv mörkt bara en avdelning var tänd. De ända man hörde var hästarna när dom åt och när tjedjorna drogs mot gallert där kona stog. Plötsligt utan anledning vänder sig alla hästar om och stirrar ut mot en öppen en dörr som leder in till den mörka andra foderavdelningen. Jag ryser i hela kroppen och den kalla tystnaden går igenom kroppen på mig. Plötligt hör jag ett duns från foderavdelningen och ännu en gång hör jag denna svaga rasliga rösten ropa mitt namn gång efter gång. Livrädd springer jag ut ur stallet slänger borsten på marken och springer in mot huset i mörkret. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men ändå kunde jag inte berätta det för bonden. Sen dess ryser jag när jag går in i foderavdelningen och går aldrig mera ut i stallet själv efter det har blivit mörkt. även om detta var ca 7 år sen är jag fortfarande livrädd för just den avdelningen.

Jag skulle natta min dotter Moha en sommar natt, jag började känna mig lite illa till mods med ryggen utåt rummet, det var som om det var någon som iaktog mig hela tiden. Jag tänkte att det inte var något att bry sig om, så jag vänder på mig och kramar om Moha och försöker slappna av då känner jag hur det blåser på min rygg, på min ena skuldra, en fläck på 15 cm och det varar i kanske 4-5 sekunder, det blåser ganska hårt oxå. Jag har bara bh och byxor på mig och täcket har jag en liten bit ner på ryggen så jag känner det så tydligt, det är inte första gången det händer. mvh elaine

Härom veckan var jag hem till barnas pappa, jag gick förbi garaget på väg in när jag slänger ett getöga över axeln åt höger, då ser jag siluetten av en vuxen person som har hängt sig i eken, som sträcker sina grenar över en del av pannrummet som sitter ihop verkstan. Jag talade med mina vänner om det jag hade upplevt och dom tror att jag såg vad som har hänt någon gång förr, och det är ingen hemlighet att det spökar är så det kan nog vara så

Sitter i min säng just nu pga av en dröm. Det värsta är att jag inte riktigt sover, bara nästan! Men iaf.. Jag hör hur låset på ytterdörren låses upp, sen börjar nåt dra i mitt täcke. Jag försöker hålla fast det. Jag vänder mig mot min kille å ser hur nåt drar i hans ben, jag blir livrädd å försöker väcka honom men går inte. Försöker även ropa hans namn, men får bara fram ett tyst mummel (ungefär som om nån håller för munnen lite lätt).Men iaf.. sen känner jag hur nåt börjar dra i min fot…Jag blir livrädd å börjar skaka på mig själv för att väcka mig… det tar nåra sek, sen är jag vaken. Jag tittar på killen, som sover lugnt och sen kollar på hur långt ner jag ligger, men ligger kvar på samma ställe som jag la mig på. Jag väcker killen å berättar om detta, vilket slutar med att han inte heller kan sova. Jag tycker detta är jobbigt då detta hänt en gång tidigare, men den gången var det en liten gubbe som stog brevid min säng å lyfte mig ovanför sängen m monsterlikt ansikte. Även den gången väckte jag mig själv. Men det va fler år sen. Vad vill dom mig? Är fortfarande rädd… Kommer inte somna förän de blivit ljust.

Jag och en kompis var ensama hemma hos mig. min mamma jobbade natt, vi satt i vardagsrummet och "chilla" plötsligt hör vi ett svagt ring på dörren vi kollar men ingen där.. Vi springer återigen in till vardagsrummet (lite rädda) sätter oss i mammas stora dubbelsäng pratar lite. Sen ska min kompis in in i rummet brevid (mitt sovrum) för att hämta "accesoaren" då hon ropar på mig Julia!? kom fort! jag kommer snabbt till rummet jag ville inte gå ensam genom hallen. Luften i rummet är plötsligt mkt tung och det blir jobbigt att andas (men luften bara en stun tidigare hade varit mkt klar och frisk). Vi kännde oss "iakttagna" en mkt obehaglig känsla lågg på lur. Vi gick snabbare ut ur rummet bestämmer oss för att vänta en liten stund. Men då hör vi ännu en svag ringning på dörren, men ingen där vi går in i mitt rum för ett nytt försök. Men mitt på mitt bord står en ganska stor avlång burk (som en papperskorg) plötsligt faller "den" ner mot golvet i en hastig smäll. Vi blir klart rädda och träder inte in i rummet under resten av kvällen….. vi/jag har hört plingningar/knackningar felr tillfällen men ingen där……. har någon en egen teorri vad som hänt? jag lovar mystiska saker i mitt rum har hänt men jag tror till 100 % att mitt rum är hemsökt husen där jag bor är mkt gammla

Vi har poltergeist (bullerspöken) här hemma, ljuskronorna å kätting i stallet å många andra saker gungar, dörrar flyger upp, kyla, lukter, sfärer, skuggor jag har hela tiden anat att det alltid har varit "något" el "någon" men inte vetat ex vad, men jag ser olika typer av skuggor stora som små och orber å jag känner olika lukter, en gång så kände jag lukten av unken gjord källare när jag gick igenom vårat garage el om jag sitter vid datorn så känner jag helt utan anledning lukten av fimpar det känns som om det står en stor askopp under näsan på mig. Jag åkte för at hämta min hund en gång för han hade rymt, så vänder jag och kör hem igen så kanske 30-40 m från våran infart så sveper det den största av alla skuggar över vägen mitt framför bilen den är säkert över 2 m hög å 1 1/2 m bred å den är över på andra sidan på 3-4 sek men den var läskigt som bara den för 2 veckor senare dog han som vi köpte huset av som vi bor i nu…. mvh Elaine

Min familj har genom åren varit med om mycket kusliga, oförklarliga och ibland helt vidriga företeelser. Jag talar om saker som är anknutet till andevärlden och allting annat bortom vår värld. Men det jag ska berätta nu är emellertid ingenting otäckt, men lustigt är det likväl! För ett antal år sedan hade min mamma och min bror åkt till Stockholm, och de hade bland annat tittat på vår gamla lägenhet i Norsborg. När de hade tittat klart, så beslöt de sig för att dra sig tillbaka till Stockholms Centralstation och ta tåget hem. Väl på Stockholms Centralstation blev mamma förvirrad och tappade bort sig. Hon drabbades av en smärre panikattack och de irrade runt utan att veta åt vilket håll tåget gick. "Vad i all världen ska vi göra? Vi kommer att missa tåget!", sa mamma panikartat. Hon bad en tyst bön om hjälp. Plötsligt dök en mörk gestalt upp i ögonvrån, rakt upp ur ingenstans! Hon vände sig om och fick syn på en kortvuxen, mager man. Han var inte längre än 1,50, han bar en lång, mörk rock och en svart hatt och ansiktet såg ut att tillhöra en mycket gammal människa. Han såg kort sagt mycket lustig ut. Mannen tittade på mamma med de vänligaste ögonen hon någonsin hade skådat hos en människa. "Om ni ska till Örebro", sade han och lyfte upp ett benigt finger, "så ska ni åt det hållet". Han gav ytterligare instruktioner, pekade och visade var de skulle gå, och mamma drog en suck av lättnad. Just som hon var på väg att tacka honom, så var han spårlöst försvunnen! Det är omöjligt att försvinna så snabbt, särskilt med tanke på att han var en bräcklig, gammal man. Det rörde sig om en knapp sekund! Och vad som gör saken ännu mer egendomlig, var att centralstationen var helt tom under tiden som mannen stod där. Men när han försvann, så tycktes det som om människorna var tillbaka igen! Det kan ju också ha varit mamma, som blev så perplex över mannens uppenbarelse att det bara kändes så. Hur som helst: de gick åt hållet mannen sade att de skulle gå. De kom gudskelov rätt till slut: en HALV MINUT innan tåget gick så klev de på. De hade med andra ord riklig tur, tack vare att denne man hade hört deras konversation! Men vem var denne man? Fortfarande är detta en gåta och vi lär aldrig få svaret på den. Mamma tror att det var en förklädd ängel som antog mänsklig form, eftersom att mannens blick var så varm och hjärtlig. Ingen människa kan ha en sådan renhjärtad blick, som ängeln på Stockholms Centralstation hade!