Jag har alltid varit "the good girl" i skolan. Jag var alltid ärlig och öppen mot de jag brydde mig om. En dag så bestämde jag mig för att åka och hälsa på en vän i Vaxholm. Vi hade snackat flera år tidigare via Skype och sms. Vi hade varit kära i början av samtalen (vilket är väldigt vanligt). Några veckor innan vi skulle träffas så fick jag bilder för mitt inre hur hans lägenhet såg ut. Jag är så van vid det att jag inte bryr mig längre. Jag har alltid trott att det var en normal reaktion; att få former och färger som stämmer in osv. När jag åkte till honom så hade jag råkat öppna mig för mycket. Jag tog emot alla hans sköna energier och lät mig förtrollas av hans ord. När jag åkte hem så kände jag mig deprimerad av att han inte ville ha nåt seriöst. Det gjorde så ont i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vart kom tankarna från? Varför ville jag inte leva längre? Jag hade ju killen som vän och det var det som var det viktigaste. Jag var inte ens själv redo för nåt seriöst. Dagen jag kom hem så betedde jag mig underligt och jag berättade inte för mina nära och kära vad som hade hänt i Vaxholm. Min fysiska kropp ropade på mig att jag skulle få utlopp för mina känslor innan jag skulle få ett vredesutbrott. Min själ sa åt mig att vila och meditera. Jag vägrade göra något åt detta den här dagen. Jag gick och lade mig och sov bort allt. Dagen därpå så skolkade jag från praktiken och blev ordentligt osams med pappa. Jag märkte vid vissa tillfällen att min vanliga röstton hade förändrats och att jag hade blivit cynisk. Hur kunde detta hända? Jag brukar alltid berätta om mina upplevelser, men nu så var jag helt tyst. Min själ ropade hela tiden på mig att lugna ner mig, men min kropp åkte ut i skogen och fick mig att sitta kvar en lång stund. Något eller någon fick mig att ruva på en slutgiltig plan att avsluta mitt liv. Min vanliga empatiska förmåga var som bortblåst och jag struntade blankt i vad min familj skulle tycka. Vad fan hände? Någon styrde min kropp mot ett ställe som heter Djupeträsk i Oskarshamn. Det är en vacker sjö. Min hjärna tänkte hela tiden "ge mig ett tecken så ska jag inte göra något förhastat". Jag vet att man oftast inte minns något från besattheten, men det här var så tydligt och riktat mot mig. Svårt att förklara. Små detaljer har jag svårt att minnas. När jag cyklade mot Djupeträsk så körde jag först fel. Jag hade varit flera gånger vid sjön men nu så körde jag fel! Något fick mig att ignorera tecknet och till sist så cyklade jag rätt. Jag hade inte mycket varma kläder på mig och jag vadade ut i vattnet och lade mig på en stor kall sten. Jag ville bara ligga där och dö av kylan. Jag funderade ofta på att simma ut och bara vänta på att sjön skulle sluka mig. Jag låg där i flera timmar och frös så att jag hackade tänder. Min kropp bara låg helt stilla utan att jag kunde röra mig. Ja, på något sätt så kunde jag inte röra mig. Också svårt att förklara. Min själ ropade skräckslaget på mig "VAD I HELVETE GÖR DU?!". Min pappa ringde mig senare och jag svarade helt förskräckt att jag ville ha hjälp. Det hade redan börjat skymma och jag var stelfrusen. Jag är så glad att jag svarade! Något ljus gav mig styrka att orka göra det. Jag grät så mycket att jag inte visste om jag var arg eller ledsen. Jag ville bara åka hem och börja om på nytt. Något skrattade åt mig hela tiden. Någon ville förnedra mig inför mig själv. Både mamma och pappa åkte för att hämta mig. Den dagen glömmer jag aldrig. Den sm fick mig att göra detta ska få fan för att ha oroat min familj. Dela med er om ni varit med om nåt liknande. 🙂 Tack för att ni läste. Ni får tro vad ni vill, men den tjejen som cyklade ut för att göra något otäckt var inte jag. Jag vet hur jag fungerar och den Emma som kom hem från Vaxholm hade varit alldeles för öppen för alla energier. Den vanliga Emma skulle ha varit nöjd över att ha åkt så långt och att komma hem med mer livserfarenhet. Jag skulle ha varit lycklig.

Eftersom min familj bor i ett gammalt hus så har jag upplevt en del spökerier lite här och var. Men en sak som är obeskrivlig och konstigast av allt kommer från ett gammalt släktgårdsdiplom vi har på en vägg mittemot vårt badrum på nedervåningen. En dag pekade min syster på den väggen och där fanns det en döskalle med bokstäverna F A N under. Hur hänger allt ihop då? Jo, jag och min bror tog reda på var bosktäverna kom ifrån, så vi pekade på diplomet…Det var från tre namn längst ner. Vi plockade ner tavlan och allt försvann. När vi satte tillbaka diplomet på samma plats, kom bokstäverna tillbaka – men inte döskallen. Det är något som jag fortfarande går och funderar på. Varifrån kommer döskallen?

Hej, jag vill till en början berätta att jag absolut inte trodde på någon "aktivitet" what so ever, det är först de senaste 9 månaderna av mitt 30 åriga liv som jag inte fattar någonting. Vi är två om det det här, både jag och min sambo undrar, om någon kan förklara så snälla kommentera. allt började för nio månader sedan då våran minsta son sitter och pratar i sitt rum, jag går in där och han förklarar att det var en kvinna där inne..(livlig fantasi?) därefter följer en serie märkliga händelser – Nytumlad tvätt som är vikt och lagt i tvättkorgen är efter ca 30 minuter precis som man har tagit ut dom ut tvättmaskinen, (galen?) både jag och min sambo vikte den tillsammans. – ovanför min säng så ligger det 4 st böcker som handlar om våran släkt, observera att dom ligger ner staplade på varandra, hyllan är ca 1 meter bred, en natt vid 01 så kommer en av böcker farande ner på min sida och krossar en glas tallrik som står på mitt nattduksbord, min sambo flyger upp och säger ligg kvar, jag tar hand om det. då kommer bok nr 2 nerflygande, och jag hinner precis knuffa till henne så boken missar. jag har testat säkert 10 ggr att knuffa böckerna åt sidorna osv men inget resultat som visar samma som det som skedde då utan boken bara glider ner och lägger sig på sidan av högen. – det springer i trappan på nätterna och min sambo väcks av detta ständigt. – Katten är helskum, hon viker inte av en tum från min sida så fort jag är hemma, hon har vid ett par tillfällen satt sig ivägen och fräst åt mig när jag ska ner i källaren eller in till garderobsrummet, hon ligger ofta stilla och bara tittar på dörren. – Samma rum, så häromdagen så låg jag i badkaret och tittade ut mot garderobsrummet, det var bara jag, katten och hunden hemma, alla var i badrummet, då ser jag hur en garderob öppnas sig och dörren in till det rummet slår igen. Och sen det allra konstigaste i lördags vid 23:45 var jag ute med hunden, då ser jag en gestalt långt borta kanske 200 meter (belyst gångbana) sen kissar hunden i kanske 15-20 sekunder och när jag vänder mig om så står gestalten som nu visar sig vara en kvinna i ca 85+ ungefär 15 meter bakom mig.. hon går fram till mig och säger vilken fin liten hund du har, hon klappar hunden, jag önskar henne en trevlig kväll och sen vänder jag mig om, går ca 5 meter med hunden och vänder mig om.. då är hon ca 150 meter bort igen.. Jag börjar antingen bli sjukt paranoid eller så är det något annat, vad kan jag göra?

Detta är en jätteobehaglig sak som hände för några år sedan. Jag var med mina kompisar, ute i skogen och går en promenad, min ena kompis, vi kallar henne Josse kan se övernaturliga saker, som i detta fall då, döda djur. Efter att ha gått ett litet tag, så blir hon jätteledsen och orolig, vi andra frågar henne vad det är. Hon svarar inte, utan står och pekar på ett träd, Jag frågar henne försiktigt vad de är hon ser och hon svarar att det är en ung kille i 17 års åldern, som har på sig 1700-tals kläder. Han är sårad som om han hade varit i strid, och han pekade på mig. Jag frågade vad det var han ville. Och hon svarar: – Jag älskar dig. Jag har ingen aning om vem detta är. Så de känns lite konstigt..

När jag var liten så flyttade min familj in i ett mycket gammalt,stort hus,Det tog lång tid innan jag sov bra i det huset, konstiga saker hände i vissa rum och alltid när det var mitt rum men aldrig med mina syskon! Några saker som hände var: fotsteg på vinden som vi inte kunde förklara, det är endast sågspån där och man skulle fara genom golvet direkt! Dörren till kallgarderoben öppnades då och då, byggde om det till ett rum men ingen ville sova där, var alltid väldigt kallt där och man vaknade av att det var något i rummet! Jag blev mörkrädd som liten pga något brukade putta ned mig i trappan eller jag kände en hand på axeln när jag gick på toa! Ett sovrum fick jag besök när jag närmade mig tonåren utav ett spöke tror jag, flera gånger, jag vaknade på natten att någon stod vid dörren, såg aldrig ansiktet och den hade inga fötter eller ben!! Jag frågade om någon varit i mitt rum under natten men alla hade sovit!Nästa natt,lite närmare och så vidare ända tills sista natten jag såg den, vaknade av att någon drog i täcket och tittade upp, den stod vid fotänden men sa inget sedan försvann den och kom aldrig till baka! Ytter eller källardörren hade förmåga att låsa sig om man stod ute och rökte när jag blev äldre! Jag kan fortfarande känna eller se konstiga saker än idag! Efter att jag flyttat hemifrån har det inte hänt något mer i huset, kanske var det något som drogs till mig????Är inte rädd lägre som jag var när jag var liten utan tycker att det är fascinerande!

Jag vill dela med mig om något jag tyckte var väldigt äckligt, det var förra året i november. Jag har alltid fått kalla kårar av att vistas i min källare, än idag efter 12 år. Denna gången var jag och min kompis hemma ensamma hos mig och fixade oss inför fest. Från ingenstans hör jag hur dörren i källaren slår igen med sån kraft att vi blev riktigt rädda. Jag hade inga fönster öppna så det kan inte varit tvärdrag. Jag undrar vad det är med min källare och varför jag är så rädd för den.

Under den största delen av min uppväxt har det skett grejer hemma. (jag är bara 18 år, men har upplevt en hel del) Redan som två åring kunde jag se saker. Personer, som hade gått bort. Det sägs ju att barn är mottagliga, men det har liksom blivit mer med åren. I vårt hus förflyttas saker, skåpdörrar smälls igen, stolar dras ut (när man sitter brevid) steg i trappen hörs om nätterna, toaletten spolas av sig själv osv osv. Man ser massa svarta och vita skepnader flera gånger i veckan, och vindar sveper förbi och håret bara ställer sig. Ibland när jag ska sova känner jag att någon sätter sig brevid, och ibland känner man att någon stryker handen över pannan på mig. Med andra ord är det aktivitet. Men det sista året har saker utvecklats lite vad det gäller "min förmåga." När någon jag/min familj känner eller vet om ska dö eller att någonting allvarligt kommer hända, vaknar jag alltid av samma sorts knackningar i väggen. Alltid. Jag har även börjat känna på mig saker som kommer hända. Den senaste tiden har jag fått "syner". Det jag ser, inträffar ibland någon vecka senare, eller tas upp på tv dagen efter. Ganska scary om jag får säga det själv. Drömmer även sanndrömmar. Först trodde jag att det var fel på mig, men i min släkt finns förmågan. Och det utvecklas ju mer och mer, ju äldre jag blir. Vet inte vad jag ska göra?

Jag sprang genom skogen. Jag kunde känna djurets heta andedräkt mot min kropp. Den andades tungt och jag hörde hur de stora tassarna slog mot marken. Snart så skulle den ha fast mig och slita mig i stycken. Den skulle dricka mitt blod och sen yla mot himlen. Vargens ansikte skulle inte se så vackert ut då. Nej den skulle förvandlas till något hemskt. Något ohyggligt. Jag sprang tills jag inte orkade mer. Jag stannade upp och lyssnade skarpt efter något ljud. Men det var knäpptyst. Allt jag kund höra var mina egna andetag och skogens sus. Då hörde jag det. Ett skarpt ylande som skar genom skog och mark. Jag gömde mig bakom en buske och kikade försiktigt ut. Först så kunde jag inte se något men sen så såg jag något som låg vid ett träd. Jag gick lite längre fram med tysta steg. Tur att vargen var borta om det nu hade varit den. Jag var nära på att kräkas när jag såg vad som låg där sen så skrek jag till. Där låg en man. Han var väl i 30 årsåldern. Hela hans kropp hade blivit uppsprättad och ur hans ögon forsade det blod. Hans fötter låg lite längre bort. Konstigt nog men sen så fattade jag vad som hde hänt. Den stackars mannens kropp hade blivit delad och låg i två delar och hjärtat låg vid en mossklump. Det bultade än. Sen hördes ylandet igen.

Det började i 3an på gymnasiet. Jag började 3an 2004 och är nu den 30 oktober 2010 24 år gammal. Jag var 18 år gammal och det är 6 år sedan. Egentligen började det sommaren 2002 men det hade jag ingen aning om då. Det var först i 3an som jag märkte något. Ingen som jag har berättat för eller som har läst om det på ett internetforum bryr sig. Det är bara jag som tycker att det här är intressant. För mig är det obegripligt, det är min lilla förbannelse. Ibland gör jag ett nytt försök att nå ut övertygad om att det var jag som inte varigt tydlig tidigare. Men det är så att jag har ingenting annat för mig. Jag skrattar åt er och ni skrattar åt mig. Men det är jag som är schizofren. Så att säga. Jag vill be om ursäkt och förlåtelse för en sak. Den här historien kan kopplas ihop med en hel del sjuka åsikter presenterade på oförskämda sätt. Åsikterna finns ute i cyberrymden. Jag tar förstås avstånd från dessa eftersom jag är något sundare idag. Det är nämligen inte omöjligt att det här uppmärksammas. Eller det är väl precis vad det är. Vad vet jag. Nu till en tidsresa tillbaka 6 år i tiden då jag bara var 18 år gammal. Då gick jag i tredje ring eller med andra ord sista året på gymnasiet. Denna händelse är kanske min favorit så häng med i svängarna. Jag läste kursen Svenska B i persiod 1 och 2. Läsåret på den skolan är indelat i 3 st lika långa perioder. Varje kurs utgör ett block men det kan hända att en kurs på minst 100 poäng förläggs i två block samma period. Ett block innehåller 50 poäng. Svenska B är 100 poäng. Har för mig att varje poäng ska motsvara en timme lektionstid typ vilket i skolan värld kan var 40 min. Någon måste säga det, lägg ner grund- och gymnasieskolan. När barnen känner sig mogna och motiverade låt dem börja direkt på högskolan eller yrkesutbilning eller arbetslivet. Det är den enda rättfärda modellen. Vidare ska förstås högskolan o.s.v. ordnas på ett korrekt sätt. Imorgon är det halloween, spännande. Så passande nu när jag ska berätta min första upplevelse. På svenskan skulle vi elever hålla tal, en retorikövning. En rekommendation vi fick av läraren var ett inleda våra tal provocerande. För att få publikens uppmärksamhet. Jag inspirerades av rådet och började fundera. Vad är provocerande. Efter en liten stunds betänketid hade jag fått mig en ide. Jag var ateist eller agnostiker på den tiden men iden var att hålla ett religiöst tal. Vilket för mig betydde typ en kristen fanatisk predikan. Så blev mitt val, jag skrev ned en sådan eller rättare sagt en första del. Men du förstår det här är en verbal övning. Det räcker inte med bokstäver. Jag behövde öva på talet högt. Men jag ville inte göra det när någon kunde höra. Tänkte bara passa på att säga att jag kan göra ett lögndetektortest och minst en person har vissa minnen som bekräftar mina egna. Hurvida han ställer upp på ett test vet jag inte. För att kunna öva på predikningen utan att någon hörde tog jag med mig talet ut. Ut på en hundpromenad. Det är nu det börjar hända saker. Det var sent på kvällen eller natten. Det var mörkt ute och höst eller vinter. Det är bara 6 år sedan men mycket har hänt sedan dess. Så sent som jag var ute är det öde där ute. Jag bor fortfarande på samma ställe. Det hände alltså ett eller ett par tre stenkast från där jag sitter nu. Det fantastiska med den här händelsen är att ingen efter 6 år har reagerat. Och antagligen inte du heller. Varför skulle du förhålla dig på ett likartat sett till händelsen som mig. En allvarligt mentalt sjuk och störd person. Det är min unika vanföreställning inte sant. Du som alla andra kommer väl inte ens förstå vad som är grejen. Jag började predika samtidigt som jag promenerade. Jag kunde inte texten utantill så jag höll upp mina anteckningar så jag kunde läsa dem. De enda lamporna i min absoluta närhet var gatlampor. Jag hade inte mycket mer än börjat förräns det hände något. Gatlamporna framför mig slocknade. Gatlamporna bakom mig lös fortfarande. Så fort strömmen gick stannade jag. Jag stod still där jag befann mig när strömmen gick. Det var någonting speciellt med den position som jag hade hamnat i med fart. Jag hade en viss fart eftersom jag sakta promenerade framåt. Det speciella med min position var att den var under en gatlampa. Den sista av de lysande gatlamporna. Då fick situvationen min uppmärksamhet. Jag fortsatta längs trottoaren. Under de släckta gatlamporna, som så att säga svävade med stöd av stolpar mitt över trottoaren. Trottoaren och de släckta gatlamporna slutade på samma ställe. Vid ett valv till en kyrkogård med en gammal anrik kyrka. Det var allt för den dagen men det var bara början på min resa.

Jag åker till Gotland varje sommar med min familj. Vi har två sommarstugor ute på landet. Varje gång vi åker dit så får jag en underlig frid i själen. Både Gotlands historia och utseende får mig att bli så avslappnad. Jag har spenderat alla somrar som varit i mitt liv där. Den här sommaren så var det extra jobbigt. Det hände för ett par år sedan. Jag hade en stark social fobi och dissade min familj när dem skulle åka till stan. Som jag alltid brukade göra så satte jag mig framför en film ensam i den ena stugan (farmor och farfar bor i den andra). Jag tittade på "Jaws", trots att jag är så fruktansvärt rädd för hajar. Jag hade sett ungefär halva filmen. Jag satt i en fåtölj och kaffebordet stod en halvmeter ifrån mig. Plötsligt så fick jag en impuls och vände mig om mot bordet. På bordet så stod det en LDB-flaska (ni vet, en sån där mjukgörande kräm)och som ni kanske minns så var just den flaskan väldigt smal? Anyway, när jag vände mig om så skakade den som om någon stött till den. Snacka om att jag blev fundersam! Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte just då, men när jag vände mig mot Tv:n igen så såg jag hur något stort vitt flög förbi fönstret framför mig. Först trodde jag att det var en fiskmås, men brukar de vara så stora? Nu sköljde paranoian över mig. Jag sprang in till farmor och farfars stuga för att kolla ifall någon av dem hade vita kläder. Farmor brukar vara ute och fixa i rabatterna ibland, så där drog jag första slutsatsen. Nepp, inga vita kläder. Nu kunde jag inte låta bli att bli skrämd. Jag sa inget till farmor och farfar. Inget till min familj heller. Så var det med det. 🙂 Det är inte alls konstigt att den där stugan är hemsökt då och då.