i kapellet,jag ville inte gråta,för att jag vet ju var denne släkting är nu,och har det..o jag vet inte om jag e knäpp,men en röst i huvet sa typ;lägg av nu karin,du vet att du ej behöver gråta,och jag stoppa det,och så var det flera gånger,fast lite olika svar.och barna grät inte heller.jag tror att de kommigt långt i sitt tänkande,fast de e små.hur allt går till då,och med det på andra sidan….hemma…hur underbart det är där,allt e harmoniskt o inget ont finns det,och att vi väntar på varann,om vi lovat det,den som går bort först….det är min tro,och jag vet egentligen att det e så,och vill ju gärna att mina barn ska tro på det,om dom vill.det gör oxå allt enklare när någon går bort,även om det för stunden e jobbigt….men vad jag ville ha svar på var,om jag bara svara mej själv då,eller om denne verkligen komuniserade telepatiskt med mej?tack än en gång…

Hej! Det du hörde var den som gått bort och det var inget du inbillat dig. Det är åxo din hjälpare som talat till dig och mitt råd till alla är att lyssna på "den inre rösten"! Det är våra guider och hjälpare som står på vår sida. Du tror som jag och jag känner en tröst i att det är så och låt barnen själva komma på vad de tror på då de funderar på mycket men det som ger dem trygghet är bäst. Min son är 12 och han har mycket konstiga funderingar ibland men då han är synsk han åxo så har han egna svar som gör honom trygg. Evy