Min son ska separera sig, mot sin vilja. Nu undrar jag om det kommer att gå bra för han. Han har en son på 4.5 år.
Tack för svaret.

★  Fråga besvarad 2014-01-20

Hej! Jag vill bara publicera denna insända frågeställning insänd i mitten av november 2013 då jag såg att det inkommit en ny insänd fråga kring samma situation.

Det finns anledningar till att jag inte svarat på just detta och det har att göra med att jag ogärna svarar på relationsfrågor och speciellt om det gäller en tredje person. Det vill säja…frågan är inte ställd kring den som sänt frågan utan kring en annan eller tredje person.

Jag förstår att du som moder är orolig över din son men det vanliga misstaget vi gör som mödrar eller som människor överhuvudtaget är att vi inte är riktigt objektiva när det kommer till våra egna barn…hur små eller stora de än är. Du skriver att din son ska separerar sig…mot sin vilja…och jag svarar att det är aldrig  bara en persons “fel” att ett förhållande eller äktenskap inte fungerar. Man är två även om det alltid tycks vara någon som anser sig vara skuldfri.

Det blir svårt för mig att ge några råd då allt som händer din son är sådant som ingår i hans liv av lärande och inget som sker i hans liv eller någon annans liv heller för den delen …sker av en slump…. det finns en orsak och verkan till allt i livet och allt som sker har en mening…

Det handlar om att lära sig genomleva och uppleva olika svårigheter i livet och växa som människa och i sin ande.Och din son måste göra samma resa i lärande som alla andra människor.

Och det handlar om att för dig som mor och som den omhändertagande person du är, låta honom klara av sina utmaningar på egen hand.

Vi vill gärna skona våra barn eller bära deras smärta eller försöka trösta och fixa och trolla i vardagen…men …det funkar inte så…livet funkar inte så…

Det du kan göra är att låta din son ta ansvar för sin egen smärta och låta honom ta ansvar för sina egna handlingar och framförallt låta honom hitta sin egen väg att gå genom denna tid av skilsmässa och låt honom göra detta. Det finns lärande i detta och om ca 2-3 år så kommer också du att se det jag ser…nämligen att han lärde sig något och det fanns något annat som växte fram ur det hela… Han växte som person och pappa och…har lärt sig av sina misstag till nästa kvinna som kommer in i hans liv i framtiden.

Så bara var ett stöd och en trygghet men …låt honom hantera sin smärta själv.

Du kan inte hjälpa honom bättre än att låta honom ta ansvar för sig själv och sin egen smärta och försöka vara neutral och istället lägga energi på ditt barnbarn. Och du kommer se att det bemötandet från dig faktiskt hjälper honom att mogna och växa som människa,man och pappa.

♥

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

Har fortfarande inte hittat mina dörrnycklar kan man kanske få ett tips var man ska leta har vänt upp och ner på allt här

★  Fråga besvarad 2014-01-20

Hej! Jag kan förstå om det är frustrerande ifall du inte hittat dina dörrnycklar ännu men det är svårt för mig att hjälpa eller ge några förslag då just detta att hitta borttappade ting av materia inte är min grej.

Vi talar om att hitta ett föremål som inte har någon livsenergi på samma sätt som människor,djur eller växter har. Visst det finns alltid en form av energi avtryck då allt i grunden är atomer och energi i rörelse…neutroner,protoner,elektroner,kvarkar etc…även dina bort tappade nycklar…

Men för någon som inte har det som gåva att hitta borttappade föremål så blir det som att söka en nål i en höstack eller…finna ett specifikt gruskorn i en oändlig strand av vit sand…

Jag bara försöker att förklara hur jag uppfattar förmågan eller gåvan att finna saker eller döda ting, föremål. Det är inte bara att zooma in…utan krävs att personen har just den mediala gåvan.

Jag har har inte den gåvan. Tyvärr. Vissa är jätte duktiga och en stor eloge till dem.

Det enda jag kan se är en röd stickad vante på en hylla och det finns någon form av halsduk eller schal av prästkrage  eller blomman daisy kopplat till detta. Och vad i hela friden DET har med dina nycklar att göra har jag ingen aning om!

Men jag bara slänger ur mig det jag ser och hoppas att du redan har hittat dina nycklar!!!

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

Hej!

För någon dag sen så fotade min kompis mig med blixt, rummet var mörkt eftersom vi kollade på film. I bakgrunden kan man klart och tydligt se ett ansikte och jag börjar oroa mig, detta har hänt en gång innan och då fotade jag en bild på mig själv sedan jag var liten och mitt ansikte reflekterades i fotot och jag blev vit i hela ansiktet med blåa ögon (har bruna) och det syntes väldigt mycket.

Folk tror att jag har redigerat dit ansiktena men det har jag inte, är detta något jag behöver oroa mig över? Många av mina vänner tror att jag är hemsökt och jag har på senaste tiden börjat bli räddare för att något ska hända.

★  Fråga besvarad 2014-01-20

Hej!

Nu har jag inte sett de fotografier som du nämner och det blir lite svårt för mig att “se” vad det är du ser och försöker att förklara för mig även om jag har mina aningar.

Men nej jag känner inte att detta är något som du behöver att oroa dig för och inget av dessa fenomen handlar om att du är hemsökt eller något liknande utan jag får känslan av helt andra saker som du kommer att förstå mer av när du blir äldre och lär känna dig själv bättre. Då kommer många av de här underliga fenomenen du upplever  nu, att förklaras  för dig

…av dig själv…

Så bara var den du är,lev och njut av livet. Fortsätt vara nyfiken som du redan är och bara var den du är så kommer allt att falla på plats för dig senare i livet.

Och nej jag försöker inte att vara kryptisk eller tala i gåtor utan jag bara känner att jag vill avdramatisera det hela då det inte finns någon som helst anledning  för dig att vara orolig och du borde säja åt dina vänner att sluta prata så mycket strunt. Du är inte hemsökt. Allt är som det ska vara.

Sköt om dig!

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

~Sometimes your heart needs more time to accept what your mind already knows!~

Hej, sedan i november månad har mitt liv varit en resa av känslor. Jag har varit glad, arg, ledsen, deprimerad, och mer till det. Allt för att för många saker har hänt mig på senare tid, och det tycks aldrig ta slut. Jag vill veta om detta kommer ta slut någon gång och hur mitt liv kommer bli, om det blir bättre detta året än det ha varit året innan.

Jag önskar bara att det kunde stanna upp så jag kan lugna ned mig och rätta ut allt, men jag får bara mer ont psykiskt och även fysiskt och mår skit över det.

/Johnny

★  Fråga besvarad 2014-01-20 

Hej Jonny!

Jag skulle kunna försöka skriva en massa ” uppmuntrande ord”  med  innehåll av” ljus och kärlek” och tusen andra variationer som bara får en att må ännu sämre än vad man redan gör…för vad hjälper det att höra “andliga personer” hinka tonvis med ljus och kärlek propaganda över en när man sitter där mitt i skitet och UPPLEVER all smärta både rent psykiskt och fysiskt.

Jag kan säja dig…det hjälper inte ett jäkla dugg utan får en bara att må ännu sämre och känna känslan att “det måste vara fel på mig”…men jag kan berätta något för dig Jonny…

Vad du än hör eller uppfattar från andra människor runt omkring dig som tror sig veta bättre med alla sina tusen goda råd  kring saker de själva aldrig har upplevt eller ens kommit i närheten av att uppleva…så kan jag säja dig…du kommer att klara detta.

Hur vet jag det? Därför att jag känner från din själ att du är en människa som valt “the hard way” när det gäller att lära sig saker. Och du är vad jag brukar kalla en krigar själ.

“Life is a school where you learn how to remember what your soul already knows”

Jag kan känna din smärta. Jag kan känna hur den tär på dig och gnager i benen som en mardröm som aldrig tar slut. Men jag kan också känna att detta formar dig ♥och denna  livserfarenhet som innehåller hela registret av “skit och jävelskap “kommer att bli det avgörande som får dig att formas till  just den person som du inom dig vill vara och är tänkt att vara i detta livet. Man kan säja att livet i sig har målat in digi det berömda hörnet…där du tvingas till att tänka och göra val. The hard way…

Det kommer vara detta du upplever  i nuet…skitet…som kommer få dig att göra de avgörande stegen och valen att göra det du vill göra med ditt liv och bli den du vill vara.

Jag kan inte säja när det kommer att ta slut då mycket beror på dig själv och hur envis du är i dig själv och hur länge det dröjer innan du slutar att kämpa emot dig själv…Jag kan förstå om detta låter helt galet…men det är det svaret jag kan ge.

Jag fann några citat som jag tror du kan känna igen dig i.

Håll ut!

Jag tror på dig!

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

~Peace

It does not mean to be in a place where there is no noise,trouble or hard work.

It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart~

~♥ ~

~Sometimes the strongest among us are the ones who smile through silent pain, cry behind closed doors, and fight battles nobody knows about.~

~♥ ~

~Sometimes falling flat on your face allows you to see things from a totally different perspective~

~♥ ~

 ~…and once the storm is over you won´t remember how you made it throught, how you managed to survive.

You won´t even be sure,in fact,whether the storm is really over.

But one thing is certain.

When you come out of the storm you won´t be the same person who walked in. ~

Tack snälla för ditt svar.
Och JA, du vet precis hur jag känner mig dvs. fruktansvärt TRÖTT TRÖTT TRÖTT osv. även om det ljusnat lite så är det fortfarande enormt mycket med förväntningar om vad jag ska göra och hinna med och ställa upp och göra och det är först och främst en person som är mycket duktig på att få mig att känna att jag inte gör tillräckligt.
Jag bor ju “bara” i en lägenhet och inget jobb så jag har all tid i världen att jag sen inte mår bra vare sig fysiskt eller psykiskt är sällan något han tar hänsyn till utan förväntar sig att jag ska ställa upp närhelst han vill så något eget liv det har jag inte tid med.
Att han sen jämt klagar på min son är också fruktansvärt jobbig för jag äskar min son, han är en underbar person som aldrig svikit mig utan alltid funnits vid min sida så höra hans egen morfar klaga som han gör det gör enormt ont, jag bara önskade att han ville se hur han vill och försöker ställa upp och hjälpa till men det gör han inte. 🙁

Sen vill jag tacka dig för tipset om boken, jag ska spara det men fn. har jag ingen ro att kunna läsa någon bok och jag har nu insett att så länge jag inte kan få lugn och ro så finns det ingen plats för en hjärtevän i mitt liv utan jag får fortsätta som i dag och försöka på något sätt komma på hur jag ska lyckas få en bättre inkomst så vi kan överleva utan att behöva vara livrädda för utgifter.

Fast varje dag börjar jag med en önskan om en förändring i mitt liv så min älskade son och jag kan få uppleva äkta kärlek och trygghet.

Tack för att du finns EeWee, du är guld värd.

Kramar från Mimi

★  Fråga besvarad 2014-01-20

Hej Mimi och tack för dina ord.

Jag tror på dig och hoppas att du också gör det en dag…tror  mer på dig själv och din egen förmåga att förändra ditt liv och vara den du är och vill vara.♥

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

~Your dream doesn’t have an expiration date.

Take a deep breath and try again.~

~♥ ~

~Always Remember That No Matter,

How Useless You Think You’re,

You’re Still Someone’s Reason To Smile.~

~Sometimes you have to stop thinking so much and just go where your heart takes you~

Hej min son gick bort den 1/1 2014. 4 månader gammal. Jag hoppas innerligt att det finns ett liv efter detta. Men jag har aldrig trott på något och har aldrig sett eller känt av att det finns nått annat än jag.
Finns det några vetenskapliga bevis på att spöken finns?

För jag tänker finns spöken så borde det finnas en andra sida.

Tack på förhand

★ Fråga besvarad 2014-01-20

Hej medmänniska!

Efter att ha haft paus ett tag  från  frågespalten  så börjar jag med att svara på denna insända fråga och det kan inte bli mer mänskligt än såhär.

Du har alldeles nyligen förlorat ditt barn och frågar mig efter “vetenskapliga bevis för om det finns liv efter detta.”

Och jag kan bara svara helt ärligt utifrån hur du frågar ” Nej” Det finns inga vetenskapliga bevis eller vetenskapliga medicinska forskningsmetoder för att bevisa att det existerar ett liv efter döden.

Men trots att det idag inte finns klara tydliga vetenskapliga bevis för att livet fortsätter efter döden så är jag i min tro baserat på upplevelser och iakttagelser ändå så övertygad i mig själv att det finns något mer än denna existens vi känner till här och nu. Jag har upplevt för mycket speciellt och outstanding för att bortförklara det som ren nonsens men …kan jag bevisa det vetenskapligt…nej det kan jag inte.

Sedan om det handlar om att vi uppfattar spår av parallella världar som även forskningen är inne på att vi kan existera i flera universum samtidigt eller om det handlar om att vi när vi dör sedan hamnar i någon annan form. Ja inget av detta kan forskningen bevisa men det finns teorier om parallella världar och att vi som personer kanske inte existerar bara i denna tillvaro…

Vi kan alltså finnas  här och nu,fast någon annanstans samtidigt.

Så egentligen vet vi ju inte vad det är vi tror oss veta om människor som dör heller. Det kan vara på helt andra sätt än vi tänkt oss. Med döden, livet och andra sidan och allt vi tror oss veta som mediala.

Jag tror att forskning inom metafysik och inom dna och astronomi i framtiden kommer att komma fram till en hel del spännande saker som nu idag kan verka helt galet för oss att ens tänka på.

Men som medmänniska till medmänniska så förstår jag din sorg  ♥ och jag kan bara säja att oavsett hur det är med livet och döden så kommer du alltid att bära med dig ditt barn som ett minne i  ditt hjärta och genom ditt minne så kommer barnet alltid att “finnas” genom dig och dina tankar i ditt hjärta.

En stor kram till dig och sköt om dig!

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM 

~♥ ~

~We are not Human beings having a Spiritual experience. We are Spiritual beings having a Human experience.~

Hej! Jag heter Olivia, 15 år och bor i karlskrona. Jag har alltid trott på andar och spöken då jag upplevt det själv. Men jag har lite frågor som tär på mig. Innan när evy var aktiv på sidan så skrev jag in vad som skulle hända i mitt liv. Hon sa att jag skulle utvecklas spirituellt och få ett så kallat uppdrag.

Har det inträffat utan att jag har märkt det? Eller har det inte hänt än?

Sen har jag lite funderingar på vad som kommer hända framöver. Jag träffar en kille just nu som jag tycker väldigt mycket om. Han har nämnt att han är rädd att binda sig, men tycker han om mig? Kommer det bli något emellan oss?

Sen har jag alltid en konstig känsla i kroppen. Det känns jättekonstigt. Nästan som att jag lever utanför världen och jag kan inte tänka klart ibland. Det fortsatte efter ett panikanfall jag hade för ett tag sen då jag trodde att jag skulle dö och jag var tvungen att röra på mig och på saker för att känna mig levande.

Tacksam för svar, mvh.

★ Fråga besvarad 2013-10-19

Hej Olivia!

Det jag kan uppfatta och känna är att du Olivia är en ung person som är väldigt empatisk,öppen och nyfiken och för dig är detta med övernaturligt inget konstigt alls då du haft det som en naturlig del i ditt liv sedan du föddes. Så det är något som alltid funnits där och inget som du egentligen funderat så mycket över om det är si eller så eller om spöken och andar finns eller inte därför att det är något som för dig är lika ” normalt” som vad som helst som är normalt. Det jag också kan känna är att du därför att du är så öppen som du är och med öppen menar jag att “allt övernaturligt är så naturligt” så ser jag det istället som att du är en ung kvinna och för dig kommer andlighet alltid att vara en naturlig del för dig och är inget som du behöver tvinga fram på något sätt. Det finns där och kommer alltid finnas där.

Du är 15 år och jag kan känna att istället för att oroa dig för spiritualitet eller andlighet eller “andliga uppdrag” så ser jag det så att bara genom att vara DU och finnas till och vara precis som du är så kommer allt att falla på plats för dig allteftersom livet går och ditt liv och alla dina livserfarenheter kommer att forma dig till det som du sedan lägre fram i livet känner är rätt väg för dig att gå inom andlighet. Du är den du är och det kan ingen ta i från dig och du ÄR redan en “andlig människa” bara genom att vara den du redan är och med de fina egenskaper du redan har. ♥ Så istället skulle jag vilja ge dig rådet att bara fortsätta vara den du är då det räcker gott och väl och sedan låta ditt liv få forma dig till att bli vem du vill vara. Och jag är övertygad om att du kommer hitta det som känns rätt för dig att göra när den tiden kommer i framtiden. Men till dess så bara var dig själv och lev livet och njut av att vara ungdom och låt det andra följa med naturligt. 

Jag kan förstå att panikångest kan vara riktigt skrämmande och jag har förstått att efter att ha upplevt ett panikångestanfall så kan det skapa så kallade overklighetskänslor och andra symptomer. Jag är ingen läkare eller ens i närheten men jag har läst psykologi och speciellt kring ämnet panikångest  och jag känner många som har problem med panikångest och det du beskriver är mer de symptomer som kan komma som en effekt efter att man har haft panikångest anfall dvs man kan gå i veckor och till och med månader och känna sig overklig eller som om man är utanför sig själv och känslor som att man är här men ändå inte och tror man ska försvinna bort och för att bli av med denna obehagliga känsla så måste man röra på sig,röra vid saker eller bara göra något som påminner om att man lever och finns.

Detta är absolut inget att skämmas för och jag tycker du är modig som berättar om detta då det är något som många människor i dessa stressade dagar upplever eller kan uppleva någon gång i livet.

Är man dessutom en mycket empatisk person som kan känna av andra människor och dessutom är öppen för andevärlden så kan detta i vissa fall förvärra panikångest attackerna. Men jag känner så här Olivia att om detta är något som du inte ska behöva stå ut med och det kan ibland hjälpa att prata med någon annan tex en kurator som kan lyssna och ge råd och stöd eftersom panikångest kan komma av att man är stressad inom eller bär på mycket tankar eller känslor. Och det är inte så konstigt alls med tanke på hur stressigt det är i skola och livet nu för tiden. Så gå inte och bär på detta i onödan utan be att få prata med någon och lätta ditt hjärta kring vad det än är som tynger dig! Panikångest går att råda bot på.

Det jag kan känna kring dig och den här killen du känner starkt för är nog att det finns intresse från även hans håll men jag kan kanske känna att han är en sån som är som du själv uppfattat dvs inte kanske en sådan som vill ha något seriöst förhållande utan inte känner sig redo för att vara ihop med någon på heltid så att säja,men…något säjer mig att ni hur det än slutar kommer att bli goda vänner…och att  det istället finns någon i hans bekantskaps krets…som längre fram kommer att fånga ditt intresse och passa dig bättre…Så ge inte upp hoppet om kärlek.!

Jag hoppas detta hjälper dig lite och glöm inte att du är en bra tjej och det finns ingen anledning att stressa med andlighet utan skynda långsamt och bara var den du är. ♥

~You don´t always need a plan. Sometimes you just need to breathe,trust,let go and see what happens~

~♥ ~

~Sometimes you have to stop thinking so much and just go where your heart takes you~

☆¸.•°* ˜★ EeWeeM