Min familj har genom åren varit med om mycket kusliga, oförklarliga och ibland helt vidriga företeelser. Jag talar om saker som är anknutet till andevärlden och allting annat bortom vår värld. Men det jag ska berätta nu är emellertid ingenting otäckt, men lustigt är det likväl! För ett antal år sedan hade min mamma och min bror åkt till Stockholm, och de hade bland annat tittat på vår gamla lägenhet i Norsborg. När de hade tittat klart, så beslöt de sig för att dra sig tillbaka till Stockholms Centralstation och ta tåget hem. Väl på Stockholms Centralstation blev mamma förvirrad och tappade bort sig. Hon drabbades av en smärre panikattack och de irrade runt utan att veta åt vilket håll tåget gick. "Vad i all världen ska vi göra? Vi kommer att missa tåget!", sa mamma panikartat. Hon bad en tyst bön om hjälp. Plötsligt dök en mörk gestalt upp i ögonvrån, rakt upp ur ingenstans! Hon vände sig om och fick syn på en kortvuxen, mager man. Han var inte längre än 1,50, han bar en lång, mörk rock och en svart hatt och ansiktet såg ut att tillhöra en mycket gammal människa. Han såg kort sagt mycket lustig ut. Mannen tittade på mamma med de vänligaste ögonen hon någonsin hade skådat hos en människa. "Om ni ska till Örebro", sade han och lyfte upp ett benigt finger, "så ska ni åt det hållet". Han gav ytterligare instruktioner, pekade och visade var de skulle gå, och mamma drog en suck av lättnad. Just som hon var på väg att tacka honom, så var han spårlöst försvunnen! Det är omöjligt att försvinna så snabbt, särskilt med tanke på att han var en bräcklig, gammal man. Det rörde sig om en knapp sekund! Och vad som gör saken ännu mer egendomlig, var att centralstationen var helt tom under tiden som mannen stod där. Men när han försvann, så tycktes det som om människorna var tillbaka igen! Det kan ju också ha varit mamma, som blev så perplex över mannens uppenbarelse att det bara kändes så. Hur som helst: de gick åt hållet mannen sade att de skulle gå. De kom gudskelov rätt till slut: en HALV MINUT innan tåget gick så klev de på. De hade med andra ord riklig tur, tack vare att denne man hade hört deras konversation! Men vem var denne man? Fortfarande är detta en gåta och vi lär aldrig få svaret på den. Mamma tror att det var en förklädd ängel som antog mänsklig form, eftersom att mannens blick var så varm och hjärtlig. Ingen människa kan ha en sådan renhjärtad blick, som ängeln på Stockholms Centralstation hade!