När min son var drygt tre veckor veckor gammal låg han i min säng och sov en natt. Jag vaknade av ett gallskrik och fick se min lilla bebis ligga på andra sidan av rummet på en bärsele. Dvs. han låg mjukt. Reagerade inte på avståndet till en början men såg sen att bärselen låg lite mer än 2 meter ifrån sängen… Det gick en rysning genom kroppen och jag kunde inte förstå hur Dominik som min son heter hade kunnat hamnat där borta om han nu har ramlat ur sängen… Ja, det var det första "konstiga" som hänt hemma hos mig… Drygt ett år senare sitter jag och Dominik och äter mat i köket. Jag på ena sidan, han på andra… Vi skrattar och skojar då han helt plötsligt tittar precis ovanför mitt huvud. Han börjar skrika panikartat och springer runt till min sida av bordet men fortsätter till väggen och sätter sig ihoppkurad i hörnet. Fortfarande är han panikslagen… Jag blir livrädd och tar ungen på ena armen, ytterkläderna i andra och lämnar lägenheten. Sov över hos svägerskan den natten… Detta var det andra "konstiga". Vad fick honom att reagera så starkt? Jag började umgås med en annan mamma i Arvika som hade en son lite äldre än min. Hon var hemma hos mig så barnen kunde latcha. När vi senare gick ut sa hon: -Är du medveten om att ni inte är ensamma i lägenheten? (Kan tala om att hon är medial… heter det väl…) Ville inte att hon skulle berätta någonting om vad som fanns i lägenheten för mig, kände jag mig själv rätt skulle jag aldrig våga gå hem igen om jag hade ett ”spöke” på visit. Jag visste dock att vi inte var ensamma sen innan, men ville ändå inte tro det… Några månader senare bad jag henne berätta vad hon visste om det i lägenheten. Hon talade om att det var en man. En gammal man. Som trillat av pinn i slutet av 1800-talet eller början på 1900-talet… Han älskade barn! Och han hade kommit för Dominiks skull! Min väninna hade ”sett” ett rött litet hus… Antagligen hade han bott i det… Han hade stor passion för sjön som låg precis brevid där jag bode. Det kändes faktist lite lättare när jag hade fått veta detta. Dock trodde jag inte så mycket på det… eller ville i alla fall inte tro… Jag började tänka tillbaka… Jag kom på att när jag hade börjat känna mig ”iaktagen” var då jag blev gravid… Var han där för Dominiks skull?… Det knakade och knäppte mycket i köket när man släckte lamporna… Konstigt nog bara när det var mörkt ute… Var lite obehagligt, men jag stod ut… -Det är bara lampan, sa jag till mig själv många gånger! För ett år sedan surfade jag runt på nätet då jag hittade en sida med gamla bilder från Arvika. Fastnade för en bild. Vet inte varför. men jag skrev ut den. När jag några dagar senare tittar på den läser jag den lilla texten under bilden… Där stod något i stil med: Sjöutsikt över ja… (vad nu sjön heter här i Arvika.) För att återgå till texten under fotografit… Lilla röda huset som stod där Skeppargatan 17 ligger idag… Det var min lägenhets adress! Var det där gubben hade bott? Vad det det lilla röda huset väninnan pratat om?… För drygt ett år sedan. När min son precis hade fyllt tre år lekta han själv i sitt rum… Jag stod och diskade. Plötsligt kommer Dominik ut ur rummet, blek i ansiktet och säger: Mamma, det står en gubbe i mitt rum. Han är lugn och drar med sig mig för att visa. Jag kommer in i rummet men ser ingen. -Älskling, svarar jag. Det finns ingen mer här än dig och mig. Då tittar Dominik på mig som att jag är från en annan planet. -Men mamma! Ser du inte?! Där! Och så pekar han mot fönstret…. -Där Mamma! Där står gubben. Bakom gardinen! Mamma titta då! han bara står där! Men jag ser ingen ting… Försöker att vara lung… För att inte skrämma Dominik sa jag att vi går it till lekparken en stund. Jag vågade ju inte vara kvar! Såg han verkligen någon där?! Eller var det en ”fantasi vän?”… ja, det lär vi aldrig få veta… Måste bara berätta en sak till… Vi var på Cypern i somras. Med min mamma och min lillebror… Jag och Dominik skulle gå in på min mors och brors hotel rum och hämta pengar. jag öppnar dörren och jag och Dominik stiger in. Dominik tittar runt i rummet… -Mamma, va mycke döda människor det är här inne säger han lungt och långsamt… Dom ska hämta någon… kanske mormor och Jens, sa han… Då blev jag lite arg. Sa att man inte fick säga så. Tog med mig Dominik till min mamma och gick ensam upp till hotell rummet igen. för att vara på den säkra sidan började jag prata ”med de döda”. Innan jag vågade gå in. -Jag vill inte ha er här! Gå här ifrån och kom inte tillbaka! (Lärt mig det av en gammal vidskeplig dam) Lite senare kom min mamma och dominik till lägenheten och dominik säger. -Mamma, Vart är alla döda människor? Dom är borta nu!… Ja, det är våran historia… vet inte om min son har väldigt livlig fantasi… eller om han faktist kan se ”de döda”….?? Ni kanske reagerar på att han sa DÖDA människor… Det gör jag också! Han har aldrig sett på våldsfilmer eller något läskigt på TV. Tittar endast på TV när det är bolibompa. Har inga vålds leksaker heller… Snälla hjärp mig att förstå…

Hej Andréa! Förstår absolut om du känner obehag för detta, liksom det är nytt för dig och inget du egentligen kan förklara! De sakerna som har berättats för dig stämmer faktiskt. Men det är inget att oroa sig för. Den mannen som vi nu pratar om, är den som också i framtiden kommer se efter ditt barn. Alla har vi vår led-ande, även om de kan skifta sig åt allt som livet går. Att din son ser saker, som inte du ser är ofta väldigt "normalt" om man nu kan uttrycka det så. Han har inte blivit påverkad än av all vårt samhälles "normer" och tro. Därav är sinnet fortfarande öppet att se, sådana saker som de flesta av oss inte mer kan se. Ska man kalla det 6:e sinnet kanske? Oavsett vad, så behöver du verkligen inte oroa dig. Jag känner en sådan stark kärlek inom allt. Ta det hela som en gåva. Var glad över att du/ni har så fint beskydd. Mvh Patrik