Hej EeweE, En rent praktisk fråga.1.Hur hittar jag mitt mentala rum? 2.VAD säger jag till min dotter? Jag tror han visar sig för henne igen,hon säger hon är rädd och då jag frågar varför svarar hon: det var ett spöke,HAN tänkte komma in genom dörren till rummet.Jag såg inget.klockan var ju 7 på morgonen så jag var ju inte speciellt observant. Hon var så rädd då hon var 1,2år så hon vägrade sova i sítt rum,bara grät hysteriskt på natten.Sedan började hon prata om spöken och det tog halv år att få henne och sova själv. Fortfarande sover hon inte i eget rum. Nu har det börjat igen.Vad säger man till barn? Har du erfarenhet av det? Jag vill inte hon ska bli skrämd igen.H: åsa

Hej Åsa! Det mentala rummet har vi alla inom oss.Det är tex detta som tex idrottsmän/kvinnor använder sig av "mental träning" för att redan i sitt sinne föreställa sig vägen fram till målgången. I sitt sinne har de redan vunnit. I grunden är det samma slags mentala rum och samma mentala träning. Du kan inom dig skapa en bild över hela din lägenhet med alla tillbehör,möbler och vrår.Sedan när du blundar eller är under avlslappning kan du med tanken/i tanken "scanna" genom rummen för att se om din inre bild stämmer med den yttre verkliga bilden. Detta krävs tid ,tålamod och träning. Men kan om man har ett öppet sinne resultera i att du "upptäcker"störningarna du känner i tex ett rum.När du sedan gör samma genomsökning av samma plats i ditt mentala rum kan du upptäcka att "det är något där".Tillräckligt öppen kan man se vem eller vad det är. 2.Vad gäller din dotter så är det bästa att du försöker hålla dig lugn och ha is i magen men ändå inte förlöjliga hennes rädsla.Barn i den åldern kan vara öppna och sedan växa ur det eller så gör det inte det och då handlar det om att de förr eller senare måste lära sig hantera sin rädsla för det de ser och upplever. Jag har själv två barn en i yngre och en i äldre tonåren.Hursomhelst kommer de till en gräns då de upptäcker att de ser själva och måste ta i tu med sin egen medialitet. Visst kan de bli rädda/skrämda och överaskade men jag har alltid varit väldigt öppen men rak på sak. "Jaha ett spöke,sa han ngåt intressant" eller "ja jag såg den anden också men om vi inte bryr oss så kanske den går iväg". Mina barn har även varit med om obehagliga fenomen som satt sina spår.Att vara tydlig,inte överdriva,förklara både den andliga sidan och kanske möjliga naturliga förklaringar,vara saklig samt låta dem bearbeta sin rädsla och ta ansvar för sin medialitet redan från unga år. Har vi haft en bekant eller,granne eller vän som dött som sedan visat sig kan jag säja."var du rädd för henne/honom när du levde så varför vara det nu?". Men det blir annorlunda då man lever i en familj där alla är mediala.Det ingår i vardagen.Då måste man kunna prata om tex döden eftersom det är i grunden vad et handlar om med andar och närvaro. Barn blir skrämda och rädda och de behöver lära sig hantera sin rädsla,själva och som förälder får man behålla lugnet och ha is i magen även om man fylls av obehag själv och håret ställer sig på ända. Man kan ge dem små "tips och metoder" som även funkar psykologiskt.Barnet kan ha ett litet smycke runt halsen med ett kors,på natten när de ska sova eller en bibel vid sängen sedan får man övertyga dem om att nu får du sova bättre(även om de ändå får "besök") Ett som brukar funka är när jag förklarar att anden nog är mer rädd för dig(barnet)än du är för dem.(tex sagofiguren spöket laban som är rädd för människor,för de mindre barnen som ex) Man kan ge dem namnet på en ängel de kan ropa på/blunda hårt och tänka på, när de känner sig rädda tex Gabriel.(och säja att nu kommer ängeln Gabriel ge dig sömnpulver så du varken kommer se,höra känna eller drömma utan kommer sova hela natten) Man kan även ha en vacker bild på en ängel vid sängen som "skydd" och klistra fast barnets foto under och skriva "Denna ängel vaktar mig(alt namnet på barnet) när jag sover". Mycket av detta funkar psykologiskt så barnet upplever "lite kontroll över läget". Vi sover fortfarande med smålampor tända överallt(även jag som vuxen!) för att snabbt kunna identifiera vad som rör sig.(då det vanligtvis är full aktivitet där jag bor). Och under extrema perioder sover vi alla i samma rum för att finna trygghet hos varandra och tillsammans kunna ignorera det som sker!för att sedan när det lugnat ner sig återgå till våra egna rum. Det är inget att göra en stor sak av.Det är som det är.Och mellan varven återgår vardagen till det vanliga. Vi diskuterar det som sker,hittar lösningar och försöker leva "så vanligt vi kan". Min son kan säja: " lampan blinkade på toaletten och det är jättekallt där och känns obehagligt" sen går han och fortsätter med sitt.Jag kan svara "ja jag ska bara läsa tidningen så kollar jag det sedan". Eller så kan han säja: "jag vill inte hämta cykeln i källaren för det står en man där som känns obehaglig" och jag svarar" ja vänta så ska jag bara diska klart så följer jag dig ner och håller upp dörren"… Vi vet att det finns men fortsätter vår vardag och våra rutiner.Det är den bästa metoden.Vi lever sida vid sida med "den andliga svären" men sätter ändå vissa gränser och fortsätter med det vi höll på med. Man får försöka skapa en inre trygghet hos barnet dvs att barnet är så tryggt i sig själv att barnet kan hantera rädslan.Det finns inga "enkla metoder eller säkra bra saker att säja",mycket beror på hur man är själv och hur barnet är. Man får pröva sig fram med olika små verktyg. Men aldrig glömma att barn förstår mer om det övernaturliga än vi vuxna inser att de förstår,därför är det bäst att vara tydlig i stället för att försöka bortförklara.Inte överdriva utan hålla fast vid vardagsrutiner som ger trygghet. Viktigt är också att inte måla upp överdrivna förklaringar och kanske tom undvika tvprogram och sådant som skapar en felaktig bild av "spöken och monster". Det är inte lätt.Jag vet.Is…is…is i magen. Mvh EeWee