Det började i 3an på gymnasiet. Jag började 3an 2004 och är nu den 30 oktober 2010 24 år gammal. Jag var 18 år gammal och det är 6 år sedan. Egentligen började det sommaren 2002 men det hade jag ingen aning om då. Det var först i 3an som jag märkte något. Ingen som jag har berättat för eller som har läst om det på ett internetforum bryr sig. Det är bara jag som tycker att det här är intressant. För mig är det obegripligt, det är min lilla förbannelse. Ibland gör jag ett nytt försök att nå ut övertygad om att det var jag som inte varigt tydlig tidigare. Men det är så att jag har ingenting annat för mig. Jag skrattar åt er och ni skrattar åt mig. Men det är jag som är schizofren. Så att säga. Jag vill be om ursäkt och förlåtelse för en sak. Den här historien kan kopplas ihop med en hel del sjuka åsikter presenterade på oförskämda sätt. Åsikterna finns ute i cyberrymden. Jag tar förstås avstånd från dessa eftersom jag är något sundare idag. Det är nämligen inte omöjligt att det här uppmärksammas. Eller det är väl precis vad det är. Vad vet jag. Nu till en tidsresa tillbaka 6 år i tiden då jag bara var 18 år gammal. Då gick jag i tredje ring eller med andra ord sista året på gymnasiet. Denna händelse är kanske min favorit så häng med i svängarna. Jag läste kursen Svenska B i persiod 1 och 2. Läsåret på den skolan är indelat i 3 st lika långa perioder. Varje kurs utgör ett block men det kan hända att en kurs på minst 100 poäng förläggs i två block samma period. Ett block innehåller 50 poäng. Svenska B är 100 poäng. Har för mig att varje poäng ska motsvara en timme lektionstid typ vilket i skolan värld kan var 40 min. Någon måste säga det, lägg ner grund- och gymnasieskolan. När barnen känner sig mogna och motiverade låt dem börja direkt på högskolan eller yrkesutbilning eller arbetslivet. Det är den enda rättfärda modellen. Vidare ska förstås högskolan o.s.v. ordnas på ett korrekt sätt. Imorgon är det halloween, spännande. Så passande nu när jag ska berätta min första upplevelse. På svenskan skulle vi elever hålla tal, en retorikövning. En rekommendation vi fick av läraren var ett inleda våra tal provocerande. För att få publikens uppmärksamhet. Jag inspirerades av rådet och började fundera. Vad är provocerande. Efter en liten stunds betänketid hade jag fått mig en ide. Jag var ateist eller agnostiker på den tiden men iden var att hålla ett religiöst tal. Vilket för mig betydde typ en kristen fanatisk predikan. Så blev mitt val, jag skrev ned en sådan eller rättare sagt en första del. Men du förstår det här är en verbal övning. Det räcker inte med bokstäver. Jag behövde öva på talet högt. Men jag ville inte göra det när någon kunde höra. Tänkte bara passa på att säga att jag kan göra ett lögndetektortest och minst en person har vissa minnen som bekräftar mina egna. Hurvida han ställer upp på ett test vet jag inte. För att kunna öva på predikningen utan att någon hörde tog jag med mig talet ut. Ut på en hundpromenad. Det är nu det börjar hända saker. Det var sent på kvällen eller natten. Det var mörkt ute och höst eller vinter. Det är bara 6 år sedan men mycket har hänt sedan dess. Så sent som jag var ute är det öde där ute. Jag bor fortfarande på samma ställe. Det hände alltså ett eller ett par tre stenkast från där jag sitter nu. Det fantastiska med den här händelsen är att ingen efter 6 år har reagerat. Och antagligen inte du heller. Varför skulle du förhålla dig på ett likartat sett till händelsen som mig. En allvarligt mentalt sjuk och störd person. Det är min unika vanföreställning inte sant. Du som alla andra kommer väl inte ens förstå vad som är grejen. Jag började predika samtidigt som jag promenerade. Jag kunde inte texten utantill så jag höll upp mina anteckningar så jag kunde läsa dem. De enda lamporna i min absoluta närhet var gatlampor. Jag hade inte mycket mer än börjat förräns det hände något. Gatlamporna framför mig slocknade. Gatlamporna bakom mig lös fortfarande. Så fort strömmen gick stannade jag. Jag stod still där jag befann mig när strömmen gick. Det var någonting speciellt med den position som jag hade hamnat i med fart. Jag hade en viss fart eftersom jag sakta promenerade framåt. Det speciella med min position var att den var under en gatlampa. Den sista av de lysande gatlamporna. Då fick situvationen min uppmärksamhet. Jag fortsatta längs trottoaren. Under de släckta gatlamporna, som så att säga svävade med stöd av stolpar mitt över trottoaren. Trottoaren och de släckta gatlamporna slutade på samma ställe. Vid ett valv till en kyrkogård med en gammal anrik kyrka. Det var allt för den dagen men det var bara början på min resa.