När jag var kring 13 års åldern så vart min farfar jättesjuk. En dag i Februari, så for jag, min farmor och mamma ner till Kirunas ålderdomshem, Min farmor bor i Kiruna. Dagen då min farfar dog, så hade vi varit till han, o han hade sett jättedålig ut. När vi kom hem, vid 5 tiden på eftermidagen, så ringde telefonen och de sa att han hade blivit sämre. När vi väl satt i bilen så viskade jag tyst för mig själv: – Farfar kommer dö.. Väl framme så möts vi utav folk som beklagar sig och säger att han har gått bort. Iaf, jag ville verkligen inte vara kvar där. Mådde inte bra, piga Farfar + att jag kände av spöken. Väl hos min farmor, jag var själv där. Så känner jag hur någon sätter sig brevid mig i soffan, tar sin hand på min axel och säger: – Din farfar har de bra. Han saknar dig, men kommer att vara med dig och tänka på dig. Sen dess så har min farfar varit o spökat i mitt rum (Han har blandannat skadat mina vänner när vi har pratat om något som har gjort mig lessen, men även knäppt på min burk så att kolsyran, som borde ha försvunnit lät. Den hade varit öppen i minst 2 timmar) Men han är oxå min skyddsängel. Så att säga, jag var farfars flicka. O nu när de har gått snart 3 år, så märker jag hur mitt liv har förändras.