Madeleine

Min mamma avled för ca 3 år sedan, så jag och mina tvillingpojkar, Andreas och Elliot, då 4 år gamla flyttade in i hennes lägenhet. Efter några dagar då vi fått i ordning pojakrnas rum med leksaker, möbler osv började pojkarna prata om en viss Madeleine som dom lekte med. Jag trodde ju att det var någon grannflicka, så när jag frågade om jag fick träffa henne och dom sa att jag inte kunde se henne blev jag lite misstänksam, då jag som barn var med om övernaturliga händelser. Men jag sköt bort tankarna och trodde väl att dom skaffat en låstaskompis. Samma natt då pojkarna sov, och jag sitter och ser på tv så hör en flicka fnissa från deras rum. Trodde först det var inbillning, men när jag börjar höra fötter som tassar omkring i barnrummet och högre flickskratt känner jag hur jag får kalla kårar. Jag springer in i rummet, men pojkarna sover och ingen annan är där. Jag låter deras taklampa vara tänd. När jag i samma sekund ska stänga deras dörr hör jag en ljus röst viska "Mamma?" i mitt öra. Då känner jag att det får vara nog, jag väcker pojkarna och springer över till grannen och sover där. Nästa dag när jag skjutsat pojkarna till dagis går jag in till vår lägenhet, och ser då att alla dörrar (även skåpluckor) är öppna, tvn jag lämnade på är avstängd och alla pojkarnas leksaker ligger huller om buller. Jag packar snabbt ihop några kläder till mig och sönerna, och med gråten i halsen är jag beredd på att lämna huset så fort som möjligt. När jag kommit in i grannens hus kollar jag ut genom fönstret och ser in i pojkarnas rum. Gardinerna är fördragna, men jag ser en flicka så framför fönstret och vinkar åt mig. I huvudet hör jag flickskratt. En vecka efter flyttade vi från det kusliga huset, och jag har aldrig fått reda på vem denne Madeleine är. Och det händer fortfarande att Andreas och Elliot frågar var Madeleine är. En sak är säker, ingen av oss kommer aldrig att glömma den lilla flickan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *