För cirka två dagar sedan sa min dotter att hon skulle leka med Sofia, jag tänkte väll att det va nån från hennes klass ( min dotter går i ettan ) Jag skulle till ica och jag tänkte inte mer på det. När jag kommit hem igen så hörde jag min dotter( hon heter Melinda ) prata med någon på övervåningen. Nyfiken gick jag upp för att träffa Sofia och se vem hon va. När jag tar tag i handtaget till dörren så är det någon som håller för. Jag blir sur på Melinda och säger att hon ska öppna dörren. Bakom mig kommer Melinda gående och frågar vad jag håller på med. Jag tittar storögt på Melinda och säger åt henne att säga till Sofia som håller för dörren. Hon säger att Sofia inte lyssnar på henne, och att sofia är elak. Jag släpper handtaget och tittar på Melinda. Hennes ögon är tårfyllda och jag bestämmer mig för att slänga ut Sofia. Jag nästan anfaller dörren och den går lätt upp. Men när jag väl är inne ser jag ingen Sofia. Jag tittar under sängen, överallt. Men ingen Sofia. JAg frågar Melinda vart hon är och melinda säger att jag inte kan se henne. Jag tror då självklart att det är en låtsaskompis och går ner för trappen. Vid middagen sitter vi vid tvn och äter makaroner, när vi hör att radion sätts på… Jag tittar på Melinda och hon säger´"Det är sofia". Dom orden får mig att rysa… Jag springer upp på övervåningen och på sängen ligger Melindas docka. Dockans hår har klippts till en rufsig frisyr, hennes porslins ansikte har blivit färgglatt och hennes klänningen är sönder klippt. Jag ser ett par kritor ligga på golvet och jag springer ner till Melinda och kramar om henne. ORDEN "DET ÄR SOFIA" FÅR MIG ATT RYSA VARJE GÅNG JAG TÄNKER PÅ DET. Efter en vecka flyttade vi ifrån villan i nyköping till en lägenhet i Farsta.