okej det här hände då för bara några dagar sedan. Jag hade haft svårt att sova den natten så på eftermiddagen lade jag mig i mitt rum. Jag var ensam hemma. Det var soligt ute. jag satte somnade, klockan var då tjugosex i tre. När jag vaknade kollade jag på klockan, den var 15.15, solen hade slutat skina in genom fönstret. Det var tyst. Fönstret var öppet, dock kommer jag inte ihåg om det var det innan jag somnade, men jag borde ha märkt det. Men jag tänkte inte så mycket på det, det jag tänkte på var att fåtöljen stod åt fel håll. Den stod med ryggen åt mig. Det var fel. Den hade stått åt andra hållet när jag somnade. Den är vridbar och väldigt lätt att vrida, men jag tror knappast det var vindens verk. Jag brukar alltid tycka det är hemskt när stolen står åt det hållet på natten när jag ska sova. Men nu var det mitt på dagen. Det var som att någonting var extremt fel, men ändå ville jag inte att det skulle sluta. Plötsligt hörde jag ljudet av tassar på golvet. Jag kände med ens igen det ljudet, eftersom jag har haft två katter. Jag tittade ner, men det var ingenting där. Jag tittade omkring mig för att försäkra mig om att det inte var något annat som lät, men endast halvhjärtat, jag var redan säker och övertygad. Först trodde jag att det var min första katt, Måns, som dött ungefär för ett år sen, jag vet inte om det var den kusliga stämningen men jag kunde inte tänka riktigt logiskt. Det kändes helt normalt att han skulle komma. Men jag insåg att stegen var för lätta för en så stor och tjock katt som han. Min andra katt hade dött bara för två veckor sedan. Så fort jag tänkte på henne visste jag att hon var i rummet. Jag kom i håg den känslan av när jag hade henne, när hon sov i min säng. Man är en annan människa när man alltid har någon hos sig. Jag satt blixtstilla, rädd och trygg på samma gång. Jag hörde hur den unga katten gick runt i rummet. Ett godispapper jag hade kastat på golvet, jag vet inte om jag inbillade mig, jag tyckte att den rörde sig några centimeter. Jag kunde inte prata, men jag försökte kalla på min älskade lilla katt genom att hålla fram handen. Men en röst inom mig sa att det var fel. Jag skulle låta henne vara. Hur mycket jag än ville röra vid den lilla varelsen, som jag givetvis inte kunde se, så visste jag att det skulle förstöra allt. (Undra vad som hade hänt..) Istället lade jag mig i min säng och stirrade upp i taket och tänkte på alla minnen tillsammans. En tår trillade tillochmed ner. Jag hörde hennes lätta tassar mot golvet. Hon kom närmare. Sedan blev det tyst. I några evighetslånga sekunder. Då bildades plötsligt ett minimalt veck i sängen, eller hur man ska förklara det. Det var som om den lilla hade krympt tio gånger om. Jag ryggade refläxmässigt tillbaka och drog undan min hand som låg i närheten. Men jag behövde inte röra henne för att känna att hon var där. Det var en sån befrielse att hon var där, även om jag vid detta laget hade blivit osäker på om allt detta var en dröm… Jag kände mig skyldig till hennes död, även om jag visste att jag omöjligt kunde bära skulden. Jag låg så länge och drog in känslan i hjärtat, mindes härliga stunder. Tiden kändes evighetslång men samtidigt gick det för snabbt. Trröttheten kom smygande tillbaka, men varje gång jag blundade såg jag hennes ansikte, hennes rosa nos.. Nu låg hon riktigt nära mig. Det var som att hon låg på min arm, men ändå inte. Tillslut somnade jag i alla fall om. När jag vaknade var jag i alla fall inte ensam hemma. Fönstret var stängt, men synd nog kommer mamma inte ihåg om hon stängde det eller inte. Däremot är hon tvärsäker på att hon inte rört fåtöljen. Den stod åt sidan, alltså inte åt "rätt" håll eller åt "fel" håll. Jag kunde inte förstå vad allt detta betydde. Den kusliga men trygga känslan hade försvunnit från rummet, och det fanns ingen mer i rummet än jag. Jag kan inte säga säkert att jag verkligen vaknade klockan 15.15 och inte bara drömde, men en sak stämde, godispappret låg åtminstone inte på den platsen där det låg 14.26..