Regnet hade pågått i flera dagar och tiden verkade nästan stå stilla. Hon satt på sitt rum och tittade ut över ängen. Allt var blött. Och sommarlovet hade just börjat. Caithlin suckade och tittade på klockan – halv fyra. Tio minuter sedan hon tittade på klockan förra gången. Det här var det tråkigaste sommarlov hon varit med om. Hennes mamma hade åkt till Kreta med sin nye kille, så hon fick tillbringa sommaren hos sin pappa, som aldrig var hemma för sitt nya jobb. Det var tre veckor kvar till hans semester. Hon suckade igen och gick ut i köket. Från kylskåpet tog hon fram iskall hallonsaft och hällde upp i ett stort glas. Hon ställde tillbaka tillbringaren i kylskåpet och tog med sig glaset ut på verandan. Isbitarna klirrade i glaset. Hon satte sig ner och stirrade ut i regnet. Vad skulle kunna få tiden att gå? Hon slöt ögonen och lutade huvudet bakåt. Hon vaknade med ett ryck. Hur länge hade hon sovit? Hon tittade på klockan – halv sex. Det hade nästan slutat regna och endast små stänk träffade glasrutorna runt verandan. Hon gäspade och sträckte sig efter glaset. Isbitarna var bara halva nu. Hon huttrade till; det hade blivit kyligt ute. Hon gick in och stängde dörren. Borde inte pappa vara hemma nu, undrade hon? Men huset var tomt. Det enda ljud som hördes var klockans tickande i köket. Hon kastade en blick på den, men det var något som fick henne att titta en gång till; något som inte stämde. Sekundvisaren. Den gick baklänges… Hon tittade på sin egen klocka. Sekundvisaren betedde sig likadant där. Hon kände en molande känsla i magen. Vad var det som höll på att hända? Kunde det ha varit en slump att till exempel batterierna tagit slut i båda klockorna samtidigt? Att de därför började uppföra sig konstigt? Hon rusade in i vardagsrummet och tittade på den stora klockan, men visaren gick åt fel håll där också. Hon sprang in i sitt rum och tittade på väggklockan. Sekundvisaren gick baklänges! Började hon bli tokig? Vad var det som var fel? Hon stirrade på klockan. Plötsligt började klockans tim – och minutvisare att röra sig baklänges, först sakta, men sedan allt fortare. Drömde hon? Satt hon fortfarande på verandan och sov? Hennes tankar var ett enda virrvarr inuti hennes huvud. En gnistrande låga såg ut att tändas där visarna var fästa, en låga som spred det märkligaste sken Caithlin någonsin hade sett. Plötsligt var det som om tiden saktade ner farten. Ett tag stod visarna stilla – sedan började de gå åt rätt håll igen. Men… Vad hade hänt med hennes blåa, runda väggklocka? Den var nu vit, större och åttakantig. Hon blinkade några gånger, men den var fortfarande där. Hon såg sig omkring i rummet. Vad hade hänt med hennes rum? Skrivbordet. Sängen… Hon tittade på platsen där sängen hade stått. Men där fanns nu en himmelssäng med tunt tyg fastsatt i taket, och där skrivbordet stått stod nu ett högt skåp av trä med snidade detaljer på dörrarna och längst upp. Caithlin öppnade dörrarna. Inne i skåpet hängde gamla kläder på galgar gjorda av trä. Hon tog ut en klänning och tittade beundrande på den. En balklänning? Den skimrade i ljusblått och vitt, och det lyste nästan om den. Hon hängde in den igen och tog ut en ny klänning som var vit med pärlemorsskimmer. Hon höll den framför sig och tittade i den stora spegeln som stod på golvet. Hm… Den skulle nog passa bättre på någon annan, tänkte hon och hängde tillbaka den i skåpet. Hon stängde det och gick ut i vardagsrummet. – Men gud, hon flämtade till… Det hängde en kristallkrona i taket, och på golvet stod ett långt matsalsbord. Stora fönster släppte in ljus, så det glittrade i kristallkronan, och rummet verkade mycket större än det varit för… cirka en timme sedan. På väggarna hängde magnifika tavlor med allvarliga herrar och förnäma damer på. Hon skyndade sig ut i köket för att se hur det såg ut. En svart spis i gjutjärn stod intill väggen och en stor dörr gömde det rymliga skafferiet som innehöll massor av mat; glasburkar med etiketter på, lökknippen och mycket mer. Mitt i köket stod en bänk med lådor i och knivar och skärbräden ovanpå. Kryddor stod i fack som hängde på väggarna och en kryddig, men ändå söt doft fyllde köket. Plötsligt hördes ett ljud inifrån hennes rum. Hon stod still och lyssnade. Det lät som om någon skramlade med galgarna därinne. Hon undrade om hon skulle våga gå in och se efter vem det kunde vara..? Hon smög ut i hallen. Dörren till hennes rum stod öppen, så hon kikade försiktigt in. Där stod en flicka framför spegeln med den ljusblå klänningen på sig. Hon hade blont, vackert hår som var flätat och uppsatt i en boll på huvudet. Caithlin flämtade till, men då vände sig flickan om – och försvann. Caithlin sprang in i rummet, men det var tomt. Klänningen hängde på sin plats i garderoben och inte ett spår syntes efter flickan som varit där. Hon undrade om det varit en synvilla, eller om hon sett ett spöke? Hade hon inte läst något om att det stått ett annat hus på just den här platsen, men som brunnit upp i slutet av förra seklet? Det byggdes upp ett nytt, likadant hus först 50 år senare, för man var rädd att det skulle börja spöka, eftersom familjens dotter brann inne. Man misstänkte att det kunde vara mordbrand. De hade alltså rätt, tänkte Caithlin och satte sig på sängen. Hon tittade ut genom fönstret och suckade ljudligt. Hon kände sig så trött. Det dröjde inte länge förrän hon föll i sömn. När hon vaknade var skrivbordet det första hon satte blicken på. Hade det hela varit en dröm? Hon tittade upp i taket. Inget ljusblått tyg där, inte. I samma stund hörde hon dörren slå igen och en välbekant röst ropa hallå. Pappa! Han hade hunnit ut i köket när Caithlin öppnade dörren till sitt rum, så hon gick dit. – Hej gumman! Har du lagat mat? – Nej, varför tror du det? – Det luktar kryddor, sa han och ställde ner kassarna på golvet…