Det som hände mig är smått osannolikt. Som yngling, så började jag på 80-talet att arbeta på ett kristet hem. Medelåldern på gamlingarna, mest kvinnor, var ca 80 år. Detta hem ligger någonstans söder om Stockholm, på pendeltågsavstånd. Som enda killen i gruppen av kvinnor, så var man ganska påpassad. Men jag hade en lugnande inverkan på mina fina arbetskamrater. Vi hade bl a en gudomlig chef, en djupt religiös och mycket klok kvinna i medelåldern. Hon var en fantastiskt fin medmänniska och chef. I mitt yrkesliv, så är detta det mest givande arbete jag någonsin haft. Och då menar jag rent själslikt. Men jag kunde aldrig ana vad som skulle komma … Allt började med att jag gick till detta hem på fritiden, och knöt kontakter med de gamla damerna (och herrarna). Det är alltid intressant att höra de äldre berätta om vad de varit med om, och om hur de har uppfattat saker och ting. Tanterna, som jag kommer ihåg än idag, blev naturligtvis upprymda, när någon skelögd yngling lyssnade. En del tanter, och äldre herrar, fick aldrig besök. De var dessa jag lyssnade på i första hand, för att liva upp dem, och att de blev glada för ett besök. Det var många olika sorters historier jag fick berättas för mig. Vem behöver en historiebok … Det var uppskattat av två personer, Lyssnaren och Berättaren. Oftast de äldre herrarna hade olika krigshändelser att berätta. En herre, hade varit med i ”Stora Fosterlandskriget”, d v s han var stridsflygare på sovjetsidan … och överlevde!! Tänk om jag visste vilket stridsflygplan han använde? Kanske det berömda ”IL Sturmovik” eller en ”YAK”? Det sistnämnda var nog ett vassare och mer skräckinjagande plan för fienderna … En annan gentleman hade deltagit i första världskriget, på tyskarnas sida, i Irak. Han var inte imponerad av att vara krigsfånge hos engelsmännen. Ytterligare en annan högt uppsatt svensk officer, verkade under första världskriget, och blev skickad (som svensk militärattaché?) till dåvarande Österrike-Ungern. Han ansåg att en stor del till Österrike-Ungerns militära förluster, berodde på att fotsoldaterna blev illa behandlade av befälen. Vid hemkomsten till Sverige, så fick han kommendanten vid Ingenjörstrupperna i Uddevalla, Bohuslän. Där hände det en mycket allvarlig incident vid andra världskriget. Då sköts ett tysk spaningsflyg ned på första salvan. Detta fick sina följder … Detta ärende var t o m uppe på regeringsnivå. Min far gjorde lumpen där och hörde talas om denna händelse. Om han kände skytten är oklart. Två andra farbröder, upptäckte en sak av ren slump. De hade båda varit officerare under kriget, men i olika arméer. Den ena gentlemannen var finsk överste, och den andra herren var svensk officer. Översten hade bl a skakat hand med Hitler. En tvivelaktig ära, men det var ju så kriget så ut. Det märkliga var att de hade spanat på varandra, vid samma tillfälle, på samma plats. Den ena på svenska sidan, och den andra på finska sidan. En märklig händelse … De gamla gummorna hade mycket intressant att berätta de med. Det handlade mest om karriären och om hemmet. Om deras kära och saknade ”gubbar”. Framför allt så var de glada att någon lyssnade! En del tanter visste när det ”var dags”. En del tog det med ro, andra med skräck. En gammal 95-årig sjuksyster, som troligtvis hade varit med om en hel del, visste när klockan klämtade för henne. På morgonen så fick de gamla frukost, på rummet. När frukosten var klar så fick de som ville påfyllning på kaffet. Denna lilla goa och kloka tant, sa till min arbetskamrat (som vi kan kalla Stina), att ’hon inte behövde påfyllning av kaffet, för att det var dags för henne att ta ner skylten’. Dumheter, sa arbetskompisen, visst får du kaffe. Det kan vara gott med en kopp kaffe, efter ett strävsamt och slitsamt liv. Min arbetskompis Stina, kom in till damen efter en kvart, och fann tanten avsomnad i gungstolen, med ett leende på läpparna. Stina fick något att fundera på den morgonen, men om hon har blivit klokare av det vet jag inte. Men vid ett tillfälle var det mer dramatiskt. Första gången jag jobbade som nattvak på hemmet, så var det väldigt oroligt med de gamla. Givetvis så var det under ett mycket kraftigt åskväder. Det var ett av 80-talet värsta oväder. Det gick inte spårlöst förbi … P gr a vädret, så ringde det många oroliga tanter och farbröder på mig, med sina ringsignaler. I normala fall, var det lugnt på nätterna, men den här var helt utan like. Och det var min första natt … BINGO! En smakstart s a s. En liten vithårig tant frågade mig ideligen ‘Är det verkligen inte farlig det här åskvädret?’. Svaret blev naturligtvis, ’Nej, det är inte farligt, vi är ju inomhus, under tak’. Vad kunde man annars säga … Tanten lugnade sig något, och jag sprang iväg på en annan signal. En kort stund senare, så upprepade sig samma sak. ’Är det verkligen inte … ’. Tur att man är lugn och sansad, och människovän. Så småningom somnade den lilla damen, tryggt förvissad om att ’det var ju inte så farligt med åskväder, även om det var ett av 1900-talets värsta … Tur det, för jag fick mig verkligen en springtur mellan signalerna. Många ringde samtidigt, och flitigt. Men var gör det, det var ju mitt arbete, och det föll på min lott att hinna med och lugna dem. Så småningom, så lugnade situationen ned sig något, och tiden som ’skållad råtta’, var över. Efter ytterligare ett lugnare läge, så fick jag bara för mig att gå in på ett rum, där en gumma sov. Jag vet inte vad som styrde min steg in i rummet, men jag skulle bara dit. Den lilla tant som skulle sova, sov inte. I ställer så satt hon käpprätt upp i sängen med skräcken lysande i ögonen. Direkt förstod jag att inte berodde det på åskvädret, för hon tittade rakt fram, med stirrande blick. Hon hade stora svarta ögon som formligen lyste av ren ohöljd skräck. Snabbt, så frågade jag ’Hur är det fatt’, men jag visste ju svaret. Hon berättade att det var dags, och hon hade dödsångest. Hon såg gestalter i ett hörn, som inte tillhörde denna värld. Denna synliga värld, kanske ska tilläggas … Givetvis kan jag bara göra en sak, och det var att sitta hos henne, hålla handen, och bara finnas vid hennes sida. Tråkigt nog, så ringde det alltför ofta, och jag kunde inte dela på mig. Tänk om man kunde det, vad mycket man skulle kunna hinna och vara med om … Så fort jag sprungit iväg på en signal, så lovade jag att återkomma. När jag kommit tillbaka, så fick jag hålla en hand igen, och tala lugnande till lilla gumman. Något jag försökte med, var att det ingenting finns att vara rädd för. Senare samma förmiddag så dog gumman. Tyvärr kunde jag inte vara vid hennes sida då. Hon hade säkert behövt det. Hoppas att hon nu har funnit det berömda ljuset. Troligtvis så var det någon släkting, som hjälpte henne dit. Men jag minns lilla gumman och hennes blick, resten av mitt liv. En del gamla gummor, som jag talade med, blev väldigt fästa vid mig. En del tyckte om mig mer än jag kunde ana … då. Det visade sig, även bokstavligt talat, att de små tanterna som verkligen tyckte om mig, skickade en sista hälsning, när väl de hade tagit ned skylten. De visade sig för mig mitt i natten. Jag upplevde det inte som verklighet, men heller inte som en dröm. Men ATT det hade hänt det visste jag, och budskapet var klockrent, ’Hej Stefan, det är dags för mig att lämna jordelivet, och gå vidare …’. Dessa händelser upprepade sig ca tio gånger. Jag tappade räkningen efter ett tag, då jag tog det som något naturligt. Hur lång tid dessa upplevelser varade vet jag inte, men det kan bara handla om sekunder. Det enda jag visste, var att tanterna verkligen hade hälsat på mig, och att de verkligen hade passerat till nästa nivå (döden, och vidare …). Enda gången som jag upplevde, dessa ’möten’ som skrämmande, var det sista mötet. Men vi kanske ska börja berätta om första mötet … Det var i mitt gamla pojkrum hos farsgubben det hände. Jag var en skelögd och fumlig yngling i slyngelåldern. Dagen, eller natten, då det hände, var som vanligt. Jag somnade efter att ha läst någon bok. Min mor hade berättat för mig att en moster, Svea, i Göteborg var dålig i någon sjukdom. Men att hon var dödssjuk, det hade jag inte en aning om. Jag var säkert lyckligt ovetande om det mesta … När jag sovit en stund så visade sig Svea för mig. Troligtvis så var det bara en kort stund, som varade i några sekunder. Vi kommunicerade troligtvis telepatiskt, jag vet inte … Men hon berättade i a f att hon hade avlidit av sin sjukdom och ville hälsa på. Efter en kort konversation, så försvann hon. Vad jag minns i en tunnel, men det kan vara en efterkonstruktion. Det märkliga är att jag aldrig blev rädd. Men jag blev glad över att ha fått en hälsning, även om det var en tråkig sådan. På morgonen efter denna ovanliga händelse, så ringde telefonen. Jag väcktes av den. När jag vaknade av signalen, så kom jag att tänka på nattens händelse, mycket medveten om Sveas död. Jag visste redan vem som ringde … och vad hon skulle berätta. Så jag förberedde mig för ett skådespeleri … För inte kan jag ju tala om att jag redan visste om Sveas död. För mamma skulle aldrig tro mig. Trodde jag ja … men så fel jag hade. Mycket riktigt! Det var mor, som talade om att Svea var död. Det var ju att bara spela med, och oja sig och beklaga det inträffade. Samtalet varade säkert i minst tio minuter, och jag tror att jag lät naturlig. Ett år senare, tog jag mod till mig, och berättade om historien för min mamma. Det hon berättade, slog min med häpnad. Risken var ju att mamma skulle idiotförklara mig, men jag tog chansen … Min mor som då var omgift, i ett till synes lyckligt äktenskap, hade kvällen innan krypigt till kojs med sin charmiga och humoristiska ”gubbe”. I rummet bredvid, sov min ”nykläckta” halv-lillebror, som då var en liten krabat på ett halvår. Ytterligare ett rum bredvid, snarkade min mormor högt. Min mormor och bror, som båda har samma ”egenskaper” som jag, skulle 25 år senare ha ett mycket ovanligt, för att inte tala om långväga samtal, över en mobil … ett minst sagt, ovanligt samtal, som jag än i dag inte begriper, vem som betalade det samtalet … Mor och gubbe, lade sig ned för att läsa … vad gör annars nygifta … när de upptäckte något mycket, mycket ovanligt. För det är ovanligt att moster Svea kommer gående ut från väggen. Speciellt när hon bor i Göteborg. Det var i alla fall ingen vägg av papper! De blev, minst sagt, överraskade, för att inte tala om paffa! Moster lutade sig mot sänggaveln, och talade om sin belägenhet, d v s att hon var död. Det är ett faktum, som är svårt att ändra på!! När de hämtat sig, så gick moster vidare, genom väggen, till lillebror. Hon hade ju aldrig sett lillebror i verkliga livet, och ville se honom … hur nu det går till?? Troligtvis, så gick hon vidare (som sagt, vandra vidare …) till sin syster, d v s min mormor. När mamma och jag jämförde våra berättelser, så blev vi lite förvånade. Två historier, med samma tema. M a o ett intressant tema. Det var så det började, det första mötet … Det har präglat mitt liv, och ”bevisat” för mig att livet har en fortsättning, efter döden … Tanterna på konvalescenthemmet, följde s a s samma tema, men sista gången som jag fick en vision av någon som vandrade vidare var inte alls roligt. Det var en ledsam historia, om en saknad arbetskamrat. Jag har fortfarande svårt att glömma henne … Om jag bara visste, så hade jag hjälpt henne att leva, och vara hennes fina vän. Denna tråkiga och tragiska historia, började trots allt kul. Det började med några slynglar i 25-årsåldern, som såg på Tipsextra, inramat med lite för stora mängder alkohol. Skål, och välkommen!! Efter att natten börjat närma sig midnatt, så tyckte jag att det var dags att bryta upp. Jag orkade bara inte fara ända hem, så jag övernattade hos farsgubben, mycket beroende p gr a alkoholen. Efter maximalt en timme, så vaknade jag av att jag skrek ”Neeej, inte Kirsti …”. Jag fick samma vision som förut, men denna gång var det min arbetskompis Kirstis ”tur”. Det är en sak som inte stämmer, i a f ur mitt perspektiv. Samtidigt som jag hade haft en mycket snabb konversation, i form av bilder, med Kirsti, samtidigt så skrek jag ut orden ”Neeej, inte Kirsti …”. Det naturliga vore att jag skrek, och vaknade, INNAN, jag fick min vision, men så var det inte. Vad nu detta kan bero på, vet jag inte. Kirsti ”talade” om att hon hade tagit sitt liv. Hon beslutade det, sittandes på en hög pub-stol. Hennes ansikte var svullet och tårarna rann ned på kinderna. Om jag förstått det rätt, så tog hon tabletter och alkohol, för att göra slut på sitt lidande. Jag vet inte varför, om jag tolkade det hela rätt, men jag såg henne gå upp för en trappa, efter sitt sorgliga beslut, att ta sitt liv. Allt jag kände var en stor sorg. Det är mycket troligt att Kirsti, kände av att jag delade hennes stora sorg. Hoppas bara att hon nu får vila i frid!! Historien om Kirsti slutar inte här … Denna helg, så var jag långledig, och skulle återvända till arbetet först på tisdag lunch. När jag skulle ta tunnelbanan dit, så trodde jag att jag såg ryggtavlan på Kirsti, men tänkte att ”jag kan ju prata med henne på arbetet”, så jag sprang inte fram och sa ”hej”, som jag normalt skulle ha gjort. Väl framme på arbetet, så kom jag att tänka på ”att Kirsti är ju död”. Det blev jag knappast gladare av … När jag kom fram mötters jag av en skakad arbetskamrat, Gun-Britt. Jag visste ju vad hon skulle säga, så jag fick spela med i spelet, för att inte avslöja att jag redan visste det. För hur förklarar man att man redan vet? På arbetsplatsen fanns det också polismän som skulle höra sig för om det inträffade. Tur att jag inte fick någon fråga om dödsfallet. Hur skulle jag kunna förklara för dem att jag redan visste … De skulle aldrig tro mig …