Allt började när jag var fyra år. Vi hade en tavla hängandes i vardagsrummet som föreställde en kvinna med vitt ansikte, stora bruna ögon, en svart "mössa" som allt hår var uppsatt i och en ros på. Om jag inte minns fel var konstnären Mira Fujila. (Om ni känner till den får ni gärna tala om det, skulel gärna vilja läsa om den) Jag satt iaf på soffan hemma när hon plötsligt blinkade mot mig. Jag trodde jag hade sett i syne så jag tänkte inte mer på det men varje gång jag gick förbi blev det mer påtagligt att hon faktiskt stirrade på mig och följde mig med blicken. Jag talade inte om dethär för någon. Vem skulle tro mig? Det gick några år och min lillasyster blev fyra år. Hon talade helt plötsligt om för mig att hon var rädd för tavlan! Jag hade inte sagt något om det till henne och blev jättechockad. Vi pratade om det och kom fram till att vi hade sett likadana saker. Men det skulle bli värre… Tavlan började helt uppenbart spöka för oss både på natten och dagen. Det var sommar och vi var ensamma hemma. En gång försvann hon till och med ur ramen. Kvar fanns bara en lila bakgrund… Vi gömde oss i lekstugan hela den dagen. En kväll såg jag handtaget tryckas ner i mitt rum på kvällen när jag skulle sova. Så rädd hade jag aldrig varit förr! Jag vet även att hon brukade stå vid fotänden på min säng och med jämna mellanrum knacka på sänggaveln… Hon fanns även i mina mardrömmar. När vi sen skulle flytta blev det bestämt att tavlan skulle säljas. det tyckte vi var skönt. Men jag kan inte låta bli att undra. Spökar hon fortfarande?