Jag är en tjej som för många år sen fick upp ögonen för det okända. Genom att ha fått vara med om saker jag inte kunnat beskriva började jag leta, läsa och utforska allt runtomkring detta fenomen. Nu 20 år gammal har jag kommit till det stadiet då jag känner av dom som tyvärr inte längre finns med oss. Denna historien jag ska berätta nu är en av dom få som händer i mina föräldraras gamla hus. Det var en helt vanlig eftermiddag och jag var själv hemma, hade tråkigt så jag satt som dom flesta och tittade på tv. Jag reagerade av ett ljud som kom från övervåningen som lät som att en dörr som slogs igen, vinden tänkte jag (detta va innan jag hade lärt mig hur jag kände av andar). Sen kom det en smäll till från dörren och en till. Helt plötsligt hör jag fotsteg på övervåningen och en dörr smälls igen. Vid det här lagret satt jag helt stel och livrädd. Tog telefonen och ringde min mamma, hon sa att jag skulle helt vänligt be dom sluta då hon vet att vi har andar i huset. Så jag samlade modet, ställde mig i mitten av trappen och ropade upp mot över våningen " jag vet att ni är där, snälla sluta, ni gör mig rädd". Det blev helt tyst och jag ringde min mamma och bad henne va kvar i luren undertiden jag gick upp för att kolla läget. Jag kollade alla fönster, dom va stänga, likaså var alla dörrar stängde. Jag gick ner, sa hej då till mamma och fortsatte titta på tv. Då helt plötsligt kom en smäll så jag hoppade till. En, två, tre, fyra smällar till från dörrar på övernåingen och steg, steg som sprang på övervåningen. Jag skrek sluta, men det hjälpte inte, det fortstatte och det blev värre. Jag fick panik, ringde min mamma och gick inte in i huset igen förrens min mamma kom hem senare på eftermiddagen. Denna berättelsen är bara en av dom få som har hänt i detta huset. Jag och hela min familj har kännt av dom, även kompisar. Nu när jag har lärt mig att kontrollera min panik känsla och att jag känner av deras närvaro gör det lite lättare för mig att kunna vara hemma själv.