Då jag väntade mitt andra barn flyttade min man, tvååriga dotter och jag in i ett enplanshus byggt på 70-talet. Vi var den tredje familjen som bodde i huset sedan det byggdes. Den första natten vi sov i huset vaknade min man och jag tidigt på morgonen ca.kl 0.5.00 av att någon kom och gick i korridoren utanför vårt sovrum, vi tittade mot dörröppningen där vi tydligt hörde hur stegen stannade, men det var ingen där. efter en liten stund knarrade det till i golvet och tegen rörde sig bort igen. "Nu har vi blivit mottagna" konstaterade vi, det var lite kusligt fadst vi inte blev speciellt rädda. det jobbiga började sedan jag fött mnitt andra barn. "någon" fanns hela tiden i min närhet och jag kände en sådan ångest. Jag kunde vakna på natten och se en annan man än min egen ligga bredvid mig, men då jag tände lyset ändrades hans ansiktdrag och det blev den man jag var gift med igen. Då tog jag kontakt med de förra ägarna och de berättade att den första familjen som bott där hade hade barn i samma ålder som våra, men mamman fick cancer då hon väntade sitt andra barn och dog då babyn var fyra månader gammal. Jag förstod att det var hon som var kvar i huset. Spökerierna gick inte över utan blev bara värre, vi fick ett barn till och hon hade ofta någon inne hos sig, då hon lärde sig prata frågade hon efter "tanten". då vi bestämde oss för att flytta hände den kusligaste saken. Jag var ensam hamma med barnen som sov då det började dundra och smälla i taket. Då jag trodde att det var några som retades och kastade snöboll sprang jag ut för att se vilka det var men det fanns varken spår i snön eller några människor därute, jag sprang in igen och ringde en kompis som kom och hjälpte mig att leta, men vi hittade ingenting. då hon gått skulle jag lägga mig så började det smattra, ungefär som av regn fast hårdare i taket. Den natten sov jag med alla lampor tända, (jag ville inte väcka barnen och åka därifrån). Det hände mycket mer också. Några år senare frågade jag en synsk arbetskamrat om hon kunde "se" vad det var som bodde i huset sade hon att det var en kvinna "hon går genom väggarna, hon har ett barn på armen och hon gråter", Hon visste ingenting om husets historia.